PATRIK ENGELLAU: Sunt förnuft

Den som läser och förstår följande tre meningar av debattören Mats Skogkär i Bulletin får antingen en aha-upplevelse eller sina värsta fördomar om svensk politik bekräftade:

En fortsatt rödgrön regering ledd av Stefan Löfven och uppbackad av Vänsterpartiet och Centern är inte vad Sverige behöver. Det är inte den bästa lösningen, eftersom en sådan regering inte skulle föra den politik Sverige behöver. Men det är en lösning.

Hur skulle en regering som inte för en politik som Sverige behöver kunna representera en lösning? Svaret på den gåtan är förstås att de politiska partierna har andra problem än Sverige och att politikerna är mer upptagna att lösa sina egna problem än Sveriges. Först om de lyckas hantera sina egna angelägenheter får de kanske tid att ägna sig åt nationen och dess medborgare.

En omständighet som står i vägen för att någon ska göra sin uppgift, till exempel förhindrar att politikerna försöker ta sig an Sveriges ”utmaningar”, kan i sig vara det största problemet av alla. Här är det politikerna och de politiska partierna och hela den politiska apparaten inklusive de inställsamma journalisterna, kort sagt politikerväldet, som visar sig sticka käppar i hjulet för Sverige.

Det är inget särskilt med den nu pågående regeringskrisen. Regeringskrisen representerar inget nytt utan är bara den normala politikens fortsättning med andra medel. Vad är det för skillnad mellan att underlåta att rycka upp den svenska skolan när det inte är regeringskris och att låta bli att rycka upp den när det är regeringskris?

Kanske kan regeringskrisen föra det goda med sig att den avslöjar för alla att vårt politikervälde är hjälplöst eller snarare kontraproduktivt eller till och med skadligt vare sig det råder akut kris i riksdagen eller inte. Varje dag som det inte görs något för att komma åt brottsligheten – inte ens enkla saker som att ge tullen möjligheter att ingripa för att återta stöldgods som exporteras inför tullarnas ögon (till exempel min nystulna motorbåt) – är en förlorad dag som inte skulle behöva vara förlorad. Samma sak med skolan och alla de andra problemområdena. Det behövs ingen regeringskris för att vanliga människors problem ska negligeras. Slarvet är normaltillståndet. För att vi inte ska glömma detta skickar ödet då och då på oss särskilda händelser – en färjekatastrof, en tsunami, en skogsbrand, en pandemi – för att testa nationens samhällsskydd och beredskap och konstatera att allt sköts lika valhänt som vanligt.

En del av problemet är förstås att fel sorts folks dras till politiken. De saknar handlag och erfarenheter och ofta, att döma av deras uttalanden, kraften att fokusera på sin uppgift. De har bara tid och ork för sina egna problem, inte medborgarnas.

Medborgarnas problem är andra än vad som tycks inrymmas i våra ledares huvuden. Min motorbåt blev alltså stulen ur en lada. Finns det något ekologiskt perspektiv på det dilemmat? Polisen sa att mängder av stöldgods dagligen exporteras framför allt till Baltikum utan att tullen ingriper. Finns det någon liberal metod att undersöka transporterat gods på färjorna som skiljer sig från en socialliberal eller en konservativ metod? Kan en centerpartist på inga villkor samarbeta med en sverigedemokrat när det gäller att få stopp på utsmugglingen av femtiohästars Hondamotorer?

Jag påstår att de svårigheter som drabbar folk i deras vanliga liv är på den nivån. Livet utspelar sig på den nivån. Många gamla vägrades vård under pandemin för att vårdplatserna ransonerades innan det blev nödvändigt att ransonera och för att äldreboendena inte fick ha syrgas eftersom detta är landstingsregionernas privilegium. Är det socialistiskt eller liberalt eller högerpopulistiskt att ge sjuka morfin i stället för syrgas?

Jag kan inte komma på några praktiska situationer i livet där folk låter ideologier som socialism och liberalism spela roll för de beslut de fattar. Grannarna är högljudda ikväll, de är fulla kanske, hur hanterar vi det rent ekologiskt? Jäklar, nu missade jag bussen, nu måste jag vänta en halvtimme i regnet. Vem har det bästa förslaget för mig just nu, sverigedemokraterna eller vänsterpartiet? I morgon ska jag ha lönesamtal med chefen, är det klokast att framföra några centerpartistiska synpunkter?

De flesta medborgare har någon sorts sunt förnuft som vi använder för att hantera livets problem. Vi kör ibland i diket men på det hela taget går det ganska bra. Det är medborgarnas samverkande sunda förnuft som gör att livet för de flesta gestaltar sig någorlunda hyggligt, inte politikernas egenartade beteenden och beslut.

Faktum är att politikerväldet med förakt avfärdar begreppet sunt förnuft när det framförs av medborgare som Ian Wachtmeister (bilden) och Donald Trump om sådana personer armbågar sig in i politiken.

Patrik Engellau