Människor älskar att planera. Planeringar skapar tydlighet och frigör energi. Man vet vad man ska göra. Alla vet vad de ska göra. Håll er till planen så slipper vi diskussioner! Men är det alltid så bra att styra en verksamhet med hjälp av en planering? Ingår det inte i mer komplexa projekt att man inte kan förutse exakt vad som kan hända? Ingår det inte också att oanade möjligheter ofta dyker upp under resans gång? Ibland är det kanske bättre att lära sig att hantera oordning än att till varje pris försöka skapa ordning.

Jag är skeptisk mot planeringar. Och nu talar jag i principiella termer. Det kan vara bra att fastställa ett mål för en verksamhet. Det kan vara bra att identifiera de mått och steg som måste vidtas för att målet ska förverkligas. Men jag tillåter mig ändå att vara skeptisk. I alla fall mot övertron på planeringar.

Min skepsis mot planeringar hänger ihop med min allmänna skepsis mot vetandet. Det mänskliga vetandet är inte bara en möjlighet, det är också en frestelse. Vi vill nämligen så gärna veta. Vi vill tro att vi har förstått, att vi är smarta, att vi har kontroll.

Att veta något består per definition i att föreställa sig att något förhåller sig på ett visst sätt och att dessutom ha rätt. Man kan inte veta något som faktiskt inte är sant. Man ska dessutom ha goda skäl att föreställa sig att något är sant eftersom man annars kan råka ha rätt av ren tur. Problemet är bara att vi ofta tror oss veta utan att egentligen veta. Och det gäller även vetenskapsmän. Hur många erkänt vetenskapliga teorier har inte visat sig otillräckliga eller felaktiga? Vetandet är ofta svårt, men ändå vill vi så gärna veta. Vi kan inte stå emot vetandets frestelse. Vi vill att människor ska tro att just vi vet hur en verksamhet ska planeras. Och vi vill sedan gärna kunna hänvisa till vår kloka planering när vi genomför vårt projekt. Det är klart att vi vet vad vi gör! Vi har ju planerat alltihop! Nu vet alla vad som gäller. Om planen var bra eller inte får vi utvärdera efteråt.

Men egentligen handlar min skepsis mest om att jag tror att planerandet ofta är både onödigt och direkt kontraproduktivt. Och det gäller framför allt arbetsprojekt eller verksamheter där det ingår i själva arbetsprocessen att man ska lära sig något nytt. Att i ett läge där man gör något för första gången – eller på ett nytt sätt, eller i ett nytt sammanhang – förutsäga exakt vilka åtgärder som kommer att behöva vidtas för att målet ska bli verklighet är ungefär som att detaljplanera en resa över en outforskad kontinent: Man kan ha en idé om vart man ska komma fram (till andra sidan?), men det är knappast meningsfullt att göra en utförlig plan för hur man ska ta sig dit eftersom man inte känner vägen.

I sin nya bok ”Bortom ordning: 12 nya livsregler” försöker Jordan Peterson komplettera den bild han gav i sig första självhjälpsbok om vikten av ordning i våra liv. Visst behöver vi ordning och trygghet. Visst ska vi försöka skapa ordning ur kaos. Men det är en illusion att tro att vi kan utradera det kaotiska från våra liv. All ordning är begränsad. Oordningen lurar alltid bakom hörnet. Med andra ord måste vi lära oss att leva med kaos och oordning. Och ibland kan det till och med vara bättre att släppa på vårt kontrollbehov och välkomna det nya och okända in i våra liv. Det vill säga: Ibland är det bättre att improvisera än att planera.

Petersons andra regel i den nya boken lyder: ”Föreställ dig vem du skulle kunna vara och sikta sedan målmedvetet på att bli det”. Peterson intresserar sig här mer för generella livsmål än för begränsade arbetsprojekt, men principen om att släppa taget om vetande och planering är densamma. Peterson uppmanar oss att sikta mot ett tydligt mål och sedan identifiera en väg som leder till det. Men om vi upptäcker att det finns en annan väg som snabbare leder till målet ska vi inte vara rädda för att ändra kurs även efter att vi satt igång vår resa:

På så sätt kommer du att sicksacka dig framåt. Det är inte det mest effektiva sättet att färdas på, men det finns egentligen inget alternativ med tanke på att dina mål oundvikligen kommer att förändras längs vägen allteftersom du lär dig vad du behöver lära dig inom ramen för din disciplineringsprocess.

Jag väljer att ta med mig följande från detta innehållsdigra citat: Resan mot målet är inte bara en resa framåt mot en fastställd slutpunkt utan även en dynamisk process (en ”disciplineringsprocess”) där vi utvecklas som individer och ibland till och med tvingas omdefiniera målet. Det här är inte en process som nödvändigtvis måste formaliseras på ett papper: Allt behöver inte gå via en formell ”planering”. Det kan till och med vara bättre att skapa dynamik åt utvecklingsprocessen genom att inte ge för stor vikt åt planerandet.

Så visst ska vi fastställa mål. Visst ska vi staka ut en ungefärlig riktning och börja gå. Men sedan måste resan också få bli ett äventyr. Alla som genomfört ett större projekt som krävt kreativitet och inneburit ett personligt utvecklingsarbete vet att det i princip var omöjligt att förutse vilka hinder och möjligheter som skulle dyka upp under resans gång. Det var också omöjligt att förutse hur slutmålet faktiskt skulle komma att omdefinieras eller ses i ett nytt ljus. I och med att man ger sig in i arbetet lär man sig nya saker om arbetet, vilket i sin tur kommer at omdefiniera själva arbetet och dess mål och mening. I alla fall om det handlar om en verksamhet som kräver just både inlärning och utveckling.