Gästskribent Richard Sörman: Den rena godhetens princip är inte alltid det högsta goda

Svensk debatt har på senare år handlat en hel del om godhetens väsen och värde. Vi har levt under något som nästan kan beskrivas som det ”godas regim” där vi förväntats tänka och verka i enlighet med värdegrunder och vackra ideal om allas lika värde. Den som i offentliga sammanhang vågat opponera sig mot rådande ordning har kunnat räkna med repressalier i form av skambeläggningar och hot om förlorade karriärer och inkomstmöjligheter.

I sin bok Den banala godheten försökte Ann Heberlein fördjupa förståelsen av godhetsbegreppet genom att påvisa att förment goda handlingar kan få negativa och i någon mening ”onda” konsekvenser. En vuxen och tänkande människa bör inte bara ge efter för impulsen att vara snäll utan behöver också kunna sätta gränser och säga nej. Man ska helt enkelt inte vara dumsnäll utan ibland bemöda sig om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Av någon anledning blev många människor högst provocerade av detta resonemang trots att det egentligen bygger på ett sunt förnuft som vi alla praktiserar i vårt handhavande med barn. Vi ger knappast ger våra barn allt de pekar på då vi instinktivt känner att detta skulle göra dem mer skada än nytta.

Själv kan jag tycka att debatten om det goda skulle ha mycket att vinna på om vi kunde påminna oss om att etiken inte bara intresserar sig för det ”goda” i betydelsen det välvilliga, det godhjärtade utan också, och kanske framför allt, i betydelsen det rätta, det vederbörliga, det förträffliga.

Den första grundbetydelse som ordet ”god” tillskrivs i Svenska Akademiens Ordbok är just denna innebörd av tillfredsställande, bra, förträfflig. Och den underbetydelse som är mest relevant här lyder ”om sak, djur, förhållanden: så som något bör vara, som väl fyller de krav som ställs på densamma med avseende på egenskaper, förmåga, prestationer”. Betydligt längre ned i artikeln beskrivs hur ordet också kan beteckna snäll och välvillig: ”om person eller om sinnelag och dylikt: välvillig, vänlig, snäll, älskvärd; som älskar sina medmänniskor och vill dem väl.”

Naturligtvis går ordets olika betydelser ofta in i varandra och det finns dessutom ett resonemang i SAOB om hur olika etiska traditioner uppfattat det ”goda”. Men låt oss här bara ta med oss detta för oss så betydelsefulla faktum att det ”goda” faktiskt inte bara är det godhjärtade utan också det rätta, det tillbörliga, det lämpliga och oberoende av då om vi använder ordet i vardagliga sammanhang eller om vi tänker på det goda som etiken försöker förstå och beskriva.

Så vad betyder det här? Ja för oss i Sverige idag betyder det kanske framför allt att det välvilliga, det omtänksamma, den ofta kanske lite väl banala godheten bör uppfattas som bara en enda komponent av en mer omfattande etisk hållning som i sin helhet försöker hitta ett någorlunda konsekvent sätt bemästra den komplexa verklighet vi lever i. Och kanske är det till och med så att vi kan lära oss att det välvilliga i realiteten behöver uppvägas av dess motsats för att vi ska kunna förverkliga något av det goda i en värld där det onda verkligen inte tycks kunna tänkas bort bara för att vi skriver ihop ett värdegrundsdokument. För kanske är det just denna gamla, och enligt många så goda moraliska princip om kompromissen, den gyllene medelvägen mellan två oförenliga ytterligheter som vi dag borde ta till oss istället för den så simpla tanken att snällheten alltid är det högsta goda.

Ett av de klassiska verk som vid sidan av kristendomen starkt påverkat västerländsk moralfilosofi är ”Den Nikomachiska etiken” av Aristoteles. För dem som studerat etik eller statskunskap är det kanske en uttjatad referens, men för den breda publiken är texten idag i princip helt okänd. En av de tankar som Aristoteles argumenterar för är att dygden, det rätta handlandet, den goda och hållbara karaktärsinställningen alltid ligger i en medelväg mellan två motsatta principer och att det proportionerliga, det rimliga, det rätta, det tillbörliga och så vidare (det finns en hel vokabulär här som vi tappat bort i den moderna svenskan) står att finna i ett intermediärt tillstånd mellan överskott och underskott.

Med enklare ord kan vi säga att en människa sällan behöver välja mellan att vara till exempel konsekvent snål eller konsekvent slösaktig med sina pengar. I realiteten handlar det om att hitta en balans däremellan som tillåter henne att handskas med sina resurser på ett hållbart och ärbart sätt. Om man bara skulle vara givmild skulle man enligt Aristoteles vara ytterlighetsmänniska, en ”extremist” kan vi säga idag, som håller sig längst ute på ena sidan av ett helt spektrum av möjliga och moraliskt försvarbara attityder. Den som är konsekvent snål skulle alltså befinna sig längst ut på motsatta sidan. Och om vi med Aristoteles hjälp går igenom en hel rad av olika karaktärsattityder som vi tycker har med etik och moral att göra visar det sig ofta att vi människor är fullt medvetna om att inga principer ska drivas för långt och att det alltid är rimligt att kompromissa. Vi beundrar modiga människor och vi hyllar samstämmigt modet som en lovvärd karaktärshållning, men modet kan i realiteten ses som en något modererad variant av vansinnig dumdristighet där även det vi kallar feghet, eller försiktighet får spela en viss roll. Är man ”för modig” blir man våghalsig och riskerar därmed att förlora allt det som modet skulle hjälpt oss att vinna. Besinning i njutning och konsumerandet av njutningsmedel kan på samma sätt ses som en medelväg mellan steril känslolöshet och destruktiv tygellöshet. Väl anpassad vänlighet kan ses som en fungerande medelväg mellan fientlighet och inställsamhet.

Om vi idag kunde knyta an till detta klassiska tänkande där verklighetens komplexitet hanteras genom en acceptans av att inget är enkelt och att ingen princip bör drivas för långt skulle vi kanske kunna tala om godhet med betydligt mer nykterhet och realism. Naturligtvis har omsorgen om vår nästa ett egenvärde och naturligtvis är det så att altruismen och toleransen mot andra gör oss till ädla människor som Aristoteles skulle ha sagt, men precis som alla andra karaktärshållningar kan även godheten drivas för långt och bli ohållbar och kontraproduktiv. När politiker i Sverige säger att de har varit naiva säger de just precis att de inte har kunnat eller velat hantera den komplexitet som finns i den mänskliga verkligheten i vilken destruktiva krafter, illvillighet, egenintresse eller kanske bara svaghet och oförstånd också upptar en betydande plats och inte alltid kan eller bör bemötas med bara välvilja och snällhet.

En annan viktig poäng med att knyta an till detta klassiska tänkande vore att komma ifrån den trista ensidighet som länge styrt den immigrationspolitiska debatten enligt vilken alla former av omsorg om det egna, alla former av gränsdragning mot andra, mot det som inte är jag eller vi har bannlysts i termer av etnocentrism, rasism och fascism. Sverige var en gång ett land där lagom var bäst och Aristoteles hade förstått precis vad vi menade. Det är inte tanken att vi också måste ta hand om oss själva, eller ens att vi i första hand måste ta hand om oss själva som är en ytterlighetstanke, en extrem tanke, utan snarare den i realiteten högst uppseendeväckande idén om att vi inte ens existerar som folk, nation, kultur och så vidare och att vårt primära uppdrag är att öppna våra gränser och ta hand om allt och alla som kommer till vårt land. En rimlig tanke, en etiskt och moraliskt hållbar position behöver alltså inte bestå i att förringa existensen av det egna utan i att hitta en medelväg mellan omsorg om oss själva och omsorg om andra.

”Ingen har väl sagt något annat” kanske någon tänker, men det är just det vi har gjort. Vi har gjort verkligheten enkel. Vi har trott att det etiskt försvarbara enkom bestod i att omfatta alla i vår omsorg, att aldrig säga nej till några utmaningar, att inte tänka på de långsiktiga konsekvenserna av våra beslut, att ensidigt leva efter godhetens princip. Men det goda – det rätta, det lämpliga, det tillbörliga – ligger kanske inte i det konsekvent snälla och välvilliga men i en hållbar kompromiss mellan altruism och egoism, mellan kärlek till vår nästa och kärlek till oss själva. Endast där blir det möjligt att inta en etisk hållning som står i samklang med den verklighet vi lever i och med de högt ställda krav vi normalt sett har på oss själva att i möjligaste mån göra det rätta och det goda.

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället. 

32 reaktioner på ”Gästskribent Richard Sörman: Den rena godhetens princip är inte alltid det högsta goda

  1. Tritonen skriver:

    Mycket är uppochner i Landet Lagom. Ståuppkomiker gisslar Mellanmjölkens Land och ser inte, liksom sin publik, att Sverige är extremt i sin totalitära sk värdegrund. Ett bra exenpel är den pågående regeringskrisen. De små partierna C och L anser sig t ex representera mitten, eller Centrum, vilket inte alls är väljarnas bedömning. Väljarna samlas istället kring de tre stora, S, M och SD. Övriga partier representerar var för sig ytterkanter och är sinsemellan tämligen olika.
    Att trots detta Annie Lööf ligger i topp vad avser förtroende hos allmänheten tillhör tillvarons gåtor.
    P.S. Resonemanget om politikens mitt har jag hämtat hos Folkbladets klarsynte chefsredaktör Widar Andersson.

    Liked by 1 person

  2. M.D. skriver:

    Väl skrivet. ”Landet lagom” som Sahlin, Lööf, Reinfeldt m.fl. föraktfullt snörper på munnen över, är ju faktiskt en av grundbultarna till att Sverige lyckades med sin makalösa resa från urfattig misär till en av världens mest välmående länder.

    Men de behöver inte oroa sig. ”Landet lagom” har torpederats såpass grundligt att det fria fallet från fornstora dagar knappast lär kunna brytas oavsett vem som får makten. Hoppas de är nöjda med sin insats.

    Liked by 2 people

  3. Bo Svensson skriver:

    Nej, det är fel! – Man kan utan problem vara god rakt genom utan kompromisser. – Liksom alla de andra djuren.

    För det finns ingen annan godhet än den att alltid vilja göra det bästa av läget. – Vad som är ”läget” beror på den agerandes perspektiv i tid och rum och vad den uppfattar som sina intressen. – Vad man uppfattar som ”sina intressen” beror på ens grad av inlevelseförmåga och hur vida perspektiv man har i tid och rum.

    Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      För flockvarelser är det i ens intresse att vinna uppskattning bland dem man vill tillhöra och att svara mot särskilt deras förväntningar som man respekterar och uppfattar som högre i rang.

      Liked by 1 person

    • Bo Svensson skriver:

      Den inlärda godheten tramsar bara till det. – Att som den nu föreskriver av opinionsbildarna, skall handla om särskild välvilja mot människors välbefinnande och bara de människor som finns just nu och bara de som lyckas fuska sig förbi gränskontroller, så att de kan definieras som vårt problem, blir ju bara på bekostnad av en massa andra ännu angelägnare ändamål att ägna vårt engagemang åt.

      Liked by 1 person

    • Biblio skriver:

      Det är ju djurrättsdumheter. Verkligheten är inte som en tävling där störst ”omsorgscirkel” eller störst ”perspektiv” vinner, dvs är godast. Ju fler som omfattas av en omtanke, desto mer utspädd blir den, en vittomskruten kärlek till mänskligheten eller ännu värre, till ”alla de andra djuren” har ju ingen betydelse alls, annat än som egotripp för de naiva. Man kan inte höja djuren till samma nivå som människan utan att devalvera människans ”värde” eller rättigheter.
      Ett värde måste alltid vara ett värde för någon, ett medvetande. Staten eller FN eller ”universum” kan inte värdera, kan inte vara värdenas grund, ditt vidast möjliga perspektiv.
      ”Egna barn och andras ungar” är ett sunt resonemang.
      I er djurrättsvärld är alltså rasism den ultimata ondskan och rasism definierar ni som liktydigt med att prioritera, dvs värdera den egna gruppen högre än ”den andre”, främlingen, och om detta är rasismens kärna, så är alltså också en humanistisk antropocentrism lika förkastligt som rasism, eftersom allt ”beror på hur stor grad av inlevelseförmåga och hur vida perspektiv man har i tid och rum”. Men Hitler var inte ond för att han prioriterade sina egna utan för att han kränkte människors mänskliga rättigheter. Jämför universalitetsprincipen / Kants kategoriska imperativ: Dina gärningar måste kunna universaliseras, dvs handla så att principen för ditt handlande kan upphöjas till allmän lag. Att låta envar värdera sina närmaste högst fungerar utmärkt, men man kan naturligtvis inte ha principer som tillåter oss att utsätta andra för grymheter. För då skulle ”de andra” göra likadant.

      Gilla

      • Bo Svensson skriver:

        Om det skulle föreställa en invändning mot vad jag skrev, har du väl förutsatt att jag jämställer inlevelseförmåga med godhet men det gör jag ju inte.

        Gilla

      • Äntligen ur detta vand, se där, en and, har jag med detta ställe blodsband, långt från samarkand? Framåt! Över bank och åter bank av sand skriver:

        Men Kants princip måste begränsas, eller tvinga alla att följa samma lag. Man kan säga att han lägger grunden för den globala pk-ismen, en naiv tro på att det finns en universell lag som vi alla kan följa (en lag som pk-isterna kan förklara för oss).

        Liked by 1 person

      • Fredrik Östman skriver:

        Ja, Kant missade två negeringar. I stället för den gyllene regeln — gör det mot andra du vill att de gör mot dig — måste vi hävda den silverne regeln: gör INTE mot någon annan något som du INTE vill att någon annan skall göra mot dig. Till och med numerus blir riktigt, ental. Detta är humanismens, individualismens, kärna.

        För den gyllene är lätt att missbruka. Om jag saknar pengar kan jag säga: alla skall ge alla sina pengar till den som behöver dem. Det drabbar inte mig. Livet är inte en ergodisk process. Det finns ”kreditförluster” som gör en sådan regel orättvis. Den utan talang kräver att talangen delas, den som saknar styrka kräver att styrkan delas o.s.v. Allt anpassat efter det egna obegränsade hyckleriet. Den gyllene regeln är ingen fungerande moralisk regel.

        Liked by 1 person

      • Bo Svensson skriver:

        Fredrik Ö, – den där förbättringen av Kants förslag fungerar ju inte heller om man äter kött, för man vill ju inte bli äten av svin.

        Gilla

  4. Lenam skriver:

    Men det har smygit sig in en trojansk häst som heter asylrätten. Den ska värnas till varje pris trots att vi varje dag ser att denna asylrätt utnyttjas av bedragare. Arma folk. Så tragiskt.

    Liked by 3 people

  5. svenne skriver:

    ”En annan viktig poäng med att knyta an till detta klassiska tänkande vore att komma ifrån den trista ensidighet som länge styrt den immigrationspolitiska debatten enligt vilken alla former av omsorg om det egna, alla former av gränsdragning mot andra, mot det som inte är jag eller vi har bannlysts i termer av etnocentrism, rasism och fascism”.

    Annie Lööf har ju nu genom ”en gränsdragning mot andra” bidragit till att förtydliga skillnaden mellan ”onda och goda”. Hon förklarade att något samarbete med ”ytterlighetspartierna” SD och V är helt otänkbart på grund av den inneboende ondskan hos dessa, och Jimmie Åkesson anser hon väl vara Hin Håle i egen hög person.

    Alliansen placerar hon mitt emellan dessa båda, och denna svarar för den godhet som krävs för att rädda Sverige. Annie Lööfs filosofiska djupdykning i godhetens och ondskans naturer är värd att ha i åtanke vid ett eventuellt extraval och vid nästa riksdagsval.

    Gilla

  6. Observatör skriver:

    Vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda föresatser. Ett tydligt nej är bättre än ett tveksamt ja. Generositet med andras pengar och resurser är inte godhet.

    Gilla

  7. Vem utnyttjar vem? skriver:

    Att söka kompromisser gör vi stundligen som sociala varelser. En är att underordna sig en hierarki. Där makt fördelas lite olika. Men kompromisser är inte alltid möjliga. Hur ser kompromisser ut mellan eld och vatten? Livets val består ofta av oförenliga ting.
    Hur skulle exempelvis en kompromiss mellan koranen och bibeln se ut? Kompromisser är inte alltid möjliga. Lite som att hoppa från en trampolin. Ingen kan bli hängande kvar i luften. Ibland finns ingen medelväg. Ingen kompromiss. Det handlar om faktiska val. Ofta oåterkalleliga. Hur skall en medelvägen hittas mellan två väsensskilda kulturer? Eller mellan hundra? Vi förleds lätt tro att kompromisser alltid är möjliga. Djupast kringgår identitetspolitik alla typer av kompromisser. Istället skall vi lära oss att leva i parallella världar, bredvid varandra. Att vi inte behöver söka några kompromisser inom samma geografi, med de resurser som står till buds. Helt utan konkurrens. Hur realistiskt är det? Man skapar medvetet en falska illusion om en fredlig allomfattande multietnisk värld. Men vem gör det? Vem tjänar på det? Genom att ställa olika kulturer mot varandra påbörjas en långsam upplösningen av dem. Människor utvecklas mot mer försvarslöshet. Det mesta av kultur byggs med hjälp av ett socialt murbruk, som stelnar och härdar till ett hårt konglomerat. Är det inte detta hårda konglomerat de ekonomiska oligarkerna i världen försöker lösa upp med sin folkblandningsagenda? Genom att ställa människor emot varandra? Skapa krafter som upplöser kollektiva band och även nationsgränser. För att stärka den ekonomiska makten över världen. Göra olika sociala kluster mer försvarslösa. Och i det spelet utnyttjar sig av en kortsynt vänster och en överdriven liberalism. Som tillåts verka inom både EU och FN. Att slutgiltigt omvandla enskilda människor till mer fogliga konsumenter. Och därvid nyttja sig av naiva globalister. Med sin strävan efter individualism, men då utnyttjad som ett slags gift, riktat mot dem själva. I den fria marknadens tjänst. På ett mycket kompromisslöst sätt.

    Gilla

  8. Rikard skriver:

    Hej.

    Vad jag avskyr den gamla visan om att vägen till Hel är kantsatt/stenlagd med goda föresatser. Kan man ha mer fel?

    Vägen till Hel utgörs av onda gärningar, inget annat. Talet om goda föresatser är bara en salva för att befria sig från ansvaret för att ens gärningar haft onda konsekvenser.

    Angående godhet och göra gott:

    Det enda sättet att göra gott är att inte göra ont.

    Något att fundera på i dessa dagar.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Liked by 4 people

      • Äntligen ur detta vand, se där, en and, har jag med detta ställe blodsband, långt från samarkand? Framåt! Över bank och åter bank av sand skriver:

        Instämmer med föregående talare.

        Gilla

    • Observatör skriver:

      Hej Rikard, jag tror att Du har missuppfattat talesättet. Alla goda föresatser leder naturligtvis inte fel. Det handlar om att tänka efter före eftersom effekterna av olika åtgärder kanske inte blir de man tänkt sig. Det handlar också att ompröva åtgärderna om den önskvärda effekten uteblir. Effekterna kan också bli olika på kort och lång sikt. Ibland, exempelvis inom kirurgi och cancerbehandling, måste man göra ont på kort sikt för att resultatet på lång sikt skall bli gott.

      Gilla

      • Rikard skriver:

        Hej.

        Se Fredriks svar ovan.

        Jag vet vad sentensen ursprungligen avser, men den förfelar idag sitt syfte i det att den alltmer används som en ursäkt istället för det ‘memento mori’ den skall innebära.

        Vidare: du väljer kirurgi som exempel på när sentensen är sann. Jag kan utan problem ge dig exempel på när den är falsk – det är ju fördelen när vi med hypotetiska anekdoter söker bevisa satsers eller talesätts riktighet: vi kan välja det som passar oss för stunden. Jag tänker istället visa varför kirurgi är fel som exempel.

        För att ditt exempel om kirurgi som ont för att göra gott (god föresats att bota) skall stämma måste kirurgi reduceras till [skära i människa med redskap/skalpell]. Att skära i någon ses allmänt som ont. Således blir det som du skriver ont på kort sikt för gott på lång. En livsfarlig sentens – sann eller ej. Kirurgi är dock inte [skära i människa med redskap/skalpell]. Endast via reduktion till minsta gemensamma nämnaren kan ditt påstående fungera.

        Om du vill kan jag ge ett exempel på varför resonemanget om goda föresatser är livsfarligt.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        Gilla

  9. Lars-Erik Eriksson skriver:

    För att, blott milt, hårdra vad Tyskland, Österrike o Sverige har gjort i godhetens tjänst.
    Tre av 2WW förlorarnationer – ingen räknar Italien – har gått i bräschen för import av världens olycksbarn.
    Vi har tillsammans dragit på oss ett senkommet straff för våra ogärningar på 40-talet.
    Så tolkar jag våra suprematers politiska beslut vars konsekvenser börjar synas utanför fönsterna våra dagligen numer.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Frankrike och Italien förlorade också Andra världskriget, liksom Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien. Och Japan. Det enda land som helt entydigt vann Andra världskriget var Storbritannien.

      Och det ligger nu sämre till än alla vi andra.

      Gilla

      • Lars-Erik Eriksson skriver:

        Vad jag försöker få fram är alltså:
        Tyskland drog igång 2:a VK. Österrike gjorde Anschluss och Sverige förberedde Anschluss 2.0 men hoppade av 1943 efter att tysken gått bort sig i och med Operation Barbarossa.
        De länder du vill lägga till på listan ockuperades.
        Storbritannien är en gammal kolonialmakt, därav deras självpåtagna moraliska skuld.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Österrike ”gjorde” inte Anschluss. Österrike förde en orealistisk försvarspolitik gentemot den tyska aggressionen, man hoppades att Mussolini skulle skydda Österrike från Tyskland och vägrade att alliera sig med Tjeckoslovakien och Polen, England och Frankrike. Men det var en ockupation som Tyskland genomförde militärt.

        Det finns många sätt att förlora ett krig, men bara få att vinna ett.

        Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      Det är bara något djvla nonsens att vi skulle behöva skämmas för för att ha varit passiva under bolsjevismens och nazismens kraftmätning. – Bolsjevismen hade redan bevisat sig som en massmördarregim och alla som deltog, begick sedan med entuasiasm massmord på civilbefolkning.

      Gilla

      • Lars-Erik Eriksson skriver:

        Jag försvarar inte multikulti eller omsorgsinvandringen, anger bara dess outtalade motiv, men vi, Sverige stod inte passiva 1940-43 emedan permittenttrafiken forslade nationalsocialister till o från Norge. Om AH lyssnat till sina generaler hade man ägnat all ansträngning åt UK (Storbritannien inte Kristersson) och vi hade snart börjat deportera svenska romer och judar söderut.

        Liked by 1 person

  10. Fredrik Östman skriver:

    Jag är, utan att själv ha läst hans verk, helt övertygad om att denna tolkning av Aristoteles inte är korrekt. Det är inte möjligt att en faktiskt framstående filosof begått ett så enkelt fel som att inte veta när en kvantitativ analys är påbjuden och när en kvalitativ.

    När Aristoteles säger att för mycket mod är dumdristighet och för lite mod är feghet betyder det på inget sätt att en godtycklig och naiv blandning av lite dumdristighet med lite feghet är något som kan kallas mod. Mod är en kvalitativt egen kategori. För den fege ser den ut som dumdristighet och för den dumdristige som feghet. Men ingendera av dem är modig.

    Men vi använder inte ens samma ord, samma associationer som antikens människor. Vi har andra referenssystem. Om jag inte misstager mig talade romarna och i deras efterföljd renässansmän som Machiavelli om virtrtù, mannakraft, som är ett vidare begrepp än vårt mod. Det gällde att utmana Ödet. Föreställer mig att Aristoteles ligger närmare romarna än oss i detta avseende. Motsvarande gäller, mutatis mutandis, för de övriga kategorierna du nämner.

    Genom att avsvära oss möjligheten att beskriva fenomen i gudomliga termer har vi förlorat mycket av språkets uttryckskraft. Upplysningstidens skador för vår kultur är mycket omfattande.

    Liked by 2 people

  11. Lennart Bengtsson skriver:

    Det är viktigt att påminna dagens människor att de faktiskt kan lära sig något från historien. De ständiga grundläggande frågor ( inte sällan med moraliska förtecken) som vi ständigt ställs inför har inte ändrats sedan antiken. Gott förstånd har alltid visat sig positivt däremot inte tanklös enfald även om den draperas i anteciperad godhet.
    Dessvärre är det det senare som dominerat svensk debatt, politik och handlande de senaste decennierna. Nu kommer räkningarna som snart blir övermäktiga och de skyldiga politikerna döljer sig bakom varandra. Inte ens yttrandeförbud kommer att hjälpa dem.

    Liked by 2 people

  12. Äntligen ur detta vand, se där, en and, har jag med detta ställe blodsband, långt från samarkand? Framåt! Över bank och åter bank av sand skriver:

    Jag kan inte alls ta till mig ovanstående eller Heberleins analys, för det finns ingen rmlighet i det. Det är, en analogi visst, som om man talade om banal godhet när man lät folk förfrysa ihjäl i Gulag, eller kanske när man räknade judar vid tågen till Treblinka. När blir något ont frågar jag mig? I Sverige, och Europa i stort, så anser jag att explosionen av sexualbrott mot vita kvinnor länge varit en död kanariefågel, och det ligger en hel drös liknande döda fåglar på botten av buren, det är inte rimligt att utsträcka denna ursäkt, Heberlein är själv skyldig och använder sin stora hjärna att undkomma ansvar, om inte de värsta är skyldiga, så klarar ju hon sig också, och skriver en bok som är en enda lång ursäkt. Detta har varit tydligt länge, de som betraktade kejsarens bara röv i Andersens historia betraktade ju just en röv, de visste det, ministrarna visste att de ingen guldtråd såg, vävarna visste att de lurades, och kungen visste att han var naken. Alla är skyldiga, utom pojken, och så illa är det. En pytteliten minoritet låter inte grupptrycket hindra dem och säger att de ser en röv, resten spelar med, hela vägen till Treblinka och Gulag. Denna minoritet ignoreras fortfarande fullständigt. Dessa ursäkter motverkar sitt syfte, det som skett förtjänar hat och vedergällning, för det är ondska rakt av.

    Liked by 2 people

  13. Äntligen ur detta vand, se där, en and, har jag med detta ställe blodsband, långt från samarkand? Framåt! Över bank och åter bank av sand skriver:

    Jag finner inlägget urbota dumt, en enda lång självklarhet, endast vänsterfolk och pk-ister kan finna något värde i sådan analys, jag har vetat detta sedan jag var ett litet barn.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.