Häromdagen fick jag en bok på posten med den oemotståndliga titeln “Varför är universiteten och högskolorna så dåliga?” Eftersom författaren inte var bekant för mig fick jag kolla upp honom på nätet. Namn: Olov Aronsson. Ålder: 32. Yrke: lektor i socialt arbete vid Karlstad universitet.

Jag vet av erfarenhet hur lätt det är att bli frustrerad och bitter vid svenska universitet. Unga idealister som tror att universiteten erbjuder en plats för äventyrligt och heroiskt självförverkligande tvingas vanligtvis tyvärr tänka om.

Snarare än intellektuella upptäcktsfärder och hjältedåd är det anpassning som belönas. Anpassning till vetenskaplig formalism, till anständighet och konventioner, till långsamhet och tröghet och till och med till meningslöshet och tristess. Aronson konstaterar att “duktighet” premieras vid universiteten, och det är en duktighet som inte har med excellens att göra utan med just anpasslighet. Duktiga flickor och pojkar gör karriär. Otåliga och äventyrslystna nytänkare motas bort eller lämnar självmant.

I ett kärnfullt avsnitt av sin bok skriver Aronson apropå konventioner, anpasslighet och tristess:

“Jag känner till flera kollegor, vid olika lärosäten, som har sökt sig en framtid utanför universiteten och högskolorna just för att de upplever att deras arbetsuppgifter inom universiteten och högskolorna är understimulerande och enformiga. Vissa studenter uttrycker liknande upplevelser: universitetens och högskolornas verksamheter är helt enkelt för smala och förutsägbara för att utmana dem intellektuellt och de har därför inget intresse av att försöka forska på egen hand. De vill inte tvingas arbeta likt kuggar i en maskin som styrs av snäva konventioner snarare än av deras egna individuella intellekt och ambitioner.”

Jag kan bara säga att jag förstår precis vad författaren menar. Jag lämnade själv det svenska universitetsväsendet 2015 och jag har sedan dess aldrig saknat det.

Boken är strukturerad kring några tematiska kapitel med titlar som “ängslig pragmatism”, “cirkulära övertygelser” och “intern rationalitet”. Det första kapitlet berör det som Aronson kallar “Trevlighetens gift”. Den högre utbildningens sociala värld präglas av en “förhärskande trevlighet”. Det är viktigare att ett vetenskapligt seminarium upplevs som trevligt för alla inblandade än att något sant och autentiskt yttras. Paradoxalt nog är denna trevlighet till sin natur emellertid otrevligt totalitär. Den kräver underkastelse och kuvar allt som inte respekterar dess styre. Trevligheten blir till och med för alla de forskare som förstår och bär upp systemet “ett kriterium för vem som kan accepteras och vem som måste hållas utanför på grund av att han eller hon inte uppför sig som sig bör”.

Ett annat kapitel som intresserar mig är det som handlar om “Praktiskt oförnuft”. Här kommer Aronson in på ett ämne som jag själv berört i olika sammanhang: vissa människor verkar faktiskt bli dumma i huvudet av att studera.

Fenomenet kan beskrivas och förklaras på olika sätt. Grundtanken är att en alltför stor upptagenhet av teoretiska abstraktioner försvårar användandet av ett mer praktiskt vetande. (Jag har själv skrivit om ämnet i en text här på Det Goda Samhället.) Där vetenskapen går in går det praktiska förnuftet ut.

Det finns en uppenbar samtida politisk dimension här som Aronson faktiskt berör även om han aldrig uttrycker något politiskt ställningstagande. Vi får exempelvis regelbundet höra att vi behöver mer forskning för att lösa de allvarliga sociala problem vi har i vårt moderna Sverige. Samtidigt har forskningen visat sig fullständigt oförmögen att förutsäga de problem som kommit med invandringen (säger jag, inte Aronson) medan många människor som aldrig studerat på något universitet på fem sekunder kunde förklara att om Sverige tar in en miljon människor från klankulturer som saknar demokrati och rättssäkerhet kommer vi få problem vi inte kan hantera. Hur svårt var det att förstå det? Uppenbarligen väldigt svårt för våra forskare.

Jag uppskattar att boken inte uttrycker någon kritik mot “post-modernismen”. Universitetens verkliga problem har inte primärt med vänsterideologi att göra. Problemet är att formalia och pedanteri har blivit viktigare än enkelhet och kreativitet. Det här är en tendens som alltid funnits vid universiteten. Strindberg – som avbröt sina universitetsstudier – kallade det för “knappologi” och det handlar om den olycksaliga tendens som finns hos forskare vid universiteten att fastna i systematiseringar av ointressanta fakta. Eftersom allt för många saknar känsla och talang för att kreativt hantera verkligt intressanta frågeställningar blir det faktainsamling och systematisering som hamnar i fokus. Om ämne och frågeställning egentligen är intressanta och relevanta blir sekundärt.

Och till det kommer den allmänna tendens som idag finns i det svenska samhället att överarbeta alla professionella aktiviteter med hjälp av en metaverksamhet som verkar gå ut på att göra planering, styrning och utvärdering till ett ändamål i sig. Resultatet blir ett trögt system som premierar kontroll och förutsägbarhet framför omdöme, kompetens och kreativitet.

Aronson presenterar inga lösningar. Han säger sig ha velat skriva en rak och enkel bok med syfte att beskriva och förklara ett antal verkliga problem. Men kanske är det ändå symptomatiskt att han inte ger några lösningar. Jag är nämligen inte så säker på att det finns några sådana. Utvecklingen mot trög institutionalisering och närsynt knappologi har gått för långt. Det bästa de som vill se ett annat universitetsväsende i Sverige – och i Västvärlden i allmänhet – kan göra är kanske att skapa alternativ och att därmed på sikt konkurrera ut de gamla universiteten. Och det har redan börjat komma. Vi börjar se fria och öppna universitet på internet och vi kommer säkerligen se nya akademier växa fram vid sidan av de gamla universiteten.

Utvecklingen har inte gått så långt än att jag skulle avråda en ung människa att studera vid våra traditionella universitet, men att göra yrkeskarriär vid universiteten uppmanar jag inte någon att göra.

Det är säkerligen ett tecken i tiden att en ung och uppenbarligen klarsynt och kreativ forskare som Olov Aronson skriver en så insiktsfull och lärorik bok kring universitetens verkliga kris. “Varför är universiteten och högskolorna så dåliga?” rekommenderas varmt.

Olov Aronson: Varför är universiteten och högskolorna så dåliga? Myscas förlag, 102 s.