Vi tänker gärna att moral hänger ihop med godhet mot andra. Kristendomen lär oss att en god människa är öppen och tolerant mot det främmande. Men det har funnits andra framgångsrika dygder under historiens gång än dem som kristendomen (och den grekiska filosofin med dess fokus på självkontroll) har givit oss. Romarnas dygder handlade mer om trofasthet mot den egna gruppen. En dygdig romare använde sin styrka för att försvara de egna. Han anslöt sig också pietetsfullt till den egna kulturen. Vi behöver mer av romerska dygder.

Dygder. Jag har skrivit om ämnet förr. Det handlar om det rätta och det goda. Det handlar om moraliska rättesnören. Svensk politik har i stor utsträckning handlat om moral och godhet. Vänsterns styrka har varit att den fått oss att tro att den har monopol på moralen. Det är vänstern som har talat om solidaritet och allas lika värde. Men handlar moral bara om att vara snäll mot andra?

Inom kristendomen talar man om fyra ”kardinaldygder”: klokhet, måttfullhet, mod (eller själsstyrka) och rättrådighet. Dessa dygder hade definierats redan av grekerna och Aristoteles verkar ha varit den huvudsakliga inspiratören här. Sedan fanns de rent kristna dygderna: tro, hopp och kärlek (i vid bemärkelse). Kort sagt har grekerna och de kristna lärt oss att vara kloka, rättrådiga och kärleksfulla. Det är inga dåliga ideal. De har gjort mycket för västerländsk kultur. Men frågan är om vi inte behöver något annat idag.

Självklart ska vi inte göra oss av med de rättesnören som gjort västerlandet till en plats där demokrati och rättssäkerhet har kunnat växa fram. Men kanske måste vi hitta tillbaka till något som inte bara handlar om oss själva som individer utan även om vårt förhållande till det samhälle vi tillhör. Vår västerländska kultur har nämligen inte bara byggts upp med grekernas intelligens och kristendomens människokärlek som förebild. Den har också genom seklen hållit ett stadigt öga på romarrikets enastående samhällsbygge. Och romarna verkar ha varit mer intresserade av att stärka banden till det gemensamma än att göra individen stark och kärleksfull.

Virtus, fides och pietas. Så hette de tre romerska dygder som skapade gemensam styrka och hållfasthet under de sekel som romarriket byggdes upp – och framförallt då under den romerska republikens dagar.

Virtus (som givit engelskans ”virtue”) handlar om ”manlighet”. Ordet är besläktat med ”vir” som betydde ”man” (och vi säger fortfarande ”viril”). Den manlighet som åsyftades manifesterades i mod, handlingskraft och pålitlighet. Det handlade om en funktionell och livsnödvändig manlighet som bjöd in män att ställa sin styrka till förfogande åt det samhälle de tillhörde. I vårt samtida Sverige är det uppenbart att en del av de problem vi har med kriminalitet och otrygghet kommer av att svenska män inte gjort vad naturen, historien och allt vad mänskligt förnuft förväntar sig att de ska göra. Är det något vi behöver mer av i Sverige så är det romersk virtus: en stark och pålitlig manlighet.

Fides handlar om tro och tilltro. Vi har kvar ordet i engelskans ”fidelity”. ”Fides” är den goda tron, det är tilltron till andra, till andras löften. Men det är också trofastheten, troheten. Därför är ”fides” också kopplat till heder och ära: Endast den som är trogen sina löften kan göra anspråk på att vara en hedervärd människa. Vi har skrivit om tro och tilltro förr här på Det Goda Samhället. Tron är en avgörande beståndsdel i ett fungerande samhälle. Vi måste kunna ha tillit till varandra. Men vi måste också kunna ha tillit till samhället i dess helhet. Vi måste en tro på värdet av vanor och tradition. Vi måste ha en tilltro till samhällets ordning, till förfädernas vishet och till naturens klokskap. Allt blir så mycket enklare om vi inte lever i ständig konflikt med verkligheten.

Och pietas till slut, det är fromheten. Det är fromheten gentemot gudarna, förfäderna, föräldrarna, traditionerna. Pietas är alltså den respekt och den tacksamhet som individen uttrycker i förhållande till allt som har funnits före honom och som gjort honom till den han är. Det är respekten för ursprunget, för gemenskapen, för föräldrarna, för traditioner och kultur.

Det verkar uppenbart att romarnas dygder har som funktion att stärka den egna gruppen. Visst handlar ”fides” om relationer till andra. Men det handlar mer om sammanhållning och pålitlighet än om öppenhet och altruism. Romarna visar oss alltså hur moral också kan handla om styrka och redbarhet (”virtus”), om god tro och pålitlighet (”fides”) och om fromhet och respekt mot den egna kulturen (”pietas”). Det är också symptomatiskt att romarna själva kallade sina dygder för ”mos maiorum”: de gamles seder. De föreställde sig att de hade ärv sina moraliska rättesnören från de gamla romare som en gång hade skapat den romerska republiken.

Det svenska ordet ”dygd” hänger rent språkligt ihop med orden ”duga” och ”duglighet”. Enligt den grekisk-kristna traditionen ska en duglig man praktisera självkontroll och kärlek till sin nästa. Enligt den romerska traditionen ska han också ansluta sig mentalt och moraliskt till sin egen grupp. Han ska vara manlig och stark. Han ska vara trofast och pålitlig. Han ska vara ödmjuk och tacksam inför den kultur och de förfäder som gjort honom till den han är.

Vi behöver mer av romerska dygder.