REPORTAGE Richard Sörman träffar Staffan Eriksson som driver en kvalitetsloppis i nordöstra Uppland. Loppis har blivit en folkrörelse. Överallt i Sverige görs affärer där föremål som signalerar tillhörighet med en annan tid byter ägare. När människor köper äldre föremål vill de gärna införskaffa något som har en identitet, en historia, ett geografiskt ursprung. Och de välbeställda 30-45-åringar som idag inreder sina hem köper gärna folkhemsnostalgi från 50- och 60-talen.

Loppis har länge varit populärt i Sverige. Varför köper vi äldre föremål? Vad är det som lockar med gamla lampor, tavlor och prydnadssaker? Försöker vi upprätthålla en kontakt med det förflutna?

Jag åker ut till en gammal bekant till mig, Staffan Eriksson, som driver en loppishandel i Norrskedika i nordöstra Uppland. Han säger själv att han driver en kvalitetsloppis med utvalda och lite dyrare objekt. Staffan undviker att sälja via nätet eftersom det blir för mycket extraarbete. Hans butik är istället strategiskt placerad vid sidan av riksväg 76 mellan Östhammar och Öregrund. Under hösten har Staffan bara öppet på helgerna. Det är en kall och kulen tisdag i oktober så vi sätter oss i en uppvärmd lokal strax intill hans butik.

Staffan har 25 års erfarenhet av loppishandel. Han berättar att de flesta av hans kunder är kvinnor mellan 30 och 50. När människor passerat 50 har de ofta fullt hemma och då blir det mindre intressant att köpa möbler och prylar. De kunder som är över 50 är ofta samlare. Men det finns även unga samlare. Internet och loppisvågen har eldat på samlandet eftersom det blivit lättare att hitta saker. En tydlig trend just nu är att människor köper LP-skivor. Man talar om ett ”analogiskt uppvaknande”. Unga människor köper gamla stereoapparater, LP-skivor (mest pop och rock från 60- och 70-talet), analoga kameror och till och med mörkrumsutrustning.

Jag frågar Staffan om han har börjat sälja ”antika tv-spel” än?

– Nej, men det finns faktiskt en efterfrågan där. Gränsen för vad som är retro eller antikt går vid 70-talet idag, men nu har kunder börjat fråga efter tidiga tv-spel. Så har du ett Donkey Kong hemma, och speciellt om du har kartongen kvar, så kan du sälja spelet för några hundralappar. Även hårdrocksskivor från 80-talet går att sälja. Där finns en tydlig efterfrågan.

– Hur ser du på loppistrenden i allmänhet?

– Loppis har blivit en folkrörelse. Intresset har funnits ett tag och visar inga tecken på att avta. Det är en trevlig värld för du hittar alla sorters människor. Även personer med ”bättre bakgrund”, om vi får säga så, kan idag sälja och köpa saker på loppis, vilket de inte gjorde för 25 år sedan. Däremot är antikbranschen på tillbakagång. Färre människor köper traditionella antikviteter. För 50 år sedan skulle du manifestera att du hade kommit upp dig i samhället genom att köpa gamla dyra saker, det vill säga antikviteter, kanske en kristallkrona, som förknippades med den tidens typiska överklasshem. Så är det inte idag.

– Kan det bero på att vi inte har samma klassiska borgerlighet längre?

– Så kan det vara. De som är borgare idag, de som har skaffat sig höga inkomster, de vill vara moderna. De vill ha saker som är designade i Skandinavien från tiden efter Andra världskriget. Dansk, svensk, finsk design är väldigt stort även internationellt. En annan intressant grej jag kan nämna är att samtida svensk konst aldrig varit så dyr som idag. En tavla av en levande konstnär som såldes för 25 000 kronor för tjugo år sedan kan idag ligga på 250 000.

– Vad pratar du om med kunderna när du ska få dem att handla? Eller vad verkar kunderna vilja prata om?

– Ett bra sätt för mig att öka min omsättning är att bjuda på den kunskap jag har. Om någon står och håller i en vas kanske de tycker den är snygg men de vet ofta inte vad det är de håller i. Då kan jag exempelvis visa signaturen, om det finns en sådan, och sedan berätta om tillverkaren och om var och när den är producerad. Då kan de plötsligt fråga om jag har något mer i samma serie eller från samma verkstad. Vasen får ett annat värde när den har fått en identitet. Det kan också räcka med en anekdot. Jag kan berätta hur jag kom över vasen eller tavlan. Jag kanske köpte vasen från ett dödsbo och då kan jag beskriva vem som har ägt den och var han eller hon bodde och vad de gjorde, om jag nu känner till det. Man ger en historia runt föremålet och gör det levande på något sätt.

– Vilka trender dominerar just nu? Vad säljer du mest av?

– Ett mycket intressant fenomen är att människor runt 30-40, och då tänker jag på välbeställda och stilmedvetna individer som säkerligen också ser till att ha åsikter om samhällsutvecklingen som är lika trendiga som deras hem, verkar motiveras i sitt köpande av något slags folkhemsnostalgi. De är ”retro”, de vill inte ha massproducerade prylar från IKEA eller dylikt och de vill gärna vara originella. När de då letar efter snygga grejor blir det ofta saker som vi förknippar med det svenska folkhemmet. Det är alltså inte överklassens möbler eller prydnadsföremål från 50- och 60-talet de köper utan saker som massproducerades åt bredare folklager. Det är teakmöbler, Gustavsbergsserviser, Stig Lindberg-grejor. Det här är saker som såldes på Domus. Det är ändå ganska roligt att samma medelklass som talar sig varm för globalism och öppenhet och allt det här väldigt gärna omger sig med svensk och skandinavisk design.

– Så om vi tänker i generationer handlar det alltså om att återskapa det som far- och morföräldrarna hade i sina hem?

Ja så blir det väl. Det är de hem som skapades av människor som föddes på 30- och 40-talen vi pratar om. Det är de som går bort nu och som lämnar efter sig föremål som kommer ut på marknaden. Om de idag har barnbarn i 30-årsåldern tar barnbarnen hand om allt de tycker är snyggt eller originellt. Om barnbarnen inte är intresserade eller om det inte finns några arvingar kommer sakerna ut på marknaden och då kommer det andra 30-40-åringar och köper dem istället. Så nostalgin går egentligen inte så långt tillbaka. Det handlar idag om att hitta tillbaka till ett homogent Sverige som fanns på 60-talet. Och om vi tänker på det där med två generationer så stämmer det faktiskt för när jag gick på gamla bondauktioner på 70-talet då såldes det prylar från förra sekelskiftet. Två generationer igen alltså. Samma tidsspann som idag.

– Vilket betyder att människor knyter an till det som just håller på att försvinna? Far- och morföräldrarna finns ofta kvar i livet när man är ung, men de är på väg ut.

– Ja. Man köper inte den hemmiljö man själv är uppvuxen i och som föräldrarna har skapat utan den som håller på att försvinna med far- och morföräldrarna. Det är samma sak med förnamnen: Vi ger ofta våra far- och morföräldrars namn åt våra barn.

– Men hur är det med hållbarhetsaspekten? Köper inte människor äldre möbler och föremål för att de känns genuina och pålitliga?

– Visst är det så. Vissa som köper äldre möbler gör det för att de upplever att de har en kvalitet. Det är inte IKEA. Man söker alltså inte bara ett designideal eller nostalgi utan även kvalitet. Men det finns gränser som sagt. Det riktigt antika passar inte in i moderna hem. Men samtidigt finns det en mottrend. Allt är komplext här. För det är också så att inredningstidningar länge har propagerat för att människor ska blanda stilar i sina hem. I ett modernt hem ska man också kunna ha något gammalt. Och vid sidan av retrotrenden har det faktiskt blivit möjligt att sälja gamla trämöbler från tidigt 1900-tal igen. Och det beror delvis på att de blivit så billiga. Till slut kommer kunderna eftersom det handlar om bastanta grejor som hållit i hundra år och som kommer att hålla i hundra år till. Om kunderna får dem för en överkomlig summa och dessutom får något som ger en känsla av både historia och hållfasthet blir det svårt att säga nej.