RICHARD SÖRMAN: Kultur är motstånd mot tid och förändring

Det sägs ofta att kultur är förändring, att en kultur alltid förändras. Men tänk om det snarare är tvärtom? Tänk om kultur bäst beskrivs som ett motstånd mot förändring? Författare har alltid skrivit för att bli odödliga. Själva dör de naturligtvis, men deras texter lever kvar. 2020-talets svenskar kan välja att fokusera på förändring eller på kontinuitet. Ska vi vara gräva ned vår kultur i marken och låta den dö en gång för alla eller ska även vi göra motstånd och se till att den lever minst en generation till?

Har någon sett till Carl Michael Bellman på sistone? Eller Selma Lagerlöf? Har de någon mejladress? Finns de på Facebook eller Twitter?

Det lär bli svårt att få tag på dem. Döden har nämligen tagit dem. De är borta, borta för alltid. Det sägs att vi inte talar om döden längre. Jag har själv skrivit en del i ämnet. Andra likaså, speciellt i samband med Coronaepidemin (här och här). Döden har nästan reducerats till ett icke-ämne. Vi fokuserar på livet istället. Vi sköter hälsan, tränar, äter hälsokost och försöker leva så länge vi kan. När vi är döda är vi döda. Vad är det att prata om?

Ändå pratas det anmärkningsvärt mycket i vår samtid om hur allt förändras och förgås. Vi får veta att inget består, att det som har varit inte ska vara. Dock är det icke våra liv som är stoft och aska denna gång utan vår kultur. Det är vår kultur som saknar essens, det är vår kultur som byter skepnad, det är vår kultur som försvinner in i skuggornas värld.

Visst har kulturers försvinnande beklagats förr, men då har deras försvinnande just beklagats och ingenting annat. Nu är det nästan ingen måtta på den entusiasm med vilken man basunerar ut det glada budskapet om vår svenska kulturs förgänglighet: Era okunniga dårar! Trodde ni att ni att ni visste vad svensk kultur var? Har ni inte förstått att allt är fåfänglighet, att allt har sin begränsade tid? Det gamla Sverige finns inte längre. Det är borta. Allt förändras, inget består. Ut med det gamla, in med det nya!

Det är naturligtvis orimligt att inte tillskriva en nationell kultur som den svenska någon form av beständighet. Om jag går förbi en stor ek som står längs vägen vid mitt lantställe kommer jag antagligen tänka att det var samma ek som stod där igår. Om mitt lantställe råkar vara min mammas barndomshem kommer jag också tänka att det var samma ek som hon och hennes syskon klättrade i när de var små för femtio år sedan. Ur en ren biologisk synpunkt är det dock inte riktigt ”samma ek”. Den har vuxit på 50 år, kanske har åskan slagit ned, döda grenar har gått av, trädets sammansättning av organiska molekyler har säkerligen modifierats. Men trots att eken har förändrats talar vi ändå om ”samma ek”. Den är inte exakt sig lik, men vi tänker ändå att eken fortfarande är sig själv.

Jämförelsen haltar säkert, men visst kan vi säga något liknande om en kultur? En ständigt pågående förändring utesluter inte vare sig kontinuitet eller identitet. En kultur är både förändring och varaktighet på samma gång. Den verkliga frågan är snarare vad vi ska välja att fokusera på. Ska vi elda på förändringarna eller ska vi uppmärksamma varaktigheten?

För min del är svaret givet. I Sverige 2020 sköter förändringarna sig själva. Därför är det hög tid att fokusera på kontinuiteten. Och det är inte så svårt. Det är bara att upprätthålla kontakten med det förflutna.

Carl Michael Bellman och Selma Lagerlöf är borta för evigt. Men deras verk finns kvar. Deras ord finns kvar, deras budskap, deras generösa erbjudanden om läsupplevelser finns kvar. Visst kan läsningar av äldre författares verk förändras, men texterna i sig äger en märklig beständighet. De överlever sina författare, de överlever sina läsare. De finner nya läsare, om och om igen.

Svenskan har förändrats sedan 1700-talet. Läs Bellman får ni se. Ändå kallar vi det svenska. Det är fortfarande samma språk. Vi har språket gemensamt med både Bellman och Selma Lagerlöf. Och med Selma Lagerlöf har vi dessutom Bellman gemensamt. Hon skriver om Bellman i Gösta Berlings saga. Mitt i all förändring finns både kontinuitet och beständighet. Åtminstone en tid. Och det är bättre än inget.

Dödgrävare gläder sig åt död och förändring. De lever på vad döden ger dem. Men vi ska inte vara några dödgrävare. Vi ska inte gräva ned vår kultur i marken. Vi ska hålla det förflutna levande. Våra förfäder är borta, men deras kultur lever kvar så länge vi väljer att hålla den levande. Kultur är inte bara förändring. Kultur är också motstånd mot både tid och förändring. Det motståndet ska vi fortsätta att göra.

Richard Sörman