Richard Sörman har läst Michel Houellebecqs nyutkomna bok ”Interventions 2020”. I artiklar och intervjuer som ställts samman i en och samma volym talar Michel Houellebecq bland annat om Västerlandets behov av en religion. Han talar också om nödvändigheten av att göra motstånd mot förändringar: Vi kan inte bara leva i framåtskridande. Vi behöver tillhörighet och anknytning, vilket förutsätter existensen av något beständigt.

Den franske författaren Michel Houellebecq har givit ut en ny samling intervjuer och artiklar: ”Interventions 2020” (Flammarion, 448 s.). Eller ny och ny. Det handlar om en tredje och uppdaterad version av tidigare utgåvor av samma titel. Jämfört med den ”Interventions” som kom 2009 är 45 procent av texterna nya.

Michel Houellebecq är en av få internationellt kända författare som öppet ansluter sig till den nya konservatismen. I texter och intervjuer tar han avstånd från feminism, globalism och massinvandring. En av hans mest omtalade böcker under senare år är den islamkritiska satiren ”Underkastelse” (2015). Värdet med ”Interventions” är att författaren här formulerar egna åsikter om de ämnen han tar upp i sina romaner. Romanförfattaren Houellebecq behöver inte ta ställning; det räcker att han iscensätter och antyder. I ”Interventions” är det han själv som talar och inte hans romanfigurer. Speciellt intervjuerna är intressanta. Där får han frågor och följdfrågor och han tvingas precisera sina ståndpunkter.

Ett framträdande tema i diskussionerna är Houellebecqs syn på religionen. Houellebecq är av den bestämda uppfattningen att västerlandet behöver bli religiöst igen. Han verkar vackla mellan olika ståndpunkter när det gäller hur detta ska gå till. Han är bevandrad i kristendomshistoria och beklagar de splittringar som skett under historiens gång av den kristna kyrkan. Ibland talar han sig varm för den ortodoxa tron. Han verkar uppskatta att den håller sig borta (om det nu stämmer) från politiken. Ibland är han mer direkt fransk i sitt perspektiv och då är det katolicismen han försvarar. Men han tar också upp tanken att vi kanske behöver en helt ny religion, det vill säga en religion som låter sig kombineras med vår moderna syn på vetenskap och förnuft.

Houellebecq verkar betrakta sig själv som icke-troende katolik. Han berättar om sina försök att hitta fram till en autentisk tro inom ramen för den katolska kyrkan. Han besöker mässor och låter sig hänföras. Han går ut därifrån med tårar i ögonen. Men det varar aldrig. Hänryckningen består inte. Han säger någonstans i en intervju att han antagligen är ”körd”: Han är för gammal, han har fördärvats av sin samtids kalla rationalitet.

Ett annat tema är konservatismen. Här beundrar jag att Houellebecq håller sig till det mest grundläggande. Anledningen till att han är konservativ är att han inte tror på en tillvaro av ständig förändring. Människans livsvärld måste innehålla motstånd mot förändring och ödeläggelse. Detta är fransk intellektuell abstraktion när den är som bäst. (Det handlar inte om att det ska vara svårt, men om att det abstrakta uttrycker generella förhållanden.) Den avgörande skillnaden mellan konservatism och liberalism är att konservatismen betonar bevarandet i tillvaron, det beständiga, motståndet mot förändringar, medan liberaler betonar vårt behov av förändring och förnyelse.

Och vi har inte att göra med några absoluta motsatser här, utan med gradskillnader och attityder. Houellebecq säger att han vill leva i en värld som han kan känna samhörighet med och då måste den innehålla rejäla doser igenkännlighet. Allt kan inte förändras, förgås, omformas om livet ska handla om tillhörighet. Han säger att idén om den ständiga förändringen, den ständiga rörelsen är en ”synd inte mot mänskligheten i sig, utan mot vår civilisation, som vill skapa varaktiga entiteter, något som har ett varaktigt värde”. (Se gärna min egen text i ämnet.)

Kanske är det här, i diskussionen om tillhörighet och värden, som man ska förstå sexualitetens framträdande roll i många av Houellebecqs romaner. Ämnet berörs knappt i de nya texter som ingår i ”Interventions 2020”. Kanske för att Houellebecq är trött på att prata om det. För många av författarens manliga huvudpersoner är kärlek och sex det som tillhandahåller livets allra mest heliga ögonblick. Ska vi möjligtvis tänka att den gudomlighet som finns i den lyckliga sexualiteten – och kärleken – är den helighet Houellebecq egentligen vill se i tillvaron i stort? Är sexualiteten så framträdande för att den är både helig (det religiösa) och bestående, pålitlig (”konservativ” i någon mening)? I och med att den också per definition är ett begär efter en annan människa och ett begär efter en förening med någon annan, något annat, blir den kanske också en symbol för en samhörighet, en tillhörighet, en förening som människor längtar efter även i det vanliga livet.

Med åren verkar Michel Houellebecq bli alltmer tydlig med sin längtan efter ordning och sammanhang. Hans egna moraliserande tendenser placerar sig dock på en nivå som vi inte är vana vid i Sverige. Han tror inte på förbud (mot rökning eller sexköp), han tror inte på en kyrka som ägnar sig åt politik. Han tror på ett samhälle där människor ges möjlighet att på riktigt knyta an till sin livsvärld. Och han tror på vår västerländska kultur. Han tror att vi västerlänningar behöver vår kultur, att vi behöver vår religion, att vi behöver vårt hem. Han är en moraliserande romantiker som vill att ska vi älska vår kultur och vår religion med samma hänförelse som vi älskar vår partner.

Tidigare utgåvor av ”Interventions” har inte översatts till svenska och det lär nog inte hända med årets upplaga heller. Men läs gärna hans romaner. Det finns också en del intervjuer på Youtube med engelsk översättning. Michel Houellebecq är verkligen en unik författare och väl värd att lära känna.