Richard Sörman

Humanistiska studier vid universiteten behöver en ny renässans. De behöver göra exakt det som 1500-talets humanister uppmanade dåtidens lärde att göra: Gå tillbaka till källorna! Läs originaltexterna och ignorera alla dogmatiska kommentarer. 1500-talets humanism gjorde revolution mot de medeltida universitetens ideologiska och formalistiska dogmatism. Den revolutionen behöver göras igen.

Svenska humanistiska studier behöver vitaliseras. Universiteten rör sig nämligen på en och samma gång mot ideologisk dogmatik och kvävande formalism. Man ska göra rätt både när det gäller innehåll och form. Detta är en återvändsgränd som snart kan göra universitetet irrelevant.

Richard Sörman

Är de svenskar som förespråkar en fortsatt generös flyktingmottagning beredda att ta ett moraliskt ansvar för de konsekvenser som en sådan politik kommer att medföra? Är de beredda att säga att gängkriminalitet, rånade ungdomar, våldtagna kvinnor och bostadslösa pensionärer (och mycket annat) är ett pris som är värt att betala? Det är hedersamt när en immigrationsförespråkare som Andreas Johansson Heinö erkänner att immigrationen medför ”svårigheter”. Men är han beredd att ta moraliskt ansvar för de offer som immigrationen kräver?

Begreppet ”moraliskt ansvar” brukar användas för att beteckna det ansvar man tillskriver människor som ska vara vuxna och förståndiga nog att göra skillnad mellan rätt och fel och att förstå de moraliska konsekvenserna av sina handlingar. Ämnet vuxenhet och förstånd är intressant, men jag tänkte här säga något om konsekvenserna. Klarar vi av att se och att erkänna de konsekvenser våra politiska ställningstaganden medför för oss själva och andra människor? Och jag tänker inte på det konkreta ansvar som tillkommer politiker med rätt att fatta formella beslut, men just på det moraliska ansvar som uppstår bara av att man aktivt stödjer en viss politisk strävan.

Richard Sörman

När blir det relevant att tala om förvållan och skuld? När blir någon skyldig till något? Den aktuella debatten om gängkriminalitetens orsaker döljer en än mer smärtsam debatt om vem som är skyldig till gängkriminalitetens utbredning i Sverige. Skuld verkar uppstå när någon avviker från det normala och förväntade på ett sätt som får negativa konsekvenser. Det behöver inte vara ett resultat av onda avsikter. Man kan också hållas skyldig på grund av sin vårdslöshet.

Vi har fått en filosofisk debatt i Sverige om orsakssamband sedan statsminister Stefan Löfven påstod att den nya och våldsamma gängkriminaliteten inte orsakats av invandringen. Det går säkert att hitta flera skäl till varför Stefan Löfven och hans regering inte vill kännas vid de uppenbara kopplingar som finns mellan invandring och kriminalitet. Det har bland annat sagts att de inte vill erkänna att SD hade rätt. Ett möjligt och kanske viktigt skäl som faktiskt inte har debatterats är Stefan Löfvens ovilja att ta på sig någon skuld.

Richard Sörman

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

Richard Sörman

Alla politiska partier som släpps fram till makten förväntas verka för Sveriges gemenskap och suveränitet. Vi har olika åsikter om hur Sverige ska styras, men vi accepterar att våra motståndare ingår i vår svenska gemenskap och försöker tro att även de vill verka för landets bästa. Tyvärr finns det en obehaglig tendens idag hos vänstern att framställa sina politiska motståndare som opatriotiska och antisvenska. Paradoxalt nog kommer denna kritik från en vänster som under tio år uttryckligen har ifrågasatt nationens och nationalismens funktion och som faktiskt skapat tveksamhet kring vår svenska samhörighet och identitet.

Richard Sörman

Fredrik Reinfeldt tycker inte om att danskarna har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger han. Det är livsfarligt att inte ha tillit. Reinfeldt borde verkligen läsa på vad tillit är och hur det fungerar. Han har själv lyckats rasera det mesta av sitt politiska tillitskapital. Tillit existerar inte i ett vakuum. Tillit är något man förtjänar.

I ett redan berömt uttalande gjort på svenska mässan i Göteborg kritiserar Fredrik Reinfeldt danskarna för att de nyligen har upprättat gränskontroller mot Sverige. Vi måste ha tillit till varandra säger Reinfeldt. Det är tillit som gör världen öppnare. Vi och dom-tänkande är livsfarligt. Vi måste hålla fast vid vår öppenhet.

Richard Sörman

Det talas mycket om orsaker nu. Orsaker till gängkriminalitet, orsaker till bombattentat, orsaker till avrättningar i kriminella miljöer. Det är inte svårt att hitta orsaker. Det finns alltid en mängd orsaker och villkor som kan förklara brottslighet. Men frågan är vilka orsaker som är relevanta. Vi hade social segregering och låga straff före invandringen: vi hade ingen våldsam gängkriminalitet för det.

Mainstream media kan inte längre låtsas som ingenting. Den måste rapportera om gängkriminalitet, bombdåd, avrättningar och rån. Och när den försöker fördjupa måste den tala om den koppling som finns mellan brottslighet och invandring. De flesta förstår numera att invandrarna står för merparten av den våldsamma kriminalitet vi läser om i tidningarna.

Richard Sörman

Kultur och litteratur har blivit en värld för kvinnor. Kvinnor både läser och skriver mer än män. Kan männen återerövra litteraturen? Ja kanske: om de vågar berätta sina egna historier och göra det på sina egna villkor. Vilka manliga berättelser kommer att gestalta vår samtid? Vilka insikter kommer att förmedlas? Kommer någon befrielse från det tillstånd av förnedring som den svenske mannen nu befinner sig i att kunna skildras?

Expressen Kultur publicerade under veckan en diskussion mellan Daniel Sjölin och Åsa Beckman som handlade om männens frånvaro i den samtida skönlitteraturen. Kvinnor läser mer än män, men kvinnor skriver också mer än män.

Richard Sörman

Den fina bildade borgerligheten i Sverige har haft svårt att ta ställning mot immigration och mångkultur. Den har stängt in sig i ett elfenbenstorn och vägrat kritisera de djupgående demografiska och kulturella förändringar som under tio år har skett i vårt land. Men plötsligt häromveckan vaknade man till. Kaffet sattes i halsen. Håret reste sig i nacken. Vad hade hänt? Jo Antiken skulle bort från skolundervisningen.

Den 15 maj i år publicerade jag en artikel här på Det Goda Samhället med titeln ”Den fina borgerligheten måste våga ta i immigrationsfrågan”. Med utgångspunkt i ett seminarium arrangerat av Axess med temat ”Konservatismernas återkomst” beklagade jag mig där över den bildade och förment konservativa borgerlighetens passivitet inför Sveriges just nu pågående demografiska och kulturella förändringar.

Richard Sörman

Vänstern ogillar kulturella hierarkier. Inga skillnader ska finnas mellan det vackra och det fula, mellan det förnäma och det triviala. Men alla skillnader mellan högt och lågt handlar inte om makt och sociala värden. Som individer kan vi ha allt intresse i världen av att höja oss över det triviala och ta oss upp på de höjder där luften är friskare och utsikten längre. Låt oss tala om det upphöjda och förfinade igen!

Modernismen vill inte veta av några hierarkier inom kulturen. Inget ska vara finare än något annat. Därför har vi tappat bort en hel vokabulär som handlar om den kvalitativa kulturens upplyftande och förädlande verkan på människan.

Richard Sörman

2010-talet har varit normkritikens årtionde. Alla ska befrias från tvingande normer. Alla har rätt att bli sedda och älskade precis som de är eller väljer att vara. Okej. Då kör vi på det. Även män kan vara offer för normer och hederskultur. Även heteromän kan bli barn på nytt och söka uppmärksamhet genom offerskap och konflikt.

Av alla de barnsligheter som florerar i vårt samtida Sverige är nog offertänkandet kring sexualitet och identitet bland de mest patetiska. Kan vi inte bara slå fast en gång för alla att de flesta moderna svenskar inte bryr sig ett skvatt om vad deras medmänniskor gör i sänghalmen? Vuxna individer får bli intima med vem de vill så länge alla vet vad de gör och deltar på egna villkor.

Richard Sörman

De liberaler och socialister som känner att marken börjar gunga under fötterna kan behöva lite hjälp med att omorientera sig i tillvaron. Det kanske inte är så lätt att tänka nytt när motståndarna identifierats med det onda och man själv med det goda. Det Goda Samhället ger gärna några ord på vägen. Man kan nämligen vara konservativ och ändå vilja göra det rätta. Det gäller bara att våga släppa taget om det absoluta tänkandet.

Vänstern har länge varit normen i svensk politik. Står man till höger och föreslår något annat än vänsterns påbjudna idealism och vedertagna värdegrund är man ”kontroversiell”. Vänsterns politiska patos beskrivs obekymrat i main stream media som en kamp mot orättvisor och förtryck, eller mot tvingande normer eller kanske mot hat och fientlighet. Vänstern har helt enkelt stått för det goda. Därför är det heller inte så lätt för vänsterintellektuella (och dit räknar jag liberala tänkare som vänder sig mot den nya konservatismen) som känner att marken börjar gunga under fötterna att byta åsikt och erkänna att de ondsinta motståndarna till viss del hade rätt.

Richard Sörman

Är vi fortfarande mottagliga för den högstämda och idealiserade skönhet som finns i äldre konst och litteratur? Eller har vi påverkats så mycket av modernitetens upptagenhet av det vardagliga och banala att vi inte längre förmår uppskatta det sköna och sublima? En institution som Nationalmuseum borde kanske se som sin primära uppgift att lära oss förstå klassisk konst på dess egna villkor.

Många har reagerat på de förklarande skyltar som finns på det nyrenoverade Nationalmuseum. Man störs av att äldre tiders konst genomgående beskrivs med hjälp av vår samtids ideologiska preferenser. Den ena vackra tavlan efter den andra sägs vara målad för att skänka prestige åt någon kung eller makthavare. Konst framställs som ett verktyg framför allt för maktutövning och skapande av social status.

Richard Sörman

Det är lätt att tro att bäst argument alltid vinner. Så enkelt är det inte. För att nå en bred publik måste det man skriver vara relaterbart för den breda publiken. Om ingen tror på det man säger spelar det ingen roll att man har rätt. Det är heller inte så att de viktigaste frågorna alltid får mest plats i media. Journalister och debattörer anpassar sig hela tiden efter vad de tror att deras publik kan och vill relatera till. Alla bemödar sig dock inte om att vara relaterbara utan försöker ligga före utvecklingen snarare än att följa den.

Intellektuella som försöker tänka själva får ofta hantera den paradox som säger att ju mer unik du är i ditt tänkande desto större är risken att ingen bryr sig om vad du säger. Det här gäller både intellektuell debatt och vetenskaplig verksamhet vid universiteten.

Richard Sörman

Det Goda Samhället fortsätter påminna om ord som gått förlorade. Vem talar idag om ”reda” och ”redlighet”? Finns det några redlige män och kvinnor i Sverige som klarar av att reda ut våra problem och bringa reda i vårt land? Vi måste hitta tillbaka till vår egen vokabulär. Med ord kommer tankar och förståelse till det vi anar eller förstår intuitivt. Vi måste kunna tala om bristen på reda och redlighet.

Jag skrev i en tidigare artikel att vi som vill se ett Sverige utan vänsterutopism och idealistiskt självskadebeteende behöver hitta tillbaka till vårt eget språk. Den socialistiska och liberala vänstern har sin vokabulär och vi har vår. Problemet är att vi delvis tappat vår terminologi ur sikte eftersom vår samtid har velat göra sig av med allt som har med natur och kultur att göra.

Richard Sörman

Många beklagar sig rutinmässigt över den bristande integrationen: Invandrarna måste integreras i samhället, säger man, de måste bli en del av Sverige. Är det inte dags att börja tänka lite längre? Är det verkligen integration vi vill ha till varje tänkbart pris? Är det inte till exempel så att den segregation som uppstår av det fria skolvalet där svenskar sätter sina egna barn i svenska skolor är ett tecken på ett välbehövligt motstånd mot en immigration som de flesta egentligen inte vill ha även om de inte förstår det själva?

Integrationen fungerar dåligt i Sverige. Och detta sägs vara ett problem. Invandrare måste integreras; de måste komma i jobb, lära sig svenska och känna delaktighet i samhället.

Richard Sörman

Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Äldre litteratur är ofta full av beklaganden över livets korthet och obetydlighet. ”Ack, döden är en faslig björn, / Han kräver livet varje timma” skrev Bellman på 1700-talet. På 1500-talet författade Shakespeare: ”En skugga blott, som går och går, är livet; / En stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmas tid på scenen / Och sedan ej hörs av. Det är en saga, / Berättad av en dåre; låter stort, / Betyder intet”. Romaren Horatius uppmanade oss att ”fånga dagen” eftersom nuet är det enda som med visshet är vårt.

Richard Sörman

Ord behövs för att gestalta en världsbild, för att förklara en ideologi. Vänstern och modernismen har tagit ifrån oss en hel vokabulär vi behöver för att visa vilka vi är och hur vi föreställer oss den värld vi vill leva. Orden finns. Men vi måste ge dem liv igen. Ett område vars bortglömda terminologi känns extra viktig att återuppliva är det som har med omdöme och förnuft att göra. Bristen på omdöme måste vi också kunna beskriva. Ord som ”vanvett” och ”besinningslöshet” känns tyvärr alltmer relevanta att återigen börja använda.

Ord räknas. Har vi inte ord blir det svårt att uttrycka det vi känner, det vi ser, det vi kanske anar eller tycker oss förstå. Orden artikulerar och preciserar tanken, de förmedlar tankar från en människa till en annan.

Richard Sörman

Barn och ungdomar ska idag lära sig att tänka kritiskt. Och det låter väl rimligt. Självklart ska barn lära sig att tänka fritt och självständigt. Men klarar våra vänsterorienterade pedagoger av att hantera paradoxen som säger att det kritiska tänkandet kan vändas mot sig självt? Får man vara kritisk i skolan mot tesen att man alltid ska vara kritisk? Och kan vi verkligen vara konsekvent kritiska? Måste inte alla ha några gudar som står över både kritik och ifrågasättande? Vilka gudar har högern? Vilka gudar har vänstern?

Det talas mycket om ”kritiskt tänkande” i vår moderna svenska skola. Barn och ungdomar ska bli självständiga individer som tänker fritt. De ska stå starka mot propaganda, indoktrinering och falska nyheter.

Richard Sörman

Vad är det för mening att diskutera immigration och integration så länge man utesluter faktorn kvantitet? Att integrera tio tusen människor är en sak. Att integrera en miljon är en annan. Inga vackra sagor om integration, assimilation och nya gemensamhetsskapande berättelser för nya och gamla svenskar räddar oss från matematikens verklighet.

Jag läser en artikel i Kvartal (i serien om den nya nödvändiga berättelsen om Sverige som jag nyligen diskuterade här på Det Goda Samhället) av Dan Korn där författaren talar om en ”öppen nationalism” som möjlig väg mot en ny svensk gemenskap. Korn distanserar sig från det han kallar den ”etniska nationalismen” vilken skulle bygga på ”en rasistisk dröm om en ren folkstam”.

Richard Sörman

Nu heter det att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Som om en välgörande berättelse om ett land i kris skulle vara möjlig att skriva bara för att man vill det. Hur ska det gå till? Ska propagandacentraler skapas som ska inpränta i oss alla, svenskar, turkar, somalier och araber, att vi är en del av en gemensam historia där vi alla kämpar för en gemensam sak? Lycka till.

Vi kommer under de närmaste åren få höra till leda att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Sverige har förändrats, befolkningssammansättningen har förändrats. Många som bor i Sverige 2019 har inte sitt ursprung här. Vi delar inte längre språk eller gemensam kultur. Då är det berättelsen som ska rädda oss. Sverige behöver en ny berättelse.

Richard Sörman

Inom konservatismen finns en gammal tradition av anti-intellektualism. Konservativa människor misstror världsförbättrande reformatorer som påstår sig ha räknat ut hur allt ska bli. I ett konservativt perspektiv är människan en del av något större än henne själv. Därför äger hon själv inte förmågan att greppa hela den komplexa verklighet hon bara är en liten del av. Denna syn på människan och naturen går igen i vår samtida konservativa ”klimatskepticism”.

Patrik Engellau skrev en intressant text igår där han försökte utröna varför klimatfrågan har blivit en vänster-högerfråga. Jag har sett fler personer på sistone som undrat över detta: Hur kommer det sig att klimatdebatten, som inte tycks ha något med ekonomi och klasskamp eller med tradition och progressivitet att göra, placerar alarmister till vänster och skeptiker till höger?

Richard Sörman

Många uttrycker idag en djup frustration över att barn och ungdomar inte lär sig något i skolan. Det heter att vi behöver kunskap för att kunna orientera oss i tid och rum. Det ligger säkert något i det. Men ändå. Tror verkligen intelligenta och tänkande människor att äldre generationers svenskar hade tillgång till en mängd utantillkunskaper som de hade lärt sig i skolan och att det var dessa kunskaper som sedan hade gjort dem till kloka och insiktsfulla medborgare? Tro de verkligen att kunskap är en garant för förnuft och perspektiv?

Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgsposten, gick nyligen ut i en artikel och anklagade vår svenska skola för att inte längre förmedla kunskap. Hon berättar att hon på en middag träffat en person som kunde rabbla hela den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt utantill. Det märkvärdiga vara bara att personen i fråga hade lärt sig detta efter och inte under sin skoltid.

Richard Sörman

Maud Hemberg är en av flera framträdande personer i kulturföreningen Gimle. I tider av globalism och mångkultur är syftet med Gimle att bevara och förvalta vårt svenska kulturarv. ”Vi behöver ta hand om vår egen kultur”, säger Maud Hemberg. ”Annars försvinner våra traditioner och vi tappar vår identitet. En kultur kan alltid utvecklas, men den ska inte raseras.”

Gimle är en nystartad rikstäckande svensk kulturförening med ”kulturkonservativ” inriktning. På sin hemsida skriver man att det finns en ”tydlig koppling mellan bevarandet av det svenska kulturarvet och bevarandet av vår svenska identitet. Vi anser att man har rätt att känna en stolthet över sin kultur, och genom att synliggöra och tillgängliggöra vårt kulturarv så möjliggör vi för fler att ta till sig av det.”

Richard Sörman

Svenska samtida skådespelare verkar ha svårt att framställa sina rollfigurer med självklarhet och naturlighet. Man försöker vara äkta och sann, men ofta blir det inte trovärdigt. Kan det vara en spegling av en samhällsutveckling där vi inte längre upplever vår tillvaro som rättfärdig och legitim? Hur gestaltar man en svensk man 2019 som bottnar i sig själv och tar sin existens för självklar?

Jag har en teori. Jag tror att vår svenska oförmåga att bottna i oss själva och att ta vår existens för självklar kommer till uttryck inte bara i en självmordsbenägen politik i förhållande till vår kultur och identitet utan också i en märkbar svårighet hos våra skådespelare att utöva sin konst med självklarhet och autenticitet. Det är som att många svenska aktörer till varje pris vill vara naturliga, men att naturligheten inte finns.

Richard Sörman

Forskare drabbas allt oftare av hot om våld och repressalier. Fenomenet ska inte försvaras, men det kan förklaras. Det svenska forskarsamhället har nämligen inte ställt sig utanför den i vår moderna tid så framträdande ideologiska trend som säger att kamp och förändring har ett egenvärde. Orättvisor ska bekämpas, normer ska utmanas, strukturer ska krossas. Varför skulle den akademiska forskningen gå fri från konflikter den själv till viss del har underblåst?

Vetenskapsrådets nättidning om akademisk forskning, Curie, publicerad nyligen en artikel om de hot om våld och repressalier som forskare verksamma i Sverige numera kan utsättas för: ”Runt om i landet utsätts forskare för hot i sin vardag. Hoten kan leda till att forskare känner sig otrygga på arbetsplatsen, inte vågar forska inom vissa områden eller blir försiktigare med vad de publicerar.”

Richard Sörman

Vi har en övertro i Sverige på lagar och kontrakt. Allt vi gör ska stipuleras och regleras. Det gäller alltifrån regler i skolan till normer och värderingar i samhället. Vår tids kontraktsteoretiker tror till och med att vi ska kunna hantera vilka kulturkrockar som helst så länge vi alla lever under samma lagar. Men är det inte så att vår besatthet av lagar och regler egentligen mest avslöjar vår brist på tillit och gemenskap?

Jag har en bekant som jobbar på ett HVB-hem, det vill säga på ett institutionsboende för ungdomar med sociala problem.

Richard Sörman

Richard Sörman har sett Jane Magnussons nya dokumentärfilm om Hasse och Tage (Hasse & Tage – En kärlekshistoria, dokumentär, 1,45 min.). Allt som handlar om de båda komikernas liv och karriär är intressant och gripande. Men filmen är också politisk. Den ger en idealiserad bild av ett homogent folkhem där människor höll ihop och alla skrattade åt samma skämt. De nutida komiker och kulturpersonligheter som framträder i filmen ger den en klar vänstervinkel. Effekten av folkhemsnostalgin blir ändå märklig: hade vi ett bättre Sverige när alla var likadana?

När jag går ut från biografen efter att ha sett Jane Magnussons film om Hasse och Tage frågar jag den 17-åriga dottern vad hon tyckte om filmen. Jodå. Den var intressant och bra, men det blir lite ”störigt” med all denna nostalgi: Var allting verkligen så mycket bättre förr?

Richard Sörman

Har någon sett filmen om Gustav Vasa? Eller äventyrsfilmen om Karl XII? Har någon sett TV-serien om den svenska stormaktstiden? Vikingatiden? Medeltiden? Stockholms blodbad? Brandskattningen av Visby? Dackefejden? Förlusten av Finland? Inte det? Det är inte så konstigt. De här filmerna eller TV-serierna finns inte. Visst är det märkligt att svenska manusförfattare och filmproducenter totalt ignorerat vår svenska historia? Kom igen nu alla filmentreprenörer! Tiden är kommen. Gör storverk av vår svenska historia!

Richard Sörman

Ska svensk kultur bli en kultur bland många andra i ett mångkulturellt ”Sverige”? Inte om undertecknad får bestämma i alla fall. Här det motstånd som gäller. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt. Vi behöver visa oss själva och våra ungdomar att vi inte står nakna och blottställda i ett tomt universum: Vi har en kultur att falla tillbaka på, vi har en tradition, en historia, en gemenskap, en självmedvetenhet. Under hösten kommer Det Goda Samhället publicera en rad artiklar om svensk kultur som tillsammans ska utgöra en litet, men förhoppningsvis inte helt betydelselöst bidrag i kampen för att premiera en svensk renässans. Vi behöver en svensk renässans. En sådan kan mycket väl komma, men vi behöver hjälpa den lite på traven.