Våra samtida moralister talar gärna om ”de andra”: En god människa ska öppna sitt hjärta för de andra. Frågan är dock om inte denna förenklade bild av mig och de andra leder fel. Det finns nämligen olika kategorier av andra: Vissa andra tillhör mina ”egna” snarare än de verkligt andra. Kanske är det därför man man i Bibeln talar om vår ”nästa”. Min nästa är inte vilken annan person som helst: Det är han eller hon som står mig närmast. Mellan mig och de andra finns min nästa.

Vår tids moralister talar ofta om de andra, framför allt om de andra som kommer från andra länder. Moralisterna vill att vi ska vara rädda om de andra. Oss själva ska vi snarare vara rädda för.

Omtanken om andra är en dygd som antagligen existerar i alla världens kulturer. I västvärlden har den färgats av kristendomen. I bergspredikan säger Jesus att vi ska älska vår nästa men också våra ovänner. Vi ska vara fullkomliga som Gud i vår kärlek till människorna. I modern tid har marxismen till viss del tagit kristendomens plats. I grunden finns ett patos över att alla inte har det lika bra. Vissa roffar åt sig på andras bekostnad. Därför behövs konkret och institutionaliserad solidaritet. Tänk på dina bröder! Tänk på de andra!

Men kanske är föreställningen om jag och de andra som jag ska tänka på för enkel. Vi människor har nämligen en tendens att vilja dela upp de andra i olika kategorier.

Människan har alltid levt i kollektiva enheter: familjer, stammar, folk. Det ligger i vår mänskliga natur att identifiera oss med dem som ingår i den egna gruppen. Man behöver inte vara likgiltig för de som inte gör det, men det är mänskligt att i första hand känna solidaritet med dem som man hör ihop med.

Det finns en poäng med det. Om alla tar hand om sina närmsta blir ingen utan omsorg (i princip naturligtvis). Om till exempel alla föräldrar tar hand om sina egna barn på det sätt som föräldrar ska ta hand om sina egna barn behöver ingen ta hand om några andras barn. Detta kommer aldrig att hända eftersom människor alltid kommer att vara otillräckliga. Men principen är viktig och inte utan poäng: Om alla tar hand om sina egna behöver ingen ta hand om några andra.

Sina egna alltså. Mellan mig och de andra finns de egna. Det här är en dimension av vår mänskliga moral som fullständigt försvunnit från vår samtidsdebatt: man hjälper sina vänner, man glömmer inte bort sina föräldrar, man överger inte sina kamrater i fält. Hur skulle vi orka leva om vi inte ens kunde lita på våra närmsta? Hur skulle familjer kunna hålla ihop om det inte funnes en förväntan att människor ska vara särskilt lojala mot dem som står dem närmast? Det är fint att känna solidaritet med alla, med hela världen, med hela mänskligheten. Men en hållbar och praktiskt meningsfull moral måste nog begränsa sina åtaganden. Den måste framför allt se upp med att inte fokusera så mycket på de andra att den saboterar relationen till de egna. De egna står närmast. De egna är vår första förpliktelse.

Denna urgamla tanke på en moraliskt rättfärdig omsorg om dem som står oss närmast lever kvar i det kristna begreppet vår ”nästa”. Vår ”nästa” är inte vilken annan person som helst. Det är den person som står oss närmast, som står näst på tur, som vi ser när vi höjer blicken. Jag kan själv inte hebreiska eller grekiska (som är de språk som Bibeln skrivits på). Däremot kan jag snabbt verifiera att den latinska motsvarigheten i Bibeln för ordet ”nästa” är ”proximus” vilket betyder just ”närmast stående”. Jag tittar lite på nätet efter information i ämnet. Tydligen ska den hebreiska motsvarigheten till ”nästa” tydligt signalera att denna nästa är någon som ingår i den judiska gemenskapen. När Herren dikterar judarnas lag för Moses säger han: ”Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv.” (3 Mos 19:18).

Men sedan kommer den så svårbegriplige Jesus Kristus in och komplicerar allt. Han säger sig ha som uppdrag att fullända Mose lag och förklarar bland annat: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Mat 5:43-44) Jesus gör kärleken till de andra mer universell. Han talar inte uttryckligen om icke-judar (det kommer Paulus att göra), men han talar om vänner och fiender och om närstående och främlingar: ”Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?” (Mat 5:47)

I det här perspektivet är det inte alls märkligt att svenska kyrkan har omfamnat vår samtida nymarxism så innerligt som den gjort. Det universella solidaritetsperspektivet är detsamma. Frågan är dock hur hållbart det är att försöka omfamna hela världen med samma kärlek? Ska vi verkligen inte göra någon skillnad mellan våra egna och de andra? För mig är detta lika orimligt som att vända andra kinden till när någon gör mig illa. Kristna människor måste släppa sin bokstavstrohet när det gäller kärleksbudskapet och våga tänka att det ska uppfattas på ett annat plan än det praktiska handlandet.

Naturligtvis har vi en moralisk skyldighet att i första hand se till våra egna, vår nästa. Allt annat är omöjligt. Den universella kärleken till de andra är ett vackert ideal som kan få vägleda våra handlingar i de speciella sammanhang där det blir möjligt. Problemet med vårt samtida Sverige är att många människor inte förstår skillnaden mellan ideal och verklighet. Vi lever i de vackra slagordens tid. Kanske är vi mer kristna än någonsin.