Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Äldre litteratur är ofta full av beklaganden över livets korthet och obetydlighet. ”Ack, döden är en faslig björn, / Han kräver livet varje timma” skrev Bellman på 1700-talet. På 1500-talet författade Shakespeare: ”En skugga blott, som går och går, är livet; / En stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmas tid på scenen / Och sedan ej hörs av. Det är en saga, / Berättad av en dåre; låter stort, / Betyder intet”. Romaren Horatius uppmanade oss att ”fånga dagen” eftersom nuet är det enda som med visshet är vårt.

Är det inte märkvärdigt hur frånvarande detta ämne är i vår samtida kultur? Vem skriver idag om dödsmedvetenhet? Vem skriver om de olika strategier vi kan försöka uppbåda för att hantera vår dödsångest? Är det kristendomens tillbakagång som fått oss att glömma vår tidslighet och dödlighet? Eller är det läkarkonstens framsteg som gjort att döden blivit mindre påträngande i våra liv och att vi därmed på något sätt lyckats mota bort den ur vårt medvetande?

Jag skrev nyligen en artikel om hur vi i Sverige behöver hitta tillbaka till en äldre vokabulär som kan komma till nytta när vi ska återskapa eller kanske återupptäcka ett mer traditionalistiskt samhälle. Även på det här området finns det en äldre vokabulär som totalt verkar ha försvunnit från vårt offentliga samtal.

”Ändlighet”… när såg vi det ordet senast? Ändlighet är motsatsen till oändlighet. Våra liv är ändliga, de karaktäriseras till stor del av sin ändlighet. Och problemet med ändligheten är helt enkelt att vi alla har en begränsad tid till förfogande att leva våra liv och att den tid som är oss beskärd förkortas för varje dag vi lever. Det var det Bellman menade när han skrev att döden kräver livet varje timma: Inget ögonblick går att få tillbaka, ingen kan vara ung två gånger.

Och ”förgänglighet”… när såg vi det ordet? ”Allt är förgängligt”, ”allt ska förgås” kunde man säga förr i tiden och alla förstod vad man menade. Man kunde också säga att allt ska bli till aska (folk eldade hemma så de kunde lätt relatera till eld och aska) och att vi själva skulle bli till stoft och mull. ”Tidens tand” kunde man också tala om: tiden förstör och förgör, inget undgår ”förgängelsen”.

Jag kanske har missat något här – exempelvis tittar jag inte på alla dessa TV-serier som upptar mångas intresse idag – men jag undrar verkligen om någon så här i början av 2000-talet försöker ge ord åt vår existentiella utsatthet, åt vår känsla av intighet och meningslöshet? Och det behöver inte handla om att sucka inför dödens allmakt när han går från port till port, men också om att göra uppror mot döden och att hitta strategier för att på något sätt dupera den ”stränge herren med lie och timglas” som det heter i Det sjunde inseglet. (Bergmans film handlar förresten, bland annat, om en önskan att få uppleva en enda stund av frid och meningsfullhet innan allt blir för sent. Och riddaren Antonius Block (Max von Sydow) får uppleva just detta vid det tillfälle i filmen då han sitter med skådespelarfamiljen och deras lilla barn och äter smultron och dricker mjölk.) Återigen: Skriver någon om dessa problem idag? Försöker någon gestalta detta på film och teater?

Problemet med vår dödlighet brukar som Shakespeare-citatet ovan visar ofta glida över i tanken om alltings meningslöshet. Det faktum att alla våra strävanden till sist belönas med död och förintelse blir en grundmodell för den känsla av just meningslöshet som kan angripa oss när vi känner att vi aldrig når fram till det där vi tror oss sträva mot. ”Allt känns så meningslöst” kan vi säga ibland när vi upplever att inget leder någonvart, att vi bara går runt i samma fotspår, att inget att av det vi trodde vi ville ha gjorde oss lyckliga i alla fall.

Den kanske mest betydelsefulla text vi har i vår västerländska kultur om död och meningslöshet är nog Predikaren i Gamla Testamentet. I Predikaren har generationer svenskar kunnat läsa att allt i livet är ”fåfänglighet”. I 1917 års Bibel formulerades inledningen så här: ”Fåfängligheters fåfänglighet! Säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?” All möda är enligt Predikaren ett jagande efter vind och intet finns under solen som kan räknas för vinning. Vi har redan glömt bort dem som levde före oss och de som kommer efter oss kommer att glömmas bort av sina egna efterkommande. Den som är ung ska passa på att glädjas i sin ungdomstid för tids nog ska de onda dagarna komma. För alla.

I vår kristna västerländska kultur har det funnits olika strategier för att hantera problemet med ändligheten och den ibland upplevda meningslösheten. En rigoröst kristen strategi har i princip bestått i att skjuta upp förverkligandet av all sann glädje till ett hypotetiskt liv efter döden. Problemet är här att vi inte är säkra på att det verkligen blir något liv efter döden och att tron i det perspektivet är en högst osäker investering. Samla era skatter i himlen och inte på jorden, sa Jesus, och menade att vi inte skulle leva för denna världens nöjen utan för de som ska bli oss beskärda i nästa.

En annan strategi har varit att tvärtemot vad kristendomen lär oss fokusera på att avnjuta varje konkret livsögonblick så intensivt som möjligt. ”Fånga dagen” skrev som sagt Horatius för 2000 år sedan. (På 2000 år går det ungefär 230 000 enskilda dagar. På en livstid av 80 år går det ungefär 29 300 dagar.) På medeltiden sjöng man ”Låt oss alltså glädjas / medan vi är unga! / Efter den glada ungdomen, / efter den dystra ålderdomen / kommer myllan att ha oss.” (Carmina Burana: ”Gaudeamus igitur”)

En tredje strategi föreslås av stoicismen och handlar om att göra sig likgiltig både inför livets ändlighet och dess meningslöshet. En stoiker är ett slags västerländsk Buddha som suveränt överseende betraktar både naturens grymhet och människornas svaghet. En variant av detta återfinns i våra tiders meditations- och mindfulness-kultur där distansen till tankar och passioner också ska befria oss från rädsla och oro.

Är det kanske österländsk mindfulness som ska rädda oss? Men är det verkligen vår dödsångest vi försöker hantera med meditation och yoga? Är det inte mer banalt bara vår stress och allmänna brist på stillhet och vila? Har vi blivit totalt likgiltiga för dödens verklighet? Kan unga människor överhuvudtaget relatera till en film som Det sjunde inseglet idag där dödsångesten och ovissheten inför själens öde står i centrum?

Eller är det kanske så att våra andliga behov tar sig andra uttryck? Hur är det med den orealistiska utopism som fått styra svensk politik under tio år? Har målbilder och visioner om det perfekta samhället tagit religionens plats och faktiskt fått många människor att tro att Himmelriket är nära? Och hur är det med undergångsteorierna kring klimatet? Är det vår dödsångest, eller kanske bara vår ångest inför alltings fåfänglighet och meningslöshet som ger näring åt denna kollektiva hysteri?

Kan vår samtid helt enkelt vara för upptagen av sina politiska strider för att ha någon kraft över till lyxångest om tid och förgängelse? Konsumismen kan också tänkas spela in. Känner vi lite leda och vilsenhet kan alltid en resa till Thailand, en ny mobiltelefon eller kanske en ny bil lätta upp stämningen.

Men visst borde det väl komma en reaktion? Visst borde väl vår gamla hederliga existentiella ångest som gett oss så många vackra dikter och målningar komma tillbaka till vårt kollektiva medvetande? Den som lever får se.