På senare tid har yttrandefriheten stått i fokus, och i särskilt hög utsträckning när det gäller frågor om islam. Saken drevs till sin spets när den danske politikern Rasmus Paludan klargjorde att han tänkte resa till Sverige för att bränna en koran. Trots att det är längesen vi hade hädelselagar i Sverige valde polisen i Skåne att ge honom inreseförbud eftersom hans närvaro kunde innebära att ordningen stördes.

Efter det som följde stod det klart för alla och envar att ordningen stördes av människor som känt sig kränkta över den islamkritiska demonstrationen. Trots det var det Rasmus Paludan som ansågs vara problemet, inte att stora grupper i Sverige på fullt allvar anser att deras egen tro står över lagen om yttrandefrihet och att det borde vara förbjudet att ”skända” en speciell bok.

På två rätt grundläggande punkter har jag svårt att tro mer på den vetenskapliga förklaringen än den religiösa. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung – i den mån dessa punkter inte sammanfaller (vilket de gör, tror jag, för kreationister). Idag skriver jag om Skapelsen och i morgon ska jag i grunden analysera den vetenskapliga teorin om Arternas ursprung.

Det finns två konkurrerande teorier om hur Skapelsen gick till, den ena, den religiösa, presenteras i Första Moseboken, den andra, den vetenskapliga, kallas Big Bang.


Överlevnad handlar för det mesta inte om evigt liv utan om att leva några extra månader eller år. Se bara på hur mycket pengar som läggs ned på att forska fram preparat och medicinska metoder som kan hålla cancersjuka människor vid liv något halvår.

Om livet är så dyrbart för oss vanliga människor hur mycket angelägnare ska det då inte vara för en regering att överleva ytterligare ett val? En pressad regering kan göra nästan vad som helst för att få några års respit. Jag kan inte hitta på någon annan förklaring till det apspel som pågår inför medborgarnas förfärade ögon. Exemplen är legio. Låt mig nämna två.

(Conspiratio, ōnis, a blowing or breathing together.)

Inget samhälle kan styras om inte beslut fattas utifrån riktiga informationer om den situation och det faktiska problem som skall behandlas. Ibland måste visserligen beslut fattas i sådan tidsnöd att det inte finns möjlighet att fullt ut kontrollera nödvändiga fakta. Regeringens och folkhälsomyndighetens beslut vid pandemins början var ett exempel på en sådan situation. Det var inte lätt att bedöma en snabbt föränderlig situation, i vilken skeendena i stora delar var fördolda därför att den nya smittans egenskaper var okända.

En sak, som förefaller mig viktig och dessutom alldeles självklar, verkar ha svårt att tränga in i den allmänna meningen. Den saken är att den skadliga politiskt korrekta ideologi som dominerar det officiella tänkandet i Sverige (och, fast mindre koncentrerat, i många andra västländer) beror på att västerlandet införde allmän rösträtt för lite mer än hundra år sedan utan att begripa det som alla vet, nämligen att man inte kan ge sina ombud helt fria tyglar. Till exempel skulle ingen bonde anställa en lagårdsförman och låt vederbörande styra verksamheten på egen hand och dessutom ha fri tillgång till bondens plånbok.

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

År 2100 beräknas jorden ha nio miljarder människor. Världens höga barnafödande finns i subsahariska Afrika och i några få muslimska länder i Mellanöstern som Irak, Yemen, Palestina, Pakistan och Afghanistan.   

Av de tio länder som kommer öka sina befolkningar mest mellan år 2000 och 2100 ligger samtliga i Afrika. Dessa länder kommer öka sina befolkningar med 296–581 procent. Av de tio länder som kommer minska sina befolkningar mest är åtta sekulära europeiska länder med låg invandring, plus Kuba och Sydkorea. Dessa länder kommer minska sina befolkningar med 41–62 procent.  

Av alla vallöften Donald Trump gav 2016, var det ett som mer än andra tillförsäkrade honom segern. Jag tänker inte på löftet att bygga muren, även om det var en idé många gillade, eftersom droger, kriminalitet och oreglerad invandring via Mexico faktiskt utgör ett problem. Jag tänker inte heller på löftet att sätta Amerika främst, vilket varje republikansk kandidat hade kunnat skriva högst upp på sin valaffisch, utan att precisera närmare.

Det sägs att framtidens politiker, människorna som ska ta över Sverige, formas under sin tid i ungdomsförbunden. Det säger då mycket när en av Socialdemokraternas största SSU-distrikt togs över av islamister.

Efter mediarubriker om SSU Skåne hade vissa kunnat tro att problemet löstes. Istället blev det då SSU Helsingborg som hamnar i blåsväder, när det upptäcks att en ledande figur konverterar medlemmar till islam.

Gud gav oss tio bud och Runar Sögaard har brutit mot nio av dem, i varje fall om man får tro hans senaste bok med samma namn. Själv har jag bara brutit mot åtta – men eftersom många i Sverige propagerar för ett Kalifat gjorde jag en avstämning mot Sharialagarna också. Resultatet var förskräckande. Enligt den här sammanställningen (som jag hittade på nätet) är mina synder så allvarliga att jag borde halshuggas inte mindre än sju gånger, plus bli utkastad från ett hustak. Till och med den indiska solhälsningen som jag praktiserar regelbundet, visar sig vara en dödssynd.

Winston Churchill är en person som kunde ifrågasättas före andra världskriget men knappast efter. Ändå ställer jag mig undrande till ett av hans mest hyllade påståenden, nämligen att demokratin är det sämsta statsskicket om man bortser från alla de andra. Det jag hänger upp mig på är den troligen underliggande föreställningen att länder eller samhällen kan shoppa runt efter statsskick ungefär som när bilköparen väljer mellan Honda, BMW, Volvo och Chevrolet. Man kollar hur de funkar och fattar sitt beslut.

I Sverige råder den totala tryggheten och det fullständiga omhändertagandet. Ingen skall oroa sig och ingen behöver oroa sig. Allt är lika viktigt och alla är lika viktiga. Ingen försummas och inget glöms bort. Helst skall omtanken omfatta alla och inte bara landets urinnevånare. Att Sveriges befolkning bara är omkring en tusendel av världsbefolkningen innebär inga inskränkningar i ambitionerna. Hur skulle världen kunna klara sig utan svenska insatser? Sådan är självbilden och så lyder det svenska narrativet.

Efter första världskriget var det många tyskar, Adolf Hitler till exempel, som ansåg att Tyskland var kränkt och förnedrat och fått en dolkstöt i ryggen av segrarmakterna, av de fega tyska politikerna som gått med på Versaillesfreden och kanske också av judarna. Ju mer Hitler byggde upp sin krigsmakt desto mer kränkt kände han sig å Tysklands vägnar. Till slut hade hans känslor, som många i de gamla fiendeländerna ansåg berättigade, blivit så överväldigande att han krävde kompensation för de oförrätter som Tyskland lidit. Han intog Österrike, Sudetenland, Danzig och en hel del andra territorier medan världen tittade på och ansåg att Hitler faktiskt hade skäl för sin kränkthet.

Gangstern har dött. Folket jublar och sörjer. Jag syftar förstås på Trump. 

Det finns självhärskare av lite olika sorter. Det finns de som i viss mån stöder sig på institutioner och åtminstone försöker låtsas som att de står i spetsen för ett lagsstyrt land. Och så finns det de som inte ens låtsas. De förra är autoritära figurer, i praktiken diktatorer. De andra är gangstrar. De förlitar sig enbart på rå styrka, i grunden på hot om våld – och där så behövs våld.  

När jag gick i skolan på 70-talet var Förintelsen en historisk händelse, som diskuterades i samband med andra världskriget. Vi tyckte naturligtvis det var hemskt, precis som det var hemskt att höra om atombomben och franska revolutionen. Men det var ändå historia. Lyckligtvis fick Hitler på nöten och numera gör man inte såna saker. Ungefär så löd vår enkla analys.  

Vid trettiofyra års ålder, år 1899, skrev Rudyard Kipling (bilden) en dikt för att uppmuntra Amerikas Förenta Stater att fullfölja det koloniala uppdrag som Kipling ansåg var västerlandets skyldighet. Ett år tidigare hade det spansk-amerikanska kriget slutat och Spanien överlämnat ett antal kolonier till USA, däribland Filippinerna. Många filippiner ogillade tanken på amerikansk överhöghet och gjorde uppror.

I all vänlighet tog sig då Kipling, engelsman uppfödd i Indien och därmed innehavare av hundratals års kolonial erfarenhet, före att ge de i koloniala äventyr oförfarna amerikanerna några tips och råd. Han gjorde det i form av en dikt med titeln Den vite mannens börda.

Om du har fem minuter och femtiofem sekunder till övers och är nyfiken på hur Sverige styrs är det väl värd tid att lyssna på det telefonsamtal mellan en ledande politiker och en medborgare som Lennart Bengtsson nyligen tipsade om. Samtalet ger en fin bild av svensk politik när den är som mest normal.

Vem medborgaren är vet man inte annat än att hon är kvinna heter och Elin (eller Erin) och är bekymrad över att Kalmar kommun har deklarerat ”klimatnödläge”. Hon ringer till en framstående politiker i Kalmar. Medborgaren och väljaren Elin (eller Erin) vill veta vad klimatnödläge betyder och vad det ska föranleda för åtgärder: ”Idag är det klimatnödläge, igår var det inte klimatnödläge, liksom. Vad händer nu, vad kommer att hända? Vad är det ni fattat beslut om som kommer att ge effekt?”

Varför återlämnade Aina makens blyertspennor efter hans död? Varför är korruptionen i vissa länder evig, till synes omöjlig att utrota?

Det beror på att Aina Erlander (bilden) bodde i ett land, vid en tid då man visste vad som behövde göras – och litade på att det blev gjort. För henne var det inget offer att åka in till kanslihuset en extra gång. Allt hade ett värde i en fungerande organisation. Antagligen var det en glädje i det hon gjorde, en liten hyllning till makens och hans medarbetares gärning.

När jag skriver detta är det fortfarande oklart om Trump eller Biden vinner presidentvalet i USA även om det lutar åt Biden. Många bekanta är glada för utfallet, även om det ännu är osäkert, medan andra känner djup sorg. Som det påpekas i Wall Street Journal (bakom betalvägg) tycks valet i alla fall ha fått ett resultat som borde tilltala alla utom de mest politiskt korrekta människorna.

Den kanske skadligaste idéutveckling som inträffat under de senaste årtiondena är identitetspolitikens framfart. Identitetspolitiken (eller det tänkande som ligger bakom själva politiken) innebär att identifierbara befolkningsgrupper bör renodlas och ges möjligheter att värna om sin särart och erhålla särskilt stöd (från skattebetalarna) för att lyckas med detta.

Europa är under attack. Det finns inget annat sätt att se de ständiga terrordåd, där människor mördas på de mest bestialiska sätt. Frankrike, Österrike – vilka fler ska drabbas innan de europeiska länderna förstår allvaret och mangrant sluter upp bakom en politik som ger svåra konsekvenser för angriparna?

I Sverige är det dock tyst. Svenska myndigheter förbereder sig istället på att ta emot en hoper kvinnliga IS-terrorister och deras barn. Terroristerna ska ställas inför rätta och barnen omhändertas, säger man, men det behövs inte mycket förstånd för att inse att de här terroristerna sannolikt inte kommer att dömas för något brott överhuvudtaget, trots att de varit delaktiga i ett folkmord. Det räcker med att de skyller på varandra. Då står ord mot ord och alla går fria. Ut på gatorna bara, som om ingenting hade hänt – som om alla de förspillda liven i deras vedervärdiga kalifat inte har något värde.

Opinionsundersökningarna visade att Demokraternas kandidat Joe Biden skulle vinna stort. Det blev ingen ”blå våg”. Det blev en knapp ledning.

Fler amerikaner röstade på Republikanernas kandidat Donald Trump i detta val än i föregående val 2016. Han är alltså populärare nu än han var då.

Trump har gått fram inom alla väljargrupper förutom en: vita män.

Jag botaniserar en del i mitt undermedvetna, för att komma tillrätta med min vantrivsel i det samtida Sverige. Då kan mina drömmar ofta vara till hjälp, när jag söker en motkraft till den politiska depression som ibland sätter klorna i mig. Samhället har, som jag ser det, blivit dysfunktionellt på så gott som på alla plan. Jag måste hela tiden erövra nytt livsmod.

De skrämmande videoklippen från jihadattacken i Wien visar krigsliknande scener. Klippen kunde ha kommit från krigen i Irak eller Syrien. Det som är hänt är att Europa, genom massinvandringen från Mellanöstern, har blivit mellanösterniserat. De värderingar, den mentalitet och de konflikter som gett upphov till de brutala krigen i Mellanöstern, finns nu här.

De jihadistiska attackerna mot västvärlden kommer så ofta nu. Jag tror att det kommer en tid då man inte hinner med att utlysa sorgedagar, manifestera, skriva artiklar, hålla tal och tända ljus. Jag kanske låter pessimistisk, men min insyn i den islamistiska miljön – vad jag hört, sett och läst, – har gjort mig medveten om det bottenlösa hatet mot väst. Jag tror att terrorattackerna kommer att bli fler och större och komma allt tätare inpå varandra. Frågan är när terrorism och kontraterrorism övergår i regelrätt krig.

Mohamed Omar, som alltid har rätt, skrev nyligen så här om Mohammeds och Jesu världar:

Dessa två världar kan inte leva tillsammans i fred. Därför att en av dem, den islamiska världen, vill tvinga den andra till underkastelse.

Så är det otvivelaktigt. Islam betyder ju faktiskt just underkastelse. Om man läser Koranen förstår man att Mohammeds plan är att alla ska underkasta sig hans lära eller också dödas eller ödmjukt betala en särskild hednaskatt.

President Trump var inte först att hävda ”America first”, andra är till exempel Kinas Xi Jinping och Turkiets Erdogan, om än med andra ord. Till denna kategori hör även Frankrikes f d president, tillika general, de Gaulle (1890-1970). När Hitlertyskland 1940 invaderade Frankrike flydde en frustrerad de Gaulle till England för att där leda kampen mot Tyskland. Belöningen kom 1944 när han i spetsen för de fria franska styrkorna kunde tåga in i Paris och befria Frankrike. Men snart dök en ny utmaning upp, Algerietkrisen.

Hur totalt okunniga, naiva och självgoda politiker på 35 år har kunnat förstöra ett tidigare rikt och välfungerande land genom massinvandring.

Hur kan våra politiker få för sig att ”Alla som kommer hit vill jobba och göra rätt för sig”, när många av de som kommer mycket väl vet att det är det sista de behöver göra? Om de hitflyttade istället bestämmer sig för det kan de låta sig försörjas av andra livet ut, via de välfärdssystem (med lika rättigheter för alla) som samma politiker själva beslutat om. Det har också tagit bort incitamenten för väldigt många att lära sig svenska, utbilda sig och försörja sig själva.