På senare år har jag kommit under inflytande av tankar som jag tidigare nog hade avfärdat som reaktionära, avskyvärda eller i varje fall olämpliga. Ärendet är demokratin. Liksom du har jag blivit uppfostrad i läran om demokratins allmänna överlägsenhet som samhällsfilosofi. Men, kanske till skillnad från dig, har jag, möjligen på grund av min inneboende Gossen Ruda-natur, låtit mig påverkas av annorlunda perspektiv.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU Är demokratin den bästa ordningen?

Påverkas betyder i det här fallet just påverkas, inte övertygas. Kort sagt kämpar jag med frågan om demokratin verkligen är ett så överlägset system för samhällsstyrning som jag fått lära mig och på det hela taget satt min lit till.

Innan du snörper på munnen inför mina möjliga dubier så vill jag bara påpeka att förnuftigt folk i alla tider haft samma slags funderingar som jag. Själva tanken att det finns en majoritet av befolkningen som alltid har rätt när den blir tillfrågad – vilket den enligt samma tanketradition bör bli så ofta som det går – är naturligtvis absurd. När uppstod i så fall detta tillstånd? Kom de rättänkande 50 + procenten för svensk del till makten just när Norge blev svenskt eller när det blev norskt eller när Finland blev finskt?

Tesen om demokratins överlägsenhet, det vill säga att det blir bäst om en majoritet av befolkningen tillfrågas i viktiga ärenden och besvärar sig med att genomtänka dem för att sedan framföra sin uppfattning till valda ombud, det vill säga politikerna, som begriper och vill handla i enlighet med sitt uppdrag, den tesen har jag svårt för. Saker fungerar för det mesta inte som det står i instruktionsboken och det gäller även demokratin, inte minst när incitament kräver att bli hörda och åtlydda.

Alla röstberättigade i en demokrati har inte samma drivkraft att bli av- och bönhörd. Den som har de svagaste incitamenten att försöka påverka politiken är den som inte behöver politiken. Den som har de starkaste incitamenten är den som är beroende av politiken. Den som är mest beroende av politiken är den som försörjs av den, nämligen de valda ombuden, dessas anställda ämbetsmän och byråkrater samt de stora grupper av gynnade klienter för vilkas skull och välfärd hela systemet påstår sig vara inrättat (se Rf 1 kap. 2 § om du inte tror mig).

Om vi föreställer oss att en överlägsen samhällsordning är en där så många som möjligt försörjer sig och i övrigt inrättar sina liv efter eget skön i stället för att leva av andras insatser så måste vi dra den revolutionära slutsatsen att de som till följd av sin position i systemet gynnas av den etablerade demokratiska ordningen – i huvudsak politikerväldet – har mycket att säga till om egentligen inte borde ha det. Deras incitament är ett annat än folkflertalets, nämligen en stor stat.

Av detta drar jag slutsatsen att demokratin måste fungera bäst när de som med den största energin försvarar den har så lite som möjligt att säga till om.

Fattaru? Demokratin och politikerväldet är inte samma sak utan varandras motsatser.