Ska vi läsa Stagnelius eller Tegnér? (För poesi ska vi naturligtvis läsa i sommar.) Ska vi läsa dikter om vårt trasiga själsliv, om vår personliga längtan och trängtan? Eller ska vi inspireras av litteratur som lyfter blicken från det privata och ser till vårt gemensamma bästa? I Stagnelius anda fokuserar vårt samtida svenska kulturliv på våra intima livsproblem: vi har ångest över vår personliga otillräcklighet. Nu behövs en kvalitativ litteratur som höjer blicken från det privata och manar vårt samhälle till skärpning. Tegnérs “Svea” visar vägen.

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) är en av våra största poeter. Han tillhör Romantiken. Han skrev om sitt intima känsloliv, om sin obesvarade kärlek, om sin erotiska längtan, om sin dödsångest och livsångest. Stagnelius är tidlös eftersom alla kan känna igen sig i den existentiella utsattheten, i otillräckligheten, i grubblandet. Vem har inte längtat efter förening och befrielse?

Stagnelius litteraturperspektiv är högst levande idag. I den moderna populärmusiken handlar det om kärleken som förlösare, om vår längtan efter fulländning. Men även i den samtida romankonsten och poesin dominerar det privata. Man skriver om sig själv, om det intima., om det egna livsäventyret. Stagnelius hade visserligen en stor bredd i sitt samlade författarskap, men det är de lidelsefulla dikterna om det egna lidandet som lever kvar i vårt allmänna medvetande. Och det är förståeligt. Han är bra och han är lättillgänglig:

Grymt verklighetens hårda band mig trycka.
Av törnen blott en efterskörd jag samlar,
på glädjens fält och lik ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

Stagnelius levde och dog ensam. Under sin levnad kom han aldrig att hyllas som den storslagna poet han var. Stagnelius liv gestaltar med andra ord hans poesi: ensamhet, ofullständighet, litteratur som något privat och icke-offentligt.

Även Esaias Tegnér (1782-1846) tillhör Romantiken. Och även han skriver lidelsefullt om det privata, men inte bara. Till skillnad från Stagnelius var han en offentlig person. Han blev biskop och ledamot av Svenska Akademien. Han engagerade sig i politik och kulturdebatt. Och han skrev till skillnad från Stagnelius även en samhällstillvänd poesi. Litteraturen blev inte bara ett uttryck för det personliga. Litteratur blev politik och politik blev litteratur.

En av hans mest kända dikter är “Svea” från 1811. Schablonbilden av “Svea” är att dikten är en pompös hyllning till en utdaterad nationalism. Man brukar också säga att dikten ska läsas som ett tidsmonument. Den tillkom vid en tidpunkt då Sverige nyss hade förlorat Finland och då landets framtida öde med omvälvande krig på kontinenten var högst osäkert. Kanske är det sant att “Svea” länge har varit förlegad, men idag är detta knappast fallet.

Kan man göra något mer relevant för vår egen tid än att vädja till vår svenska fosterlandskänsla? Det är minst sagt inne just nu att “tänka på Sveriges bästa”. Svenskarna måste hitta tillbaka, skriver Tegnér, till de dygder som en gång gjorde dem starka. Sverige kan inte fortleva utan svensk

självmedvetenhet och stolthet. Dikten skrevs 1811 av en 29-årig Tegnér som i egenskap av idealistisk nationalist beklagade sig över förlusten av Finland. Men eftersom litteratur har egenskapen att också referera till det allmängiltiga och därmed kunna bli aktuell långt efter den skrivits är det uppenbart att de första raderna lika gärna skulle ha kunnat ha skrivits av en ung och idealistisk nationalist idag:

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!

På modern svenska betyder det ungefär att vi svenskar måste sluta söka beröm från oss själva och andra för vår förmenta förnämlighet och inse att vi håller på att tappa bort den kultur och den identitet som vi fått i arv av våra förfäder. Och detta är en sanning som kanske svider och som många inte vill höra eftersom den inte passar in i vår självbild. Om man översätter Tegnérs högtidliga språk till vår samtida svenska ser man att många av de teman han kommer in på är exakt dem som vi i alternativmedia återkommer till om och om igen. Håller vi inte på att kasta bort det mesta av det vi ärvt från våra förfäders arbete genom att ge efter för vår lättja och uppblåsta självbild?

Det är självklart att Tegnérs “Svea” ger en idealiserad bild av vår svenska identitet. Det är lätt att göra sig rolig över poetens högstämda tal om “fädrens mod och höga sinnen”. Men tänk om en nationell idealism är just vad vi nu behöver mer än något annat? Tänk om alla kulturer egentligen är i behov av en mytologi om de kulturgrundande “fäderna” vars ideal får fungera som rättesnöre och sammanlänkande kitt? Jag har svårt att se att det skulle vara ett problem att dagens svenskar inspireras av Tegnérs stämningsfulla ord om vår frihet och stolthet:

Här vandre [må vandra] fri och stolt bland fjällarna en ätt
som självmant gör sin plikt och kräver ut sin rätt:
och i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad, och döden oförfärad.

Men det viktiga är inte bara att Tegnér lär oss att vi också behöver vara stolta nationalister utan även att han skriver en litteratur som söker sig bortom det personliga. Tegnér beklagar sig inte över sin privata kärleksångest utan över hans eget folks ointresse för sitt eget öde. Med andra ord kan konst och litteratur mycket väl kan höja sig över det privata och istället behandla det gemensamma, det allmänna – det som vi är och har tillsammans.

Det skulle vara uppfriskande om vi idag fick en ny generation författare som slutade titta sig i naveln och som i stället skrev för det allmännas väl. Och det skulle vara högst uppfriskande om vi fick en ny generation författare som påminde oss om vilka vi är och vilka ska vara. Tegnér tvekade inte att skälla ut sin samtids Sverige för att ha sålt sin styrka och sitt “fria självbestånd” “för tomma njutningar”. Likt en gammaltestamentlig profet ställer han sig mitt på torget och ställer sitt eget folk mot väggen:

Var är din forna kraft, ditt forna allvar? Var
det hjältenamn, o folk, som trötta ryktet bar?
Och nitet, som gav gods, gav liv för statens heder,
och ärans gudadröm och fädrens rena seder?
Du leker utan blygd [skam] på deras helga stoft
och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft.

…

När jag gick på gymnasiet och var olyckligt kär i Carina, Pia, Katrine och Katarina (det gick fort på den tiden) och levde med mina egna små bekymmer läste jag Stagnelius. Stora delar av vårt kulturliv läser fortfarande Stagnelius eller skriver romaner och teaterpjäser i hans anda. I sommar ska jag läsa Tegnér. Gör det du också.

På bilderna ser vi Stagnelius respektive Tegnér.