I skolan fick vi lära oss att fördomar är någonting dåligt. Om du går i en mörk gränd på stan en sen kväll och ser ett gäng ”nysvenska” killar med luvorna nerdragna ska du inte bete dig annorlunda än om du stöter på en ”gammelsvenskt” pensionärspar. Om de unga männen i luvor gör dig orolig och du tar en annan väg, är det fel på dig, och du behöver förmodligen antirasistisk omskolning.

Mellan hägg och syren. Finns det något uttryck som är så vackert och som så väl fångar det svenska? Naturen, kulturen, och generationers glädje över den spirande våren och de ljusa, ljumma kvällarna. Det är så vackert det kan bli och vi som är uppväxta med uttrycket blir alla berörda på vårt eget sätt.

Den moraliska stormakten har liksom en gammal ungmö blivit så sipp att den inte längre förmår se verkligheten.

Skolan fungerar allt sämre därför att den bygger på en lögn: att alla har de intellektuella förutsättningarna att kunna fungera i samma klassrum med samma scheman. Det leder till en omöjlig, stressad situation för de svagbegåvade och till leda och underprestationer för de mer begåvade. Eftersom kunskapsmålet därigenom devalveras och inte har någon vikt förrän i senare årskurser blir pluggande, det vill säga strävandet efter kunskaper, föraktat.

När coronapandemin gradvis klingat av och olika länders virusbekämpning kunde utvärderas utsågs Sverige enhälligt till världens överlägset bäste domptör av coronat. Den svenske statsepidemiologen som lett den svenska kampanjen blev en internationell förebild och hjälte. Den svenska regeringen, som genom olika ekonomiska transaktioner fått det konkurshotade SAS i knät fick den geniala idén att göra statsepidemiologen till VD för flygbolaget så att dennes managementkompetens ånyo kom till sin rätt för att lösa en annan knepig utmaning. DGS fick en intervju med den världsberömde statsepidemiologen (SE), numera flygbolagsdirektören, under en flygning med en av bolagets flygmaskiner.

Paolo Roberto är en heterosexuell man och framgångsrik entreprenör. Han är kaxig och har varit öppen med sin kritik av feminismen. Han är dessutom europé. Han är alltså inte tillräckligt mörk i hyn, och hans familj kommer inte från ett tillräckligt efterblivet land, för att han ska kunna räknas som ”rasifierad”.

Han provocerar vänstern. Nu ser de sin chans att hämnas.

I en debattartikel i Aftonbladet den 16 maj kräver tre kvinnliga sossepolitiker att torskar sätts i fängelse. Heléne Fritzon, EU-parlamentariker, Carina Ohlsson, ordförande i S-kvinnor och Annika Strandhäll, Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, manar till kamp för de förtryckta och utnyttjade kvinnorna:

Paolo Roberto-gate har bara några dagar på nacken men jag är redan trött på eländet. Jag är trött på Paolo Roberto själv, som redan morgonen efter razzian och gripandet skrev en lång och påfallande strategiskt slug drapa på Instagram om sin egen uselhet. Jag är trött på vänstertrollen som firar triumfer på sociala medier för att en man som inte identifierar sig som vänsterfeminist blivit påkommen med ett lagbrott. Men jag är också trött på högermän (och -kvinnor) som plötsligt breder ut sina vingar och tar Paolo Roberto i försvar som vore han en liten dununge.

Coronaviruset beter sig så nyckfullt att snart sagt varenda teori om varför utfallet varierar så kraftigt mellan länderna tycks kunna hitta stödbevisning. Exempelvis har jag själv vid flera tillfällen framfört den möjligen rasistiska uppfattningen att de asiatiska ländernas framgångar i kampen mot viruset beror på att deras befolkningar är dugligare och mer civiliserade än de mer bortskämda och byråkratiskt lagda västerlänningarna.

För människor som tror på tesen om alla människors lika värde och föreställer sig att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan olika kulturer kan denna uppfattning framstå som fördomsfull. När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär. Men jag har genom åren fått tillfälle att försiktigvis, lite pö om pö, revidera det avståndstagandet.

Få tvivlar på att Covid-19 utgör ett allvarligt problem, men hur allvarligt? En del säger att det är en ovanligt elak influensa som framför allt drabbar äldre. Andra hävdar att det är en farsot av bibliska proportioner, som kräver globalt undantagstillstånd samt att vi avstår från yttrandefrihet, rörelsefrihet och mötesfrihet tills faran är över.

Vad som skiljer Corona från exempelvis böldpest är att man inte ser några bölder på utsidan, utan symptomen liknar influensa med feber, hosta och muskelvärk. Dödligheten är visserligen högre, men inte så hög att den nämnvärt påverkat det totala dödstalet i ett land som Sverige. I varje fall inte hittills.

Häromdagen skrev Bitte Assarmo en text om den muslimska kvinnan som inte ville arbeta i skogen. För hon kunde inte bära byxor. Historien påminde mig om min tid som muslim.

Det finns en rörelse som kallas Tablighi Jamaat. Medlemmarna reser från moské till moské och predikar. När de kommer till ett ställe går de runt och knackar dörr för att kalla muslimerna till moskén. Efter bön och predikan äter man tillsammans och pratar om Allah och Muhammed och försöker få dem man hämtat dit att stanna så länge som möjligt. Man sover i moskén.

Det kan hända att du efter att ha läst den här krönikan anser mig för en ännu större knäppgök än du anat, men det bryr jag mig inte om. Mitt hopp är att du själv ska visa dig vara en likvärdig eller till och med överlägsen knäppgök.

Jag har i flera årtionden haft en förnimmelse av att Sverige varit på fel väg och måste räddas på något vis. Under de senaste fem åren har den känslan tilltagit. Jag har blivit alltmer orolig inför framtiden. Coronaviruset har inte gjort mig lugnare, men viruset är ändå bara en krusning på ytan. När den pärsen är över – och några av oss strukit med – är Sverige ändå tillbaka i det reguljära vansinne som rimligen kommer att ha förvärrats under pandemin.

Jag läste Patrik Engellaus artiklar om att en företagare i Ockelbo behövde folk för att göra skogsarbete. Företagaren fick sju personer av Arbetsförmedlingen men han fick ge upp ty kandidaterna kunde inte utföra arbetet. Förr i tiden gick det väldigt bra när thailändare kom och utförde arbetet.

Vad är egentligen problemet? En möjlighet är att de sju personerna var invandrare som inte kan förstå instruktioner på svenska eller engelska eller saknar motivation.

Paolo Roberto har torskat för sexköp. På sociala medier råder lynchstämning. Twittervänstern går loss på honom.

Det är samma vänster som är mer eller mindre tyst när ”nysvenska” gäng gruppvåldtar ”gammelsvenska” tjejer. Det är vedervärdiga övergrepp, ibland med rasistiska förtecken. Vänstern vill inte prata på riktigt om detta och vad det beror på. Därför har jag svårt att ta vänsterns upprördhet på allvar.

Det Roberto har gjort är olagligt i Sverige. Men han har inte våldtagit någon.

Vänstern vet förstås att det är riskfritt att säga i stort sett vad som helst om en vit man som Roberto. Att hata på Ahmed från Somalia eller Muhammed från Irak är inte lika lätt. Man kan bli misstänkt för att ha en rasistisk agenda. Man kan få fel sorts fans.

Vad är det som skiljer viruset SARS-CoV-2 och pandemin COVID-19 från andra pandemier som drabbat mänskligheten genom historien? En viktig skillnad är att andra pandemier, som regelbundet återkommande influensapandemier, inte på långt när utlöst så mycket rädsla och frukta, och så omfattande samhällsåtgärder som den SARS-CoV-2-pandemi som pågår just nu.

Trots att olika pandemier drabbat mänskligheten genom historien så föll under många år dessa risker i glömska. Effektiva vacciner och modern medicin hade under senare delen av 1900-talet framgångsrikt hanterat allvarliga pandemier. Men hur kom det sig att stora delar av samhället hade bortsett från möjligheten att okända och potentiellt allvarliga pandemier på nytt skulle kunna drabba världen? Det var ju något som de flesta seriösa riskbedömare hade varnat för i åratal. Världens politiker var upptagna med andra mer svårbedömda och mer avlägsna risker.


Med tiden förstår jag mindre och mindre av hur coronamonstret beter sig och då ägnar jag ändå rätt mycket tid i min karantän till att försöka följa vad mina överordnade – fackepidemiologerna – har att säga i sina vetenskapliga rapporter som tycks föröka sig på samma exponentiella sätt som viruset själv när det är som livligast. Epidemiologer är på modet. De får vara med i teve och de intervjuas artigt i tidningar. Coronapaniken måste för epidemiologerna vara samma uppsving som klimatångesten blev för meteorologerna (utan alla jämförelser i övrigt).

En irriterande sak med censur är att vi som mediakonsumenter sällan får veta vad som censureras, eller varför. I den bästa av världar kan man ju tänka sig Googles algoritmer som hjälpsamma spamfilter, som besparar mig en massa värdelösa sökresultat och uppenbara lögner av typen: månen är en ost. Men de kan också fungera som politiska filtersom tystar oppositionen, skyddar makthavare från insyn och döljer saker allmänheten borde få veta. Man skulle vilja titta ner i YouTubes skräpbox, och se vad den döljer.

Mitt under coronakrisen ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varje svensk anledning att ställa frågan: Vad fan får vi för skattepengarna? De lägger nämligen drygt en halv miljon kronor av skattebetalarnas pengar – 600 000 kronor – på att betala ett antal utvalda artister för att framträda framför en mobilkamera.

Om inte corona tagit världen på sängen skulle MSB ha hållit sin årliga ”krisberedskapsvecka” just nu. Personligen anser jag att den kris MSB borde ta tag i först av allt är den egna organisationens. Generalsekreterare Dan Eliasson har arbetat som myndighetsterminator i åratal och så länge han är med i ekvationen kommer det bara att bli trams av saker och ting, det vet vi av erfarenhet. Men låt gå för att man ändå tycker sig vilja anordna denna ”krisberedskapsvecka” – varför i hela friden lät man den inte bara stå på paus detta år? Varför skulle man prompt göra av med skattebetalarnas pengar på något så infantilt som att betala artister för att åma sig framför en kamera?

Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.

En sak är uppenbar. Coronaviruset är något helt nytt vars egenskaper världen inte känner. Vi vet till exempel inte hur stor andel av en befolkning som blir smittad, hur stor andel av de smittade som dör, hur det ligger till med eventuell immunitet, ifall viruset tänker komma tillbaka i nya vågor efter det att vi trott att det ebbat ut, om några verkningsfulla motmedel kommer att utvecklas i närtid. Världen står undrande. En del forskar frenetiskt, andra fattar beslut på basis av obekräftade teorier som de hoppas ska fungera. (Exempelvis har jag själv tagit en klorokinkur.)

Häromdagen var jag på Stadsbiblioteket i Uppsala för att leta efter en bok. När jag gick där fick jag syn på en framställd hylla med skylten ”Kvinnliga författare”. Jag kunde inte låta bli att le.

Egentligen är ”författarinnor” en bättre beskrivning. För ”kvinnliga författare” skulle också kunna tolkas som författare som skriver på ett kvinnligt sätt. Men ordet ”författarinnor” tycks ha rensats ut ur språket.

Tänk om dessa författare ”identifierar sig som män”? Skylten kan då ses som ”fobisk” av något slag. Det borde stå ”Författare som identifierar sig som kvinnor”. För annars kan ju biologiska män som uppfattar sig som kvinnor känna sig exkluderade.

Arbetsförmedlingen har stämts för att ha diskriminerat en muslimsk kvinna. Det de gjorde var det de är ålagda att göra när människor vägrar ta arbeten de blir anvisade – de återkallade en anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin. Men eftersom kvinnan är muslim var det fel att behandla henne på samma sätt som man behandlar andra arbetslösa. Då krävs tydligen särbehandling. Hur ska man annars tolka beslutet från Byrån mot diskriminering i Östergötland att stämma Arbetsförmedlingen?

Igår skrev jag en krönika om att jag har svårt att förlåta politikerna den svåra synden att de hellre försörjer arbetslösa med olika slags bidrag än förmår dem att ta de enkla jobb som faktiskt finns, till exempel säsongsjobb med plantering av skog – jobb som riskerar att bli ogjorda nu när de flitiga thailändare som brukat engageras har svårt att få till en resa.

En läsare skickade mig en artikel från Arbetarbladet om ett projekt i Ockelbo där Arbetsförmedlingen sänt ut sju arbetslösa för att jobba med skogsplantering. Projektet kraschade. Skogsplanteringen visade sig bli för svår är artikelrubriken. Hur är det möjligt? tänkte jag. Skogsplantering kan väl inte vara så svårt. Jag kollade vad det stod i platsannonsen avseende just det sysselsättningsprojekt som nyss havererat i Ockelbo. Så här beskrivs jobbet på Arbetsförmedlingens platsbank:

Hur mår egentligen medarbetarna inom Försvarsmakten och Säpo? När politiker hyllar mångkultur och öppenhet och dessutom lägger ned invasionsförsvaret och öppnar gränserna på vid gavel måste det kännas märkligt för ledande (och självständigt tänkande) militärer och poliser att förväntas garantera Sveriges och svenska folkets säkerhet. De kan knappast protestera eftersom de då kommer anklagas för att skapa en splittring de själva ska motverka. Och vad är det våra militärer ska försvara egentligen i en värld där vi inte får tala om vi och dom?

Jag råkade säga något negativt om Bill Gates häromdan och fick genast på huden av en vän, som menade att Gates var en formidabel filantrop som åstadkom mycket gott med sin förmögenhet. En annan vän hyllade nyligen en artikel i Jewish Journal, som avfärdar kritiken mot Gates vaccinationskampanj som ”evil speech or talk”, eller för att citera Talmud: “slander is in the same category with murder.


I egenskap av medborgare och skattebetalare är jag en av politikernas uppdrags- och arbetsgivare. Det är vår rättighet och skyldighet att bedöma hur de förvaltar vårt pund.

Hur ska den bedömningen gå till? Något bra gör de kanske men i huvudsak, känns det som, sjabblar de. Hur ska jag betygsätta deras fumlighet och strul?

Katolska kyrkan har ett användbart koncept. Den skiljer på dödssynder och förlåtliga synder. Det som skiljer dessa är att dödssynderna är sådana överträdelser som man begår i fullt medvetande om att man gör fel medan de förlåtliga synderna är sådant man gör av oförstånd eller dumhet och utan onda avsikter.

Jag såg nyligen, i en sekundsnabb filmscen, två målade plåtleksaker från början av förra seklet utföra en dramatisk akt: en stor fisk rullade i kapp en mindre, öppnade gapet och slukade den mindre. Samma scen har gått förbi mig tre gånger tidigare, utan att jag uppmärksammat den. Först nu, den fjärde gången jag ser TV-serien ser jag det. (Jag kommer visst aldrig att lämna Matador, den danska TV-serien. En del av serien kan nu ses på Axess TV).

Scenen är en rolig kommentar till seriens bärande tema: den kapitalist som skaffar sig starkare muskler äter upp den mindre konkurrenten.

När jag jobbade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier, som då var underställt statsrådsberedningen och väl därför fick betraktas som ett slags myndighet med ansvar att styra framtiden, så praktiskt taget badade jag i framtidsstudier från när och fjärran. Jag lärde mig då att de flesta så kallade framtidsstudier består av trendutdragningar. Jag tror inte trendutdragningen är någon särskild framtidsstudieteknik utan bara ett utslag av hur människan intuitivt tänker. Den undermedvetna formeln är ”det fortsätter väl som nu”.

Reaktionerna inför coronat tycks följa detta mönster ganska väl. Under januari och i varje fall början av februari visste vi i västerlandet att det var något lurt på gång i Asien med centrum i den kinesiska Hubei-provinsen. Men eftersom smittan inte fanns hos oss så tänkte vi att hos oss så fortsätter det som nu, vilket betydde att man inte behövde oroa sig. Se bara på Donald Trump som gång på gång förklarade att det inte var någon fara, viruset skulle försvinna av sig själv, poff bara. Även statsepidemiologen Tegnell tänkte efter detta mönster. Det var ingen risk med viruset. Så sent som den femte mars, när Sverige ännu hade noll coronadöda, förklarade han att det värsta var över.

Den märkligaste händelsen i svensk politik är kanske klackvändningen i flaggfrågan. Hur kan en regering som fram till helt nyligen betraktade den svenska flaggan som något nazistanstucket plötsligt omge sig med flaggor som om det varit nationaldag på Skansen? Johan Hakelius pekar på en annan omvändelse, nämligen att svenska folket vill att politikerna ska styra mer och med fastare hand medan politikerna gömmer sig bakom förbudet mot ministerstyre, låter myndigheter bestämma och säger åt folket att det måste ta sitt ansvar. Hur ska man förklara det här?

Jag plockar fram några av mina käpphästar för att se om de kan hjälpa till att besvara dessa snåriga frågor. Utgångspunkten är att Sverige styrs av en ganska liten härskande klass av politiker. (De som inte gillar begreppet klass kan byta det mot ”skikt”.) Alla klasser eller skikt som härskar någorlunda varaktigt måste utveckla en legitimerande ideologi som syftar till att övertyga folket och skattebetalarna att just denna klass faktiskt bör ha makten. Legitimiteten kommer när folket faktiskt tror på ideologins berättelse, ”Konungadömet av Guds nåde” och sådant där.