Richard Sörman: Bryr vi oss inte om döden längre?

Richard Sörman

Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Äldre litteratur är ofta full av beklaganden över livets korthet och obetydlighet. ”Ack, döden är en faslig björn, / Han kräver livet varje timma” skrev Bellman på 1700-talet. På 1500-talet författade Shakespeare: ”En skugga blott, som går och går, är livet; / En stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmas tid på scenen / Och sedan ej hörs av. Det är en saga, / Berättad av en dåre; låter stort, / Betyder intet”. Romaren Horatius uppmanade oss att ”fånga dagen” eftersom nuet är det enda som med visshet är vårt.

Är det inte märkvärdigt hur frånvarande detta ämne är i vår samtida kultur? Vem skriver idag om dödsmedvetenhet? Vem skriver om de olika strategier vi kan försöka uppbåda för att hantera vår dödsångest? Är det kristendomens tillbakagång som fått oss att glömma vår tidslighet och dödlighet? Eller är det läkarkonstens framsteg som gjort att döden blivit mindre påträngande i våra liv och att vi därmed på något sätt lyckats mota bort den ur vårt medvetande?

Jag skrev nyligen en artikel om hur vi i Sverige behöver hitta tillbaka till en äldre vokabulär som kan komma till nytta när vi ska återskapa eller kanske återupptäcka ett mer traditionalistiskt samhälle. Även på det här området finns det en äldre vokabulär som totalt verkar ha försvunnit från vårt offentliga samtal.

”Ändlighet”… när såg vi det ordet senast? Ändlighet är motsatsen till oändlighet. Våra liv är ändliga, de karaktäriseras till stor del av sin ändlighet. Och problemet med ändligheten är helt enkelt att vi alla har en begränsad tid till förfogande att leva våra liv och att den tid som är oss beskärd förkortas för varje dag vi lever. Det var det Bellman menade när han skrev att döden kräver livet varje timma: Inget ögonblick går att få tillbaka, ingen kan vara ung två gånger.

Och ”förgänglighet”… när såg vi det ordet? ”Allt är förgängligt”, ”allt ska förgås” kunde man säga förr i tiden och alla förstod vad man menade. Man kunde också säga att allt ska bli till aska (folk eldade hemma så de kunde lätt relatera till eld och aska) och att vi själva skulle bli till stoft och mull. ”Tidens tand” kunde man också tala om: tiden förstör och förgör, inget undgår ”förgängelsen”.

Jag kanske har missat något här – exempelvis tittar jag inte på alla dessa TV-serier som upptar mångas intresse idag – men jag undrar verkligen om någon så här i början av 2000-talet försöker ge ord åt vår existentiella utsatthet, åt vår känsla av intighet och meningslöshet? Och det behöver inte handla om att sucka inför dödens allmakt när han går från port till port, men också om att göra uppror mot döden och att hitta strategier för att på något sätt dupera den ”stränge herren med lie och timglas” som det heter i Det sjunde inseglet. (Bergmans film handlar förresten, bland annat, om en önskan att få uppleva en enda stund av frid och meningsfullhet innan allt blir för sent. Och riddaren Antonius Block (Max von Sydow) får uppleva just detta vid det tillfälle i filmen då han sitter med skådespelarfamiljen och deras lilla barn och äter smultron och dricker mjölk.) Återigen: Skriver någon om dessa problem idag? Försöker någon gestalta detta på film och teater?

Problemet med vår dödlighet brukar som Shakespeare-citatet ovan visar ofta glida över i tanken om alltings meningslöshet. Det faktum att alla våra strävanden till sist belönas med död och förintelse blir en grundmodell för den känsla av just meningslöshet som kan angripa oss när vi känner att vi aldrig når fram till det där vi tror oss sträva mot. ”Allt känns så meningslöst” kan vi säga ibland när vi upplever att inget leder någonvart, att vi bara går runt i samma fotspår, att inget att av det vi trodde vi ville ha gjorde oss lyckliga i alla fall.

Den kanske mest betydelsefulla text vi har i vår västerländska kultur om död och meningslöshet är nog Predikaren i Gamla Testamentet. I Predikaren har generationer svenskar kunnat läsa att allt i livet är ”fåfänglighet”. I 1917 års Bibel formulerades inledningen så här: ”Fåfängligheters fåfänglighet! Säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?” All möda är enligt Predikaren ett jagande efter vind och intet finns under solen som kan räknas för vinning. Vi har redan glömt bort dem som levde före oss och de som kommer efter oss kommer att glömmas bort av sina egna efterkommande. Den som är ung ska passa på att glädjas i sin ungdomstid för tids nog ska de onda dagarna komma. För alla.

I vår kristna västerländska kultur har det funnits olika strategier för att hantera problemet med ändligheten och den ibland upplevda meningslösheten. En rigoröst kristen strategi har i princip bestått i att skjuta upp förverkligandet av all sann glädje till ett hypotetiskt liv efter döden. Problemet är här att vi inte är säkra på att det verkligen blir något liv efter döden och att tron i det perspektivet är en högst osäker investering. Samla era skatter i himlen och inte på jorden, sa Jesus, och menade att vi inte skulle leva för denna världens nöjen utan för de som ska bli oss beskärda i nästa.

En annan strategi har varit att tvärtemot vad kristendomen lär oss fokusera på att avnjuta varje konkret livsögonblick så intensivt som möjligt. ”Fånga dagen” skrev som sagt Horatius för 2000 år sedan. (På 2000 år går det ungefär 230 000 enskilda dagar. På en livstid av 80 år går det ungefär 29 300 dagar.) På medeltiden sjöng man ”Låt oss alltså glädjas / medan vi är unga! / Efter den glada ungdomen, / efter den dystra ålderdomen / kommer myllan att ha oss.” (Carmina Burana: ”Gaudeamus igitur”)

En tredje strategi föreslås av stoicismen och handlar om att göra sig likgiltig både inför livets ändlighet och dess meningslöshet. En stoiker är ett slags västerländsk Buddha som suveränt överseende betraktar både naturens grymhet och människornas svaghet. En variant av detta återfinns i våra tiders meditations- och mindfulness-kultur där distansen till tankar och passioner också ska befria oss från rädsla och oro.

Är det kanske österländsk mindfulness som ska rädda oss? Men är det verkligen vår dödsångest vi försöker hantera med meditation och yoga? Är det inte mer banalt bara vår stress och allmänna brist på stillhet och vila? Har vi blivit totalt likgiltiga för dödens verklighet? Kan unga människor överhuvudtaget relatera till en film som Det sjunde inseglet idag där dödsångesten och ovissheten inför själens öde står i centrum?

Eller är det kanske så att våra andliga behov tar sig andra uttryck? Hur är det med den orealistiska utopism som fått styra svensk politik under tio år? Har målbilder och visioner om det perfekta samhället tagit religionens plats och faktiskt fått många människor att tro att Himmelriket är nära? Och hur är det med undergångsteorierna kring klimatet? Är det vår dödsångest, eller kanske bara vår ångest inför alltings fåfänglighet och meningslöshet som ger näring åt denna kollektiva hysteri?

Kan vår samtid helt enkelt vara för upptagen av sina politiska strider för att ha någon kraft över till lyxångest om tid och förgängelse? Konsumismen kan också tänkas spela in. Känner vi lite leda och vilsenhet kan alltid en resa till Thailand, en ny mobiltelefon eller kanske en ny bil lätta upp stämningen.

Men visst borde det väl komma en reaktion? Visst borde väl vår gamla hederliga existentiella ångest som gett oss så många vackra dikter och målningar komma tillbaka till vårt kollektiva medvetande? Den som lever får se.

52 reaktioner på ”Richard Sörman: Bryr vi oss inte om döden längre?

  1. Göran Holmström skriver:

    Detta Richard anser jag vara den bästa text jag läst här, och då har det skrivits massor av mycket bra texter.
    Östman skriver ofta och som jag tycker en korrekt beskrivning, ”socialismen är en dödskult”.
    Precis så är det, men dom har arbetat med tvärtomet som metod. Genom att i princip tabubelagt det stora faktumet, att vi alla kommer at dö.
    Så har dom i princip förslavat ett helt land till att springa deras ärenden, det finns två sätt att kontrollera människor,
    det ena är att hota med en eländig död och ett förskräckligt efterliv alternativet himmelriket.
    Det andra är att beröva människor rätten till sin död, så gör Sveriges ”elit”, faktumet att ni alla här kommer förmodligen avlida katetrade och i blöjor talas det tyst om.
    Istället säljs bilden av sociala medier och ens varumärke så hårt och effektivt.
    Att dom viktiga frågorna glöms bort” Vem är jag?” Hur vill jag leva MITT liv? Och så vidare,
    Dom sociala medierna funkar bättre än kyrkan som styrmedel, fredagsmys (köttfritt) och mello. GRATTIS.

    Gillad av 11 personer

  2. miketheviking skriver:

    Fin betraktelse.
    Döden har idag blivit den ultimata kränkningen så den pratar man inte om.
    Döden har avproblematiserats som precis allt annat – den är en ”utmaning” bland flera.
    Och som Nanne Grönvall sjunger; jag har inte tid,,,,

    Jag tror att all död och förintelse dagens mönniskor får se på daglig basis (mord och obduktioner i varje tv-kanal), nyheter med våldsdåd och litteratur om den ena psykopaten efter den andra skapat en avtrubbning.
    Lägg därtill framgångs- och lyckokulten som sprids av media där det är ett misslyckande att dö.
    Folk har juminte ens tid att gå på begravning – det är så mycket annat som är viktigare.

    I själva verket så finns det ingen ödmjukhet löngre för döden, livet betraktas som en rättighet, en självklarhet i anklagande ton. Allt för många människor lever inte på riktigt. Det är därför så många söker den riktiga döden eller låtsasdöden på någon bergsida, i ett sele på ett skärmflyg eller 40 m ner i havet.

    Gillad av 8 personer

  3. Fredrik ÖSTMaN skriver:

    Ditt påstående att kristendomen är utopiskt/eskatologistisk/kiliastisk/millennialistisk är inte sant. Dessa läror har alltid betraktats och stämplats som kätterska Thomas Müntzer var inte kristen och anabaptisterna i Münster hängdes upp i en järnbur utanpå kyrktornet, som ännu hänger där. Inte sällan hänvisas till inkvisitionen.

    Reformatorerna stämplades först som kättare. Jan Hus brändes och Tjeckien katoliserades på ett mycket våldsamt sätt. Spåren syns i de många barockkyrkorna, som uppfördes vid denna tid. Luther höll sig knappt på rätt sida, medan Kalvin sedermera väl steg över linjen. Antagligen är det kalvinismen och dess sentida utväxt liberalismen och dess utväxt i sin tur socialismen som du syftar på. Dessa senare är fullgånget milleniaristiska läror, ideologier, franchises för den färdigtuggade rationaliseringen av livslögner ägnade att hålla dödsångesten stången.

    Gillad av 2 personer

  4. sva990 skriver:

    Medvetandet finns där nog hos de flesta. Det verkar bara inte vara så på grund av allt flamsigt brus som dominerar allt synligt och hörbart utrymme i offentligheten. Men om man till exempel befinner sig på en medicinakut vårdavdelning under några dagar så kan man uppleva att hela ens omgivning andas ödmjukhet och lugn. Både de intagna och vårdpersonalen verkar instinktivt vara helt på det klara med att inget kan tas för givet ens om man befinner sig under ständig övervakning och har omedelbar tillgång till den bästa vård landet har att erbjuda.

    Och det finns faktiskt exempel på att man även inom showbusiness begriper vad det rör sig om. För några år sedan gick det till exempel en serie i teve som hette Six Feet Under där samtliga avsnitt i något avseende handlade om döden. Serien utspelade sig nämligen i miljön runt en familj som drev en begravningsbyrå.

    Gillad av 1 person

  5. Hortensia skriver:

    Visst reagerar vi, Richard, men vanliga, värnlösa, vuxna svenskar lär se döden som en befriare från det galopperande vansinnet i vårt arma land, där dagliga och stundliga rapporter om hemsk vanvård och ond bråd död har blivit exotiskt berikad vardagsmat.

    ”Döden, döden, döden”, sa Astrid Lindgren och hennes systrar tydligen till varandra, när de inledde sina dagliga telefonsamtal om ditt och datt. Idag kunde de sagt: ”Löfven, Lövin, Lööf” istället. Änglamakerskorna. Moder Sveas pinsammaste liemän.

    Gillad av 4 personer

  6. Kashkin skriver:

    Ja vi återkommer till samma sak, den som tänkt klarast över detta i vår tid är nog Jordan Peterson, vilka är några av huvuddragen i hans tänkande? Ett är att han började till vänster och ej som religiös, jag uppfattar att han tillhörde de som är för allt bra och mot allt dåligt. Sedan förstod han, eftersom han är en ärlig tänkare att de vänstermänniskor han hade runt sig inte alls var bra. Han ägnade sedan lång tid att förstå hur ondska uppstår, inte minst politisk ondska, och han såg vänsterns ondska och hyckleri igen och igen. Detta har han sedan försökt förstå psykologiskt och funnit att vänstern drivs av dödsångest, och i avsaknad av religion, måste leva ut denna dödsångest i verkligheten, och det enda som verkligen fungerar då är att finna syndabockar, man vet nog med sig att himmelriket på jorden kan man inte skapa och finner därför någon att skylla på, det är ju det centrala i politiken idag som ju helt domineras av vänstertankar. Vad gör Greta som ju kanske är vänsterns tydligaste propagandakanal idag? Kommer hon med lösningar? Nej, hon finner syndabockar, folk att skylla på som hon pekar på med ett utsträckt finger. Det är i sanning skrämmande.

    Jordan Peterson har efter mycket tänkande landat i att det är i vår egen kultur räddningen finns, i kristendomen, vår nedärvda visdom. Det är vänstern som fått oss att överge denna, de har sitt eget recept för att undgå dödsångest, de projicerar den utanför sig själv och det slutar alltid med mord.

    Gillad av 8 personer

    • Eva Danielsson skriver:

      Kashkin
      Kloka tankar från dig liksom naturligtvis från Jordan Peterson.
      När man inte orkar med tankar på döden så tror jag inte att man heller egentligen orkar med att leva.
      Socialismen, liksom andra sektliknande rörelser, erbjuder substitutvarianter som institutionaliserar. I stället för att leva på riktigt med all den osäkerhet, ovisshet och risktagande som det innebär. Socialister håller inte bara döden på armlängds avstånd, utan distanserar sig från livet med kött och blod och sårighet.

      Gillad av 1 person

  7. Södermalmsrealisten skriver:

    Richard,
    om du varit gymnasist och suttit på fiket med söta tjejer i din egen ålder…oj oj oj vad du skulle impat. En – riktig – djuping.(bra läge) Problemet är ju att när man är död kan inte reta sig på att man inte längre lever. Fast en som berättade om livet efter döden var Swedenborg. Han sa det är ungefär som vanligt, fast folk bryr sig inte om vad man säger. Nacka Skoglund berättade om vad det står hypokondrikerns gravsten: ”Vad var det jag sa !”

    Annars har bildkonstnärerna inte varit så flitiga efter Pictor, med livshjulet i Härkeberga.

    Detta var Sturetiden. Pukor och trumpeter, under jäsningstiden, vad är det idag ?
    Kan ngn visa ngt ännu aktuellare livshjul ?

    Gillad av 2 personer

  8. Mikael Lejdeby skriver:

    Ett problem är att myter som hjälpt oss människor att möta det svåra i livet har försvunnit. Den mytiska månen försvann när människan satte sin fot där. Universum (Himlen) har förlorat sin mystik ju mer vi lärt oss om den. Mytiska berättelser som förr hjälpte oss att klar svåra kriser har inte ersatts av något nytt. Civilisationen och vetenskapen har inga svar på våra inre frågor. Tror också att Islamismen och evolutionsförnekande kristna är en reaktion på detta.

    Gillad av 2 personer

  9. MartinA skriver:

    Dödens frånvaro beror på att Socialliberalismen härskar oemotsagd. Socialliberalismen syftar till att isolera individen, ställa var och en av oss naken och försvarslös inför statens vidunderlighet. Ett bevis på dess ondska är att den lämnar oss nakna och försvarslösa och ensamma inför döden. Precis som alla individualistideologier.
    Sen, ett smärre fel i beskrivningen av Budismen. Budismens metod att hantera döden är meditationen. Problemet med döden är att vi upplever livet genom egots filter. Meditation är ett sätt att uppleva livet utan egots filter, vilket avdramatiserar döden.

    Gillad av 4 personer

    • Bo Svensson skriver:

      Visst, det enda som går förlorat, är ju den unika existensen men det som motiverar dödsångest är föreställningen att ”man själv” dör, – kärnan i ens jag.

      Men det kan inte dö. – Det är insidan av skeendet och var du ser, ser du dig själv.

      Den välmotiverade dödsångesten är väl om det var något som var viktigt som man inte hinner med och inte litar på att andra klarar lika bra. – Eller att döden skall komma långsamt och plågsamt.

      Gilla

      • MartinA skriver:

        Vi består av gener. Som är kopior och som lever i miljoner år, minst. Och på ett mer akut sätt, av minnen och känslor och tankar. Men är dessa unika? Vem har inte fascinerats över jämförelsen av 2 upphöjt till två och en geometrisk fyrkant? Är inte den känslan identisk för de som känner den? Vem minns inte att se fram emot julafton som barn. Är inte den känslan identisk hos oss alla. Och dessa saker fortsätter att finnas till. Dödens problem är att vi ser världen genom egots filter. Vilket med ett enkelt tankeexperiment kan avslöjas som trivialt.

        Gillad av 3 personer

    • MartinA skriver:

      Ett tillägg förresten. Jag läste artikeln litet slarvigt. Artikeln har även missuppfattat kristendomens dödsstrategi. Men, Kristendomens innersta sanning brukar betraktas som hemlig kunskap som man inte ska nämna högt. Eftersom det är metoden som är viktig, inte själva abstraktionen, förklaringen. Sörman har inte tänkt igenom Kristendomen så noga. Han har tagit den ytliga förklaringen för given och sedan trott att han förstått vad som sades.

      Tog bort det. Som sagt, sånt här säger de jag har lyssnat på bara i gåtor. Ungefär som i Matrixfilmen, profeten ljuger för dig. Problemet är liksom att för den som inte redan är fylld av förundran för livet och den som inte är ödmjuk nog så blir den sanning som Kristendomen och somliga andra religioner beskriver ungefär som att vakna upp från el-farmen i Matrix filmen, fadd, grå och tråkig. Så därför brukar såna som är lärare i de här sakerna inte ge svar i egentlig mening utan bara lära ut metod och kräva lydnad. Eftersom det bara är metoden som är till nytta, inte den intellektuella insikten. Ord betraktas som meningslösa av de som kan sånt här.

      Gilla

  10. Rikard skriver:

    Hej.

    I Den Höges Sång, Hávamál, finns visdom.

    Fä dör,
    fränder dö,
    även själv skiljes du hädan,
    men ett vet jag,
    som aldrig dör,
    domen över död man.

    Erik Brates översättning. Dock skall hela läsas för att förstås, likväl som du inte kan tömma botten på bägaren före du svalt resten kan du insikten nå genom att genvägar gå.

    Ett ordstäv jag hörde som barn: Den är ej död vars namn ännu nämns i de levandes tal.

    Möt döden med rak rygg och huvudet högt, inte med skrik och skrän och mutor till tempel. Livet må vara definitionen av orättvisa, men döden är rättvis.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 2 personer

    • olle holmqvist skriver:

      ”Möt döden med rak rygg och huvudet högt—”hade en god vän som vid sidan av arbete som ingenjör arbetade som sjukhuspräst – två utbildningar, det svåraste i prästutbildningen var grekiskan, den heter nåt särskilt, coryne´grekiska eller nåt, vilket jag kallade för pigeon-grekiska. Det gillade han inte. F ö var han en de där rätt så många verkligt – fina – människorna. Han dog före de sextio.

      Hur som, han berättade om erfarenheten som sjukhuspräst: Tänker mig så här: Folk tar cancerdomen just som Rikard hoppas. Dagen före står han småsur och lättretlig i småregnet och väntar på bussen hem. Den kommer inte i tid. De väntande blir allt fler. Så kommer en buss – full, tar inte upp någon. Mera väntan. Det är ju själva faan…att dom inte kan sköta bussarna…det är ju jag som betalar…
      Eftermiddag dagen efter. Han har fått cancerdomen. Samma busselände. Men allt är annorlunda. Han lever ännu. Känner ingen smärta. Frisk. Småregnet pudrar hans panna. Vilket privilegium. Att leva och känna regnets små droppar på panna, näsa och kind. Vilken upplevelse. Höra höstvinden röra i de kvarvarande höstbladen. Se dem bilda virvlar invid trottoaren
      Att snart få äta kvällsmat med de sina.

      Min undran: Varför är det så svårt att utan cancerdom, uppleva det enkla och fina……
      :

      Gillad av 2 personer

  11. lenam skriver:

    Problemet är inte att vi alla kommer att dö. Problemet är att vi kan tappa kontrollen och inte få bestämma hur vi vill dö. Inte i en olycka av något slag utan med kontroll. Att ligga hemma i sin säng och långsamt tackla av och somna in är idealet. Allt annat handlar om att tappa kontrollen. Är absolut kränkande och ovärdigt. Väldigt tjaskigt mot en stackars människa som inte vill bli sviken av sin livsande eller lieman. Att få dö i frid är målet för vårt avslut här på jorden.(om Gud vill)

    Gilla

  12. olle holmqvist skriver:

    Dödens frånvaro : den enda reflektionen jag hör är inför förestående, evenermang, barnbarnets stud ex tex, lyder: Ja då är jag ju antagligen inte med…Inte mer dramatiskt än så. Dvs döden har blivit ett jasså.
    och det är väl knappast att beklaga.

    Gillad av 1 person

  13. Svante Jonsson skriver:

    Jo, Sörman vi bryr oss om döden. Existensiell dödsångest plågar inte mig. En naturlig livsglädje och tacksamhet har alltid funnits och blir för var dag starkare. Kanske för att jag insett att lilla jag tillsammans med allt levande en enda gång besegrat det normala tillståndet i universum, död materia och blivit levande materia en stund på jorden. En fullkomligt osannolik gåva och tacksam insikt! Som självklart diverse postmoderna babblande sociala konstruktioner gör allt för att skam- och skuldbelägga. Epikuros: ”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden”. Fördröjningsstriden fortsätter.

    Gillad av 2 personer

  14. Hedningen skriver:

    Suck. Stön. GÄSP !

    Jag blir så trött… som en Norrlänning jag kände en gång brukade säga. Detta är en välskriven essä, därom är jag och min kollega Göran Holmström fullständigt ense, men sen detta kristna…

    Förutom ett litet litet enstaka omnämnande av Horatius, finner vi här den närmast abderitiska föreställningen om att den västerländska kulturen måsten, att det enda alternativ som finns är ”österländsk mindfulness” osv. Jag kan bara – i all ödmjukhet och häpnad över de här märkvärdigheterna, som florerar på denna sajt bara notera att i alla fall vännen Rickard och flera med honom refererar till ett ANNAT Europa, en annan bildningstradition än den judeo-kristna, ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att se på döden en det som hela tiden tragglas här, intill tjatighetens gräns…

    Varför kan ni inte inse, att Europas civilisation en gång var Hednisk, inte kristen ? Varför kan ni inte erkänna, att det finns mer än kristendom eller möjligen ”budism” med ett enda d, som en kvinnlig kommentarskribent infogat här… Varför uppnår ni inte fler alternativ än högst två, där huvudalternativet är det enda som räknas, och resten blir fullständigt marginaliserat.. Var är er pluralism ? Var är intresset för nya erfarenheter ? Var finns andligheten och inte ändligheten, som det hela tiden ändar i, just här…

    Gillad av 1 person

  15. Göran Holmström skriver:

    Richard jag måste erkänna att döden har jag tänkt på så länge jag kan minnas.
    Jag älskar livet men trivs inte här.
    Utan att analysera ihjäl mig, så finner verkligheten rätt trist. Bra människor och riktiga hjältar bryr sig ytterst få i.
    Däremot så parasiter och trendiga pajasar får allt dom önskar, nej inte ett dugg avis.
    Dock så finner jag hela cirkusen förbaskat orättvis, och manipulerad kraftigt av dom som dragit nytta av lögnerna.
    Mitt första medvetna möte med döden, så var jag tre fyra år, astmaanfall o på väg till Ks, det visste jag inte då.
    Men minns gatlysena som flashade förbi, och lugnet som föll över mig, då jag var redo att släppa taget..
    Morsan böl var nog det som fick mig att hänga mig kvar, efter det så har det varit många eventuella dödsögonblick.
    Nu 55 år ung och ja jag älskar livet, men känner mig utanför det jag tror ni alla känner.
    Jag trivs bäst med mig själv eller på mc genom skogen och se hur fort man kan åka.
    Böcker lindrar en del whiskey med.
    Nej jag har nog känt mig lite utanför.
    Mvh Göran.

    Gilla

  16. Christer L skriver:

    Det är hur som helst inte på den rationella tankens vingar som frågor om döden förmår svinga sig. Istället är den andliga erfarenheten svaret. All religion måste givetvis ha uppstått då människor sanningsenligt och förtroendefullt delat erfarenheter med varandra.

    Det handlar om dödens närvaro. Rädsla för döden vet man vad det är när man står inför döden. Låt mig då meddela att man inte är rädd. Men vi har en sorts antireligion som gör att rädslan för döden rituellt betecknar vårt möte. Detta är vad vår värdegrund kräver, att döden är det värsta, sämsta av allt. Men känslan av dödens närvaro kommer ofta och vardagligt utan att vi kanske alls inser vad det handlar om. Och vi söker dödens närvaro, vår bästa underhållning. En del skärmflyger, andra åker bergådalbana osv. även bilåkandet – vi har alla dessa små men äkta livsfaror som vi gillar så mycket. Dataspel, spännande filmer osv. dödens närvaro. Det vi enligt min uppfattning egentligen är rädda för är skador – rädsla och smärta hör ihop. Döden gör inte ont, döden lockar. Förr i tiden kunde folk inte avhålla sig från chansen att slåss beväpnade med svärd och spjut, man riskerade slott och gömda skatter, skador och smärta och skräck, allt för att känna dödens närvaro. Helt klart uppstod fasansfulla erfarenheter, som man så förknippade med döden. Det svarta, ruttnande, stinkande, vidriga slagfältet efteråt, sorgen, saknaden, eventuellt nederlaget. Osv.

    Gillad av 1 person

  17. Lars skriver:

    Jag tror det i första hand är en fråga om att modernitet och framsteg och kommersialism tagit över. Vem kan som 20-åring bortse från att livet är oändligt? Vem kan som 70-åring tro att det är oändligt. Samhället, kulturen premierar hela tiden de yrkesverksamma åldrarna, men dessa är samtidigt så stressade att uppfylla sin roll som produktionsenheter och konsumtionsenheter så det har egentligen inte tid att tänka och känna efter! Mindfulness är ju också en teknik för att stanna upp och vara i nuet. Mycket ångest är ju förväntansångest (dödsångest hör nog hit) medan överlevnadsbehovet ger upphov till kamp/flykt/frys reaktioner. Social motivation driver oss att knyta an till sociala grupper och till religion och idealism och världsförklaringar. Verifiering få det bekräftat, Värme att tillhöra och ha en djup personlig relation och självhävdande till att värna en position.

    Döden är så långt borta idag. Platsförpackad kyckling och kotletter. Sjukvård och hemtjänst gör att vi inte bekymrar oss om de som lider eller är gamla. Livet idag som yrkesverksamma ger oss inte tid och vi förstår inte att de sociala behoven inte tillfredsställs av ett yrkesliv som efterhand blir alltmer instrumentellt. Litteraturen betyder inte mycket, det är mer eskapism för att slippa vara här och nu. För kulturarbetarna är det ett yrke, instrumentellt, ger pengar.

    Religionen med sina ritualer fyllde nog ett behov av att hantera livsproblemen och frågor om dör och lidande. Det gav ett socialt system som skapade gemenskap och ställde frågorna om det korta livet, moral och förväntningar, men det passar bäst de som inte blivit vuxna. Skrymteri och falskhet var i mycket en del av kyrkan och staten tog vara på religionen för att hålla folket i schack ideologiskt och för att erbjuda en tröst och så var det nog hela vägen från det religionen blev statsreligion i Rom eller när de muslimska erövringarna stabiliserats.

    Men läkekonsten har ju betydelse, men många tror väl att de kan reparera när de egentligen kan hjälpa kroppen att läka och tänkandet i samhället, där läkarna med mer utbildad befolkning inte längre okritiskt ifrågasätts är nog mer att se sjukvård som en reparationsverkstad för bilar.

    Gillad av 1 person

  18. christer jacobsson skriver:

    Ingenting nytt under solen.Vi föds och vi dör det vet vi säkert men vad finns när man är död.Det är därför befriande att lägga sitt liv i jesu händer.
    Personligen är jag nyfiken på vad som händer när man dör.Hur som helst så blir det den bästa begravningen ever.Om det är dödsångest det vet jag inte.

    Gillad av 1 person

  19. olle holmqvist skriver:

    Döden stod en dag
    vid din vita sjukhusbädd
    Döden sa Goddag,
    si jag är nodgad och bedd
    att något kalla åter
    som du till låns har fått
    Om du ej strax förlåter
    Så är det lika gott
    Det är ej rätt
    Det är ej fel
    Det är som det skalla vara
    Att du i detta ögonblick
    till ingenting skall fara

    olle holmqvist

    Gilla

  20. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Rätta mig om jag har fel, men det är väl 365 dagar på ett normalår, inte 115?
    (apropå ”På 2000 år går det ungefär 230 000 enskilda dagar.” Synes mig som en sjua lyckats bli en tvåa.)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.