SVT:s aktuella dokumentär om Ulf Lundell är en hyllning till vad som framställs som det socialdemokratiska Sveriges egen nationalskald. Lundell lär knappas ta råd från någon. Ändå önskar man att han ville hålla sig för god för att låta sig reduceras till ett maktens verktyg. Håll dig till folket Lundell! Det blåser nya vindar över vårt land. Ett nytt decennium är här. Kanske får vi en ny folklig och nationalistisk romantik. Bejaka den istället! Om folket ska bygga landet behöver det din poesi.

Under julhelgerna har en dokumentär om Ulf Lundell gått i två delar på SVT. Båda avsnitten finns att se på SVT-Play. Filmen är nog menad som ett monument över Ulf Lundell. Men den är samtidigt ett monument över ett Sverige som nu skriver sin historia. Det är ett Sverige där Ulf Lundell blir arbetarklassens begåvade son som slog sig fri från löneslaveri och jantelag men som aldrig glömde sitt ursprung. Om Ulf Lundell håller på att bli ett nationalmonument är det inte vilken nation som helst som gör Ulf Lundell till sin sångare utan den svenska socialdemokratiska nationen. När Stefan Löfven flera gånger framträder i dokumentären för att förklara Lundells betydelse blir detta nästan övertydligt.

Dokumentären om Lundell påminner om den film som gjordes häromåret om Hasse och Tage (som jag recenserade här på Det Goda Samhället). 1960- och 70-talens Sverige skildras som det förlorade lyckoriket på jorden. En gång var Sverige ett land som höll ihop. Vi hade en dröm om en gemenskap. Vi tog hand om varandra. Vi såg också på samma teve och lyssnade på samma radio.

Men sedan försvann allt det där. Sverige splittrades. Sverige blev kallt. Det fina såldes ut. Kapitalister tog över. Och populister, och extremister. Allt som var lagom och hänsynsfullt bara försvann. Inget fick vara heligt. Allt gick på auktion.

Jag inser när jag ser filmen att den nya nationalism som nu växer fram i Sverige utmanar en nationalism som redan finns men i socialdemokratisk tappning. Jag har själv varit socialdemokrat. Min pappa var också det. Liksom min farfar. Jag vet att svenska socialdemokrater på 1970, 80- och 90-talen på allvar tänkte att socialdemokratin hade gjort Sverige till världens bästa land. Sverige var bäst och svensk socialdemokrati var världens bästa samhällsbyggare. Det moderna Sverige hade byggts av och för det svenska folket. Det var när vi fick allmän rösträtt som vi fick det socialdemokratiska Sverige. Vi fick folkets Sverige. Det riktiga Sverige.

Den nostalgiska nationalism som genomsyrar tänkandet kring det numera förlorade folkhemmet förstärks på ett paradoxalt sätt av att det Sverige som skildras i gamla flimriga filmer från 60- och 70-talen och som man nu plockar fram i dokumentärer om Hasse och Tage och nu om Ulf Lundell verkligen var ett svenskt Sverige. Alla hette Uffe, Kenta, Mats, Lena och Marie. Ingen Mohammed. Alla var dessutom blonda och anmärkningsvärt glada. Inget i filmerna antyder att Mats eller Lena är rädda för att bli rånade. Kvinnorna har kastat sina BH:ar och äter kanske p-piller. Ingen bär hijab eller niqab. Folkhemmet var det svenska folkets hem. Folkets hem. Det svenska folkets gemensamma hem. Alla vara hemma. Hemma hos sig själva.

Ulf Lundell är verkligen en unik person i svensk kulturliv. Hans konst bärs fram av en ständigt flödande röst som alltid på något sätt är ren poesi. Att det kan brista i stringens när det gäller det rena hantverket förstärker bara intrycket att det är flödet han lever på. Lundell behöver inga regler, inga manualer, inga genrer. Han öser direkt ur en källa som gör honom till sångare vilken konstform han än väljer att uttrycka sig i. Han är vår samtids stora romantiker. Romanerna och sångtexterna och det faktiska sjungandet drivs av samma poetiska patos. Allt blir konst. Sången är allt.

Och det är denna unika röst, folklig och poetisk, som socialdemokratin nu gör till sin. Lundell har förstås inte producerat den aktuella dokumentären själv eller valt att ta med Göran Greider, Åsa Linderborg och Stefan Löfven som expertkommentatorer. Men han verkar nöjd med sin roll. Och han ska ha ett erkännande för det. Lundell har varit trogen sitt ursprung. Han har stått upp för sina fäders gudar. Men eftersom jag själv också kommer från svensk arbetarklass och socialdemokrati tänker jag uppmana Lundell att våga tänka nytt.

Skit i gravstenen Lundell (den omnämns i filmen)! Lämna nostalgin! Blicka framåt! Bli en del av din samtid i stället istället för en symbol för något som inte finns längre. Bli en del av det nya! Det är 2021 nu. 2020-talet skulle mycket väl kunna bli ditt största decennium. Precis som för exakt 200 år sedan kan vi nämligen vara på väg bort från Upplysning och Revolution mot en ny romantik. Och det kan mycket väl bli en folklig romantik. Det kan bli en romantik av poesi, mystik, andlighet och historisk gemenskap. Och här behövs du Lundell. Ge oss ditt patos! Ge oss din kärlek till vårt land, till vår natur, vår kultur, till varandra! Ställ dig på det svenska folkets sida. Socialdemokratin är inte folket längre. Det är en maktapparat som bevakar sin privilegier. Det finns ingen tydlig klasskamp längre. Eller också ser den inte ut som den gjorde förr. Vi måste lägga det där åt sidan. Nu handlar det om att rädda vårt land. Och som du mycket väl skriver i “Folket bygger landet” kan vi inte bygga upp det här landet igen utan att folket är med:

Du kanske tror att det är LO
Eller nykterhetsrörelsen
Eller Fångarna på fortet
Eller kanske Jungfrufödelsen
Men det är folket som bygger landet
Folket är dom enda som kan det
Det kommer underifrån
När den dagen är här
Om folket vill så bygger folket landet.

Det är svårt att tänka om, att tänka nytt, men det är också befriande. Framför allt är det befriande, tror jag, när nytänkandet egentligen består i att hitta hem. Kom hem till ditt folk Lundell! Kom hem till folket, inte till partiet, eller till den kulturelit som funderar på vad det ska stå på din gravsten.

Vi har genomlevt det sena 1900-talet. Vi har återigen sett revolutioner komma och gå. Nu är det 2021. Ska vi hålla fast vid det gamla? Ska vi ha vägrat ta till oss det nya? Det nya finns inte i DN eller på Sveriges television. Det nya finns på nätet. Där finns vår tids upprorsmakare. Nu behöver vi en ny romantik, en ny folklig romantik, en romantik som ger oss en konst för folket, en romantik som gör oss stolta och starka, som gör oss till poeter och hjältar. Vilka poeter och hjältar väljer att slava under en politikerklass som tar betalt för att föröda sitt land med hjälp av gårdagens drömmar?

Ta klivet Lundell. Låt inte makten göra dig till sitt verktyg. Folket bygger landet.