Har fler än Det Goda Samhällets läsare och skribenter fått upp ögonen för det offentliga överorganiserandets baksidor och förtäckta drivkrafter?

SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, publicerade i augusti förra året en rapport, författad av nationalekonomen Anders Kärnä, med titeln ”Allt fler högutbildade administratörer på universiteten – avlastning eller belastning”.

Kärnä konstaterar i rapporten att gruppen högutbildad administrativ personal vid svenska universitet och högskolor har ökat från 6 000 till 10 000. Siffrorna gäller från 2004 till 2019. Under samma period ökade antalet studenter med cirka tio procent. Antalet lärare och forskare ökade bara marginellt.

Kärnä påminner sina läsare om att administrationen i en organisation knappast kan anses utgöra organisationens kärnverksamhet. Alla större organisationer behöver en viss administrativ personal för att verksamheten ska fungera. Läkare på ett sjukhus eller professorer på ett universitet ska inte behöva ägna sig åt löneutbetalningar eller inköp av toalettpapper. Men varför skulle svenska universitet och högskolor plötsligt behöva så många fler välutbildade (och ofta forskarutbildade) administratörer för att undervisning och forskning ska fungera?

Min egen karriär som lärare vid svenska universitet fortlöpte mellan 1996 och 2015. Under de åren såg jag hur universitetsvärlden förändrades i grunden. Från att ha varit en arbetsplats för självrådighet under ansvar kom arbetet att styras alltmer av samordning, kontroll och beskäftigt tillrättaläggande. Alla anställda skulle nu jobba på samma sätt. Digitala system för undervisning och administration skulle implementeras. Bedömningar av inlämningsuppgifter och uppsatser skulle ske i enlighet med gemensamma mallar – som måste skapas, förklaras, försvaras, utvärderas och med jämna mellanrum även uppdateras. Myndigheter och universitetsledningar beställde utvärderingar av verksamheten. Strategier för jämställdhet, samverkan och information till samhället skulle fastställas. Fortbildningskurser skulle bevistas. Därmed försvann också tilliten till oss forskarutbildade lärare som skulle bedriva kärnverksamheten. I stället för frihet fick vi styrning och kontroll.

Jag kan urskilja två huvudsakliga orsaker till den här utvecklingen – som inte bara gäller universiteten utan även myndigheter och kanske många företag i allmänhet. Den första ser jag som ideologisk.

Viljan att samordna och kontrollera avslöjar i mina ögon ett annat synsätt på verkligheten än det som framkommer i en förmåga att lämna människor och verksamheter i fred. Det kanske inte handlar om två ideologier med etablerade namn, men skillnaden finns och den skapar två olika samhällen. Det är dessutom ett faktum att mycket av den merverksamhet som nu finns på myndigheter ägnas åt att förverkliga vänsterideologiska ideal om hållbarhet, jämställdhet och delaktighet. En allians verkar alltså existera här mellan klåfingrighet och vänstertänkande.

Den andra orsaken är mer materiell. De välutbildade byråkraterna på universiteten är vanligtvis forskare som inte lyckats eller kanske ens velat göra forskarkarriär. I stället för att konkurrera om forskningsbidrag och fasta lektors- och professorstjänster söker de sig till trygga och ibland mer välbetalda aktiviteter där de får ägna sig åt fortbildning, samverkan eller policyverksamhet. De blir kvar vid universiteten, men de slipper det ofta otacksamma slit det innebär att försöka meritera sig för forskningspengar.

Kärnä kommer in på detta i sin rapport men ur ett delvis annat perspektiv. Han menar att administrationens tillväxt kan förklaras med att universiteten utbildar människor som inte är efterfrågade på den ordinarie arbetsmarknaden: ”det finns en stor mängd individer med hög utbildning som inte är alltför eftertraktade av den privata sektorn, men som är skickliga på att skapa jobb åt sin kompetensprofil i offentlig sektor, där det finns en mjukare budgetbegränsning än i privat sektor.” Administrationen vid universiteten sväller alltså för att välutbildade personer behöver arbete.

Kärnä är försiktig med sina slutsatser och rekommendationer. Han antyder dock att de resurser som idag går till att bekosta denna nya klass av högutbildade administratörer skulle komma till bättre användning om de i stället gick till lärare och studenter.

Själv tror jag dessutom att många universitetslärare skulle tycka det vore evinnerligt skönt att få bli lämnade ifred med sitt riktiga arbete. De skulle också uppskatta att fler personer som själva kommer från universitetsvärlden börjar ifrågasätta rimligheten i detta monstruösa överorganiserande. Mindre beskäftighet vore skönt för många. Mindre slöseri vore dessutom bra för skattebetalarna.