ANDERS LEION: Eftertanke II

I denna krönika kommenterar Patrik Engellau mitt förslag att förse min text om den oförbätterlige pacifisten med en Mohammedkarikatyr. Jag föreslog också att det klart skulle framgå att det var min idé och min begäran som lett till publicerandet av bilden.

Naturligtvis skulle en sådan publicering innebära en viss risk för oss båda. Jag är villig att ta den men jag har en viss förståelse att inte andra vill.

Men det är nu inte detta enskilda fall, detta avgörande jag vill resonera lite kring. Det är i stället med vilken självklarhet i stort sett alla kommentarer till Patriks text instämmer i beslutet att inte återge en lattjo teckning, som utger sig för att återge Muhammeds porträtt.

Är inte detta en perfekt illustration till den indolens, den lojhet som enskilda individer och grupperingar uppvisar i frågor som rör invandringen? Man klagar ständigt, och man klagar över alla andra som bara klagar utan att göra något – men när man har chansen att göra en liten insats – då ryggar man.

Också mina texter förses ofta med anmärkningen att ”det låter sig ju sägas – men vad anser du att man skall göra?” Svaret på denna fråga står skrivet om inte i stjärnorna, så ändå nästan lika långt bort; det behövs en annan maktfördelning mellan partierna i riksdagen. Här däremot låg möjligheten att göra något mycket närmare – men den avvisades, med en enkel självklarhet.

Varför skall det vara så självklart? För varje publicering av en Mohammedteckning blir reaktionerna mot sådana publiceringar allt löjligare, allt omöjligare.

Var och en kan också hemma hos sig bidra till förlöjligandet. Det finns koppar med Mohammedkarikatyrer att köpa och det finns trots allt publiceringar, som man kan rama in och hänga på väggen.

En enkel strategi är ju att komma överens med andra nättidningar att samfällt, samtidigt publicera teckningarna. Då skyddar man varandra.

Varför låta islamisterna bestämma spelreglerna? Det är att medvetet ge dem makt.

Det var bara det.

Anders Leion