Richard Sörman: Filmen om Hasse och Tage gestaltar drömmen om ett homogent Sverige

Richard Sörman

Richard Sörman har sett Jane Magnussons nya dokumentärfilm om Hasse och Tage (Hasse & Tage – En kärlekshistoria, dokumentär, 1,45 min.). Allt som handlar om de båda komikernas liv och karriär är intressant och gripande. Men filmen är också politisk. Den ger en idealiserad bild av ett homogent folkhem där människor höll ihop och alla skrattade åt samma skämt. De nutida komiker och kulturpersonligheter som framträder i filmen ger den en klar vänstervinkel. Effekten av folkhemsnostalgin blir ändå märklig: hade vi ett bättre Sverige när alla var likadana?

När jag går ut från biografen efter att ha sett Jane Magnussons film om Hasse och Tage frågar jag den 17-åriga dottern vad hon tyckte om filmen. Jodå. Den var intressant och bra, men det blir lite ”störigt” med all denna nostalgi: Var allting verkligen så mycket bättre förr?

Även jag reagerade på nostalgin i filmen. Hasse och Tage verkade under en period i Sverige, får vi veta, då det svenska samhället fortfarande höll ihop. I folkhemmet Sverige skrattade alla åt samma skämt (i alla fall fram till kärnkraftsomröstningen), alla tittade på samma TV-program, Sverige var världens mest välordnade land, man levde som i en saga: sagan om folkhemmet. Man hade till och med tid att engagera sig för dem som var mindre lyckligt lottade ute i världen. Hasse och Tage arbetade för Amnesty International och stödde medborgarrättsrörelsen i USA. Allt detta förmedlas med flimrande filmbilder från 1960- och 70-talen där blonda svenska barn leker i snön med färgglada täckjackor eller badar från bryggor i skärgården under sol och blåa himlar.

Mycket i filmen handlar om privatpersonerna Hasse och Tage och om deras relationer till sina föräldrar och sina barn. Mörka sidor av huvudpersonernas liv kommer fram som kanske inte var allmänt kända tidigare. Allt detta är intressant och gripande och gör filmen värd att se.

Men filmen är också politisk. Den är nästan lika mycket ett dokument över vår egen tid som ett dokument över Hasse och Tages tid. Göran Greider (surpris!) framträder i filmen och kommenterar de båda huvudpersonernas politiska engagemang. Andres Lokko får vi också lyssna på liksom Henrik Schyffert, Özz Nujen och några till. Jens Ganman är naturligtvis inte med, eller Aron Flam eller någon av de andra komiker eller fritänkare som idag förnyar och vitaliserar humorn genom ”vända sig mot makten” vilket Hasse och Tage påstås ha gjort.

Men vad som fascinerar är att den politiska dimensionen av filmen är så djupt paradoxal. Filmen skulle bitvis kunna vara en tårdrypande valfilm för Sverigedemokraterna. Om och om igen frammanas den idealiserade bilden av ett homogent Sverige som tar hand om sina egna medborgare och som låter alla vara en del av samma gemenskap. Detta lyckorike varar fram till mitten av 80-talet. Någonting händer då i samhället. Vi glömmer bort idén om folkhemmet, vi tappar tron på gemenskapen. 1985 går Tage Danielsson bort i cancer och ett halvår senare mördas Olof Palme på öppen gata.

Med hjälp av vaga antydningar förmedlas tanken att folkhemmets sammanbrott kom av att vi fick ett samhälle där vi inte brydde oss om varandra och där marknadskrafter fick styra istället för värme och gemenskap. Göran Greider säger att 70-talet kanske var den period i vår historia då landet höll ihop som allra bäst. Klasskillnaderna var mindre påtagliga än både före och efter och det fanns en idé om att vi alla hade ett gemensamt ansvar för varandra.

Kanske har vi kommit så långt fram i historien nu att vi redan kan ana att 1960- och 70-talen i framtiden kommer att användas av vänstern som projiceringsyta för deras allra vackraste utopier. Bilder av Tage Erlander och Olof Palme kommer att varvas med klipp på Hasse och Tage eller kanske Cornelis Vreeswijk och Monica Zetterlund eller några andra vänsterengagerade artister. Suddiga privatfilmer från sommarställen eller vintersemestrar kommer varvas med bilder på de världskändisar som lyckoriket producerade i form av ABBA och Björn Borg. Vi hade ett Sverige som levde på tanken om en gemenskap. Alla skulle få vara med. Alla skulle få det bättre. Vi trodde på framtiden. Ingen behövde tigga. Alla hade rätt till bostad och arbete.

Paradoxen är naturligtvis att det inte bara är högern som kan anklagas för att ha saboterat det enhetliga folkhemmet (om man nu ville behålla det) med sin förkärlek för privatiseringar och marknadskrafter, men att vänstern också kom att bidra till detta genom sina utopiska tankar om mångfald och mångkultur och det oresonliga hat mot en svensk enhetlighet som följde med det.

Se trailern här:

För det första är naturligtvis den bild av 1970-talet som frammanas i sig en drömlik utopi. Jag vet inte om mina generationskamrater i Finspång som började sniffa i 13-årsåldern (ungdomar gjorde det på 70-talet) och sedan i vuxen ålder knarkade ihjäl sig ingår i bilden av det lyckliga folkhemmet. Det hjälpte inte att de fick se på Magnus och Brasse, eller Hasse och Tage eller skölja fluor i skolan, de knarkade ihjäl sig i alla fall. Men det är också så att det vänsterpatos som bär fram filmen inte klarar av att se det paradoxala i att hylla enhetlighet och gemenskap samtidigt som man talar sig varm för mångfald och öppna gränser. Filmen förmedlar ett vagt budskap om att vi var snällare förr, att vi brydde oss om varandra, att vi var solidariska och att vi helt enkelt var ungefär lika fina som Tage Danielsson men att vi inte är det idag.

Jag håller gärna med om att Sverige idag hade kunnat vara mer av ett samhälle där vi bryr oss om varandra och tar hand om varandra och där vi har lättare att förstå varandra och relatera till varandras problem eftersom vi känner att vi alla tillhör en naturlig och självklar gemenskap. Men jag klarar också av att se vad det är som faktiskt har förstört denna gemenskap. Och det handlar inte bara om utförsäljningar och privatiseringar. När ska kulturvänstern äntligen klara av att bli självkritisk?