Ibland måste man våga språnget. Man måste våga sig ut i det okända. Ofta blir det inte så farligt. Man överlever. Kanske växer självkänslan. Och är man den som hoppar först kommer de andra snart börja hoppa efter.

Många svenska opinionsbildare borde våga språnget. De borde våga lita på sin intuition. De borde våga förflyttningen, ompositioneringen. För de har ju rätt. Det de känner på sig stämmer. Det är sant: vi lever i en mardröm. Vårt land verkar ha bestämt sig för att begå kulturellt självmord. Det svenska får inte finnas. Dess värde förnekas. Mångfalden är en påbjuden religion. Hysteri och idealism styr vårt land istället för klokskap och realism. Vid sidan av står våra grannar och skakar på huvudena och undrar vad vi håller på med.

Så, kära opinionsbildare, politiker och skribenter, kom till saken! Håll er till det väsentliga! Ägna lite mindre energi åt rättigheter och skyldigheter och brott och straff och utbildning och arbetsmarknad och integration och segregation. Eller bättre: gör det, men ta också tydlig ställning. Stå upp för kung, fosterland och svenska folket! Hur svårt ska det vara? Det är faktiskt ”att vara eller inte vara” som är frågan, den mest grundläggande frågan. Det handlar inte längre om vilket Sverige vi ska ha utan om vi ska ha något Sverige värt namnet överhuvudtaget. Får Sverige finnas? Finns ett svenskt Sverige om 300 år? Har vi något intresse i att det ska finnas ett svenskt Sverige om 300 år? Har vi något ansvar för att det ska finnas ett svenskt Sverige om 300 år?

”Seek first to understand, then to be understood” är ett berömt citat ur en bok om konsten att bli framgångsrik från 1989 av Steven Covey, The 7 Habits of Highly Effective People. Tanken är att det ska göra oss bättre rustade i våra mellanhavanden med våra kompanjoner och fiender om vi förstår hur andra tänker och inte bara avfärdar dem som maktlystna idioter.

Ibland funderar jag på om inte vi som vill se ett försiktigare och mer sansat Sverige undervärderar våra motståndare. Vi som önskar att våra politiker såg som sin primära uppgift att skapa goda livsförutsättningar för den egna befolkningen och inte att bygga ett utopiskt samhälle efter värdegrundsmodell tror ibland att det räcker att verkligheten ger oss rätt för att våra motståndare ska ge oss rätt. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt.

Politiskt engagemang kan bottna i en vilja att behålla makt och privilegier, visst är det så. Men engagemanget kan också grundas i livshållning och ideal. Även hos våra motståndare. Och om vi underskattar våra motståndare handlar det kanske ibland om att vi underskattar våra motståndares hängivenhet och argument. ”Seek first to understand, then to be understood…”
Så vad kan de bärande motiven för våra antagonisters politiska engagemang vara? Vad driver dem framåt? Låt oss ta några exempel.

Många problem blir det. Och många frågor att diskutera:

För hur ska vi bemästra alla utmaningar som kommer med den bristfälliga integrationen? Hur ska vi ordna bostäder och arbete? Hur ska vi få människor att lära sig svenska och bli en del av vårt samhälle? Hur ska vi komma till rätta med hederskulturen? Klankulturen?

Gängkriminaliteten? Hur ska vi göra med böneutropen? Islamismen? Slöjorna? Och hur blir det med tiggeriet? Kan vi förbjuda det? Och avvisningarna förresten? Hur går det med dem? Ska vi ha PUT eller TUT?

För vi är ju inte emot immigrationen i sig! Eller hur? Den har vi inte ifrågasatt. Vi är faktiskt seriösa och anständiga journalister som gör sitt arbete och ställer angelägna frågor. Ingen ska komma och kalla oss rasister för det! Man måste väl få belysa allvarliga problem i samhället som uppenbarligen hänger ihop med migrationerna och som den svenska debatten inte har velat ta i och speciellt inte den problemförnekande vänstern. För det är ju verkligen inte så …host! host! – ursäkta! – nej det är ju verkligen inte så att vi själva också bidrar till att upprätthålla åsiktskorridoren genom att aldrig säga det som egentligen ligger till grund för vårt respektabla engagemang nämligen att vi tycker att Sverige har tagit emot alldeles för många flyktingar och att detta måste få ett slut med en gång. Så är det inte. Det har vi inte sagt. Så kom inte och påstå att vi är rasister. Vi vill bara diskutera viktiga frågor.

Många kloka människor anser att den immigrationspolitik som Sverige drivit under de senaste decennierna med rätta kan beskrivas som orimlig eller till och med absurd. Hur är det möjligt att vi valt att ta emot så många främmande människor under en så kort tid utan att ens reflektera över vilka långsiktiga konsekvenser detta får för vårt land?

Immigrationsförespråkarna menar däremot att allt är i sin ordning eftersom vi respekterat den internationella asylrätten och eftersom vi lugnt och sansat har agerat i enlighet med goda svenska normer om öppenhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Det absurda är obegripligt. Det är något som inte går att förklara, som går emot det vi ser som grundläggande principer för den mänskliga tillvaron. Därför är det absurda också det förnuftsvidriga, det konstiga, eller till och med det sjuka. Så vad skulle då det absurda kunna bestå i när det kommer till något så lag- och normriktigt som den svenska immigrationspolitiken?

En hel del antagligen. Men det mest grundläggande är kanske det faktum att vår minst sagt generösa flyktingpolitik (som avsevärt skiljer sig från den som våra grannar och andra jämförbara länder bedrivit) går tvärsemot en av de mest grundläggande principer som finns för det mänskliga livet nämligen den om alla människors förmodade vilja att besitta äganderätt över sin egen identitet och att få vara sig själva på sina egna villkor. Detta gäller oss människor som individer förstås men också som grupper eftersom det är i gruppen vi tilldelas en identitet, en plats, en värld att leva i. Vi förväntar oss alltså att friska och förståndiga människor agerar utifrån en grundläggande överlevnadsinstinkt och att individer och samhällen vill bestå i sin egen identitet, att de vill fortsätta existera som sig själva.