Vi som har varnat för konsekvenserna av massinvandringen blir inte förvånade när räkningarna nu kommer. Självklart skulle en betydande invandring till Sverige ge oss en mängd problem.

Just nu, sommaren 2023, handlar det om islams närvaro i Sverige. Utrikesministrarna från 57 muslimska länder träffades nyligen och diskuterade hur de ska förhålla sig till den islamfientlighet de tycker sig skönja i Sverige och Danmark. Svenska ambassaden i Irak har stormats och satts i brand. Iran har meddelat att de inte skickar någon ny ambassadör till Sverige.

Sverige och Danmark har en konflikt med den muslimska världen. Varför då?

Invandringen! Invandringen! Invandringen!

I övertygelsen om att existensen av ett svenskt Sverige var en orättfärdig synd valde vi svenskar (eller vårt samhällsetablissemang) att ta islam till vårt moderna och individualistiska land. Det var ingen bra idé. Konflikten var i längden oundviklig. Ett stort antal människor från djupt traditionalistiska länder skulle bo i världens mest sekulariserade land. Hur var det tänkt att fungera?

När det svenska samhället står upp för vår lagstiftning och faktiskt ger människor rätt att rita karikatyrer av Mohammed eller att bränna koraner får vi en förväntad konflikt med muslimer i Sverige. Det hade många av oss räknat med. Men nu ser vi att vi dessutom får en konflikt med hela den muslimska världen. Det hade vi kanske inte förutsett på samma sätt. För trots att många av de muslimer som nu bor i Sverige både åkt tunnelbana och har svenskt medborgarskap ser makthavarna i den muslimska världen dessa människor som ”sin” befolkning i Sverige.

Benjamin Katzeff Silberstein påpekar i en artikel i Göteborgsposten att de muslimska regimernas hets mot Sverige är ett spel för gallerierna. De har själva inga problem att samarbeta med exempelvis Kina där man aktivt bekämpar islam. Det handlar dessutom om regimer med svag eller ingen demokratisk legitimitet som har ett behov av att skapa yttre fiender. Detta är säkert sant, men det är i alla fall närvaron av så många muslimer i Europa och i Sverige som gör det möjligt för dessa regimer att utmåla oss som fiender till islam. Dessutom finns det radikala islamistiska krafter som står utanför de reguljära staternas kontroll. De kan få för sig att Sverige nu ska vara ett prioriterat mål för deras terroraktiviteter.

Inget av detta hade hänt utan massinvandringen från Mellanöstern och Afrika. Det är närvaron av islam i Europa som triggar politiska aktivister och frihetliga konstnärer att testa gränserna för det fria ordet. Den besinningslösa vänstern, som inte verkar se några sammanhang alls, skyller korankravaller och andra protester på provokatörer som Rasmus Paludan. Men de gränser som han testar är samma gränser som Salman Rushdie och Lars Vilks testade. Ska författare och konstnärer som misshagar muslimer också uppfattas som ”islamofobiska högerextremister”?

Skärmytslingar mellan Västvärlden och islam hade förekommit även utan den stora migrationen. Men det hade mer handlat om storpolitik och hade inte inneburit några påfrestningar på våra egna västerländska samhällen. Det är när traditionalistiska muslimer ska bo i våra samhällen som vi alla riskerar att beröras av konfrontationen. Och det är då som konstnärer och aktivister känner sig manade att visa att vi inte tänker underkasta oss. Jag tror knappast att satirtecknarna på Charlie Hebdo hade gjort några karikatyrer av Mohammed om de inte känt av närvaron av islam i Frankrike. Och om de hade gjort det ändå hade inte konsekvenserna blivit desamma.

Vårt politiska och mediala etablissemang har svårt att se och att erkänna kopplingen mellan invandringen och konflikten med islam. Massinvandringen var en historisk katastrof och konsekvenserna kommer vi få leva med länge.

Svenska folket har till viss del tänkt om. En ny regering är på plats med uppdraget att få till ett paradigmskifte inom migrationspolitiken, eller åtminstone början på ett sådant. Mainstream-media verkar dock inte ha lärt sig någonting. Invandringen nämns aldrig som avgörande faktor bakom de oroligheter vi nu ser.

Den ofta klartänkte Thomas Gür, liberalkonservativ, skrev nyligen på sin Facebook-sida med anledning av Sveriges nya internationella rykte som islamfientligt land: ”Den politiska, diplomatiska, samhälleliga, religiösa, juridiska och också ekonomiska turbulens och omvälvning vi nu genomlever bör inte ses som en kris, utan som det pris som vårt samhälle och vårt land betalar som kostnaden för drygt 30 år av usel, ogenomtänkt, vanvettig och skadlig invandrings- och flyktingpolitik.”

Exakt så. Konflikten med islam är ett pris vi betalar. Räkningen har kommit. Fakturan måste nu betalas.