Om jag tidigare inte gjort mig omöjlig bland väluppfostrat folk så kanske det börjar bli dags nu. Det handlar om de risker ett samhälle förr eller senare utsätter sig för när det öppnar sig för demokratin och utsätter sig för dess lockelser.

Kan demokratin utsätta samhället för risker? Jag tror det och jag tror dessutom att det är detta besvär som på senare årtionden orsakat så mycket trassel och bristande självförtroende i västerlandet.

Resonemanget kommer i huvudsak från Sokrates, den vise filosofen som var besatt av misstanken att han egentligen inte begrep någonting och så småningom fick detta bekräftat av Oraklet i Delfi. Samtidigt ansåg han, vilket kan förefalla motsägelsefullt, att demokratin var det ädlaste och av folket med tiden mest uppskattade statsformen.

Demokratin skänkte nämligen folket frihet och just detta blev hotet mot dess överlevnad. Tänk dig ett helt folk som anser sig ha rätt att göra och tycka vad som faller det in. Gubbar tror sig vara ynglingar och ungdomar gör sig av med sina medborgerliga skyldigheter och plikter om dessa blir för störande för ett behagligt liv.

Sedan kommer ett inkliv i resonemanget som jag kanske hittat på själv eller funnit hos Sokrates. Det är insikten att folk ändrar sig. Demokratin, vars högst utvecklade stadium är den totala välfärdsstaten, där den enskilde slipper ta ansvar för någon av sina livsnödvändigheter, blir till slut den av alla efterlängtade och mest behagliga livsformen. Jag har förresten under min levnad sett detta system införas och stadfästas i 1974 år just för detta ändamål inrättade svenska grundlag. Folket har gradvis tränats i att ständigt kräva nya fördelar.

Nu gäller nya principer för spelarna. Härskarna, politikerväldet, har inget för att antyda för folket att det har skyldigheter. Dessa har det med tiden alltmer demokratiskt sinnade, det vill säga välfärdsorienterade, folket helt och hållet överlämnat till härskarna. Härskarna tävlar i sin tur med varandra om att lova mest förmåner för folket.

Den för mig plågsamma – och därför förhoppningsvis felaktiga – slutsatsen av detta är att demokratin på lite sikt – när folk har lärt sig att missbruka den – inte alls är det överlägsna statsskick som vi hade anledning att tro innan det institutionaliserade välfärdsmissbruket hade tagit sin början. Tvärtom har demokratin satt oss i skuld och den som är satt i skuld är som bekant inte fri ChatGPT avslöjar att kvoten mellan Sveriges totala skulder och BNP har ökat tämligen monotont från 90 procent år 1950 till 300 procent förra året. Världen utvecklas alltså i enlighet med ens rimliga förväntningar.

Inga grundlagsfäder, vad jag vet, har gett sig på uppdraget med samma eftertanke och noggrannhet som de amerikanska, inte minst John Adams (bilden; först vicepresident i två perioder under Washington, sedan själv president och efterträdd av Jeffersson). Han förutsåg vad som skulle kunna hända om den gamla trygga samhällsbyggaranda som låg till grund för den nya republikens organisation av demokratins lockelser fördes på villovägar. ”John Adams hävdade upprepade gånger att fria politiska institutioner bara kan överleva när de passar den moraliska karaktären och vanorna hos de människor som lever under dem”, säger ChatGPT och citerar honom.”Offentlig dygd kan inte existera i en nation utan privat dygd, och offentlig dygd är republikens enda grund.”