Sverige är ett sekulärt men också kristet samhälle

Anders Lindberg skrev i en ledare i Aftonbladet den 13/3 att en politisk höger som vill bestämma hur människor ska klä sig (diskussionen gällde slöjförbud för barn) inte längre står för sina frihetsideal. Den moderata opinionsbildaren Ann Heberlein svarade samma dag på sin blogg Heberleins etik att Sverige är ett sekulariserat land där myndigheter, det offentliga rummet och politiska beslut inte genomsyras eller styrs av religion. Det vill säga att den sekulariserade staten erbjuder sina medborgare möjligheten att leva utan religiösa påbud och utan religiös inverkan. Det religiösa får man sköta hemma eller i församlingslokalen. Alla individer ska kunna säga nej till religionen.

Diskussionen mellan Lindberg och Heberlein bygger på den paradox som säger att individens frihet kan behöva garanteras med hjälp av tvingande regler eftersom vissa individer annars börjar bestämma över andra. Alla barn garanteras frihet från att bli misshandlade av sina föräldrar, till exempel, men det kräver också ett generellt förbud mot barnaga. På samma sätt kan man vilja lagstifta mot att småflickor ska gå omkring med slöjor i ett modernt Sverige eller att vi ska behöva lyssna på muslimska böneutrop i det offentliga rummet. Vi förbjuder vissa företeelser för att människor inte ska använda dem för att betvinga andra.

 

Kyrka, Richard SörmanDet är intressant att det är just sekulariseringen vi hänvisar till när vi försöker bjuda motstånd mot vad vi uppfattar som oönskade element i islam eller muslimsk kultur. Sverige är ett modernt och sekulärt samhälle, säger vi, där religionen ska skötas i det privata. Det låter i och för sig bra, men är det verkligen sant att vårt samhälle är så befriat från religion och religiositet? Sverige har väl ändå under tusen år varit ett kristet land? Och om vi så lätt har kunnat anamma det moderna samhällets principer om individens fri- och rättigheter hänger det väl samman med att vi under lång tid har präglats av en protestantisk individualism?

Frågan är alltså om vi verkligen i första hand ska hänvisa till det sekulära när vi lite valhänt försöker hantera religiöst färgade kulturmönster som vi spontant känner att vi inte vill veta av men inte riktigt vet hur vi ska kunna motverka med bibehållen moralisk trovärdighet. Borde vi inte också ta ett steg längre och säga att vår modernitet och vår individualism faktiskt bottnar i en kristen kultur som vi har allt intresse i världen att vilja bevara eftersom den så uppenbarligen har ”tjänat oss väl” som Göran Persson skulle ha sagt. Vi hade inte varit ett modernt och frihetligt samhälle om vi inte hade varit ett kristet och till och med protestantiskt samhälle. Det riskerar bli en naiv analys att tänka att det inte spelar någon roll vilken kultur som präglar en gemenskap så länge religionen inte blandas ihop med det offentliga. Hade vi överhuvudtaget pratat om sekularisering om vi inte hade varit ett kristet land? Hur ser ett muslimskt sekulärt samhälle ut?

Det finns ett annat problem här som vi också bör orka diskutera. Det är inte farligt. Det är bara att andas lite grann och sedan se saken som den är. Är det verkligen rimligt att helt vilja utradera religiösa inslag i det svenska offentliga samhällslivet? I mitt Sverige ringer kyrkklockor ut sitt fridfulla budskap på söndagarna och i skolan sjunger barnen Nu tändas tusen juleljus och Den blomstertid nu kommer. Ska vi förbjuda religiösa inslag i det gemensamma samhällslivet ryker naturligtvis även vår kristna kultur. Vi kommer själva bli offer för den kulturutradering som den konsekventa sekulariseringen kräver. Det är alltså en lovvärd ambition att vilja integrera en muslimsk befolkning till ett modernt och individualiserat samhälle. Men det är orimligt att det ska ske till priset av att vi offrar våra egna traditioner och förnekar vår egen religiositet. Ingen förväntar sig att vi ska göra något dylikt och vi skulle aldrig kräva det av någon annan.

Jag tror så här: hänvisningarna till sekulariseringen handlar om att vi inte vågar stå upp för det egna, att det är ett medialt självmordsprojekt att uttrycka nationell och kulturell självkänsla i Sverige och att vi därför känner att vi måste hänvisa till någon allmän regel som ska göra det lika för alla. Men ska det vara lika för alla kommer även vi få göra avkall på vårt sätt att leva och vi kommer än mer få alienera oss från våra rötter och traditioner. Hur länge kommer vi kunna låta kyrkklockor ringa mitt i Stockholm om vi motarbetar muslimska böneutrop i förorterna med hänvisning till att de påtvingar andra en religiositet som inte är deras?

Nu har vi fått en betydande muslimsk befolkning i Sverige. I teorin ska det fungera så länge våra lagar om religionsfrihet, yttrandefrihet och individens fri- och rättigheter efterlevs. Även muslimska 18-åringar som lever i Sverige ska alltså kunna lämna sin religion, skämta om sin Gud, gifta sig med vem de vill och bada i bikini på sommaren. Men som vi vet fungerar det inte alltid så. Långt därifrån. Och naturligtvis ska vi reagera på det. Men vi ska inte glömma bort att vi själva också har en tradition och att det är ur denna tradition som vår modernitet har sprungit (eller som i alla fall varit tillräckligt öppensinnad för att kunna acceptera moderniteten). Visst ska vi stå upp för sekulariseringen, men vi ska också stå upp för det faktum att det moderna Sverige har skapats ur en protestantisk kristendom. Den modernitet som kännetecknar Sverige återfinns i de flesta västerländska protestantiska länder. Detta är vår kultur, vi tänker inte avsäga oss den.

Det är den som skapat det samhälle som så människor uppenbarligen velat ta sin tillflykt till och det ligger naturligtvis i allas intresse att den även fortsättningsvis ska sätta sin prägel på vårt land och vårt sätt att leva.