Är det bra att många svenskar nu tvingas inse att deras resurser inte är oändliga? Är det bra om den svenska medelklassen förstår att det finns risker med att leva på lånade pengar? Är det bra vi alla påminns om vikten av att hålla igen lite på givmildhet och slöseri?

Många skulle nog säga det. Ett kalas ska som bekant betalas. Det är en läxa som vi alla behöver göra med jämna mellanrum.

Eric Rosén, kulturredaktör på Aftonbladet, verkar dock inte hålla med. Han är i stället rädd att den svenska medelklassen ska tappa lusten, i tider av ekonomisk kris, att betala för det svenska välfärdssamhället. I en svavelosande artikel på Aftonbladet Kultur den 26 februari med rubriken ”En rädd medelklass är farligare än du tror” skriver han att den svenska medelklass som så länge kunnat berika sig på ihållande högkonjunktur, låg inflation och låga räntor på lånen nu kommer att sluta solidarisera sig med det han kallar ”arbetarklassen”. Han menar att den svenska medelklassen länge har kunnat identifiera sig med den ekonomiska eliten och att det kommer att smärta att inse att man inte hade det så gott ställt som man trodde och gärna ville ge sken av. Medelklassen kommer nu att avslöja sin brist på solidaritet med samhällets utsatta och kräva att man ska slippa betala.

Rosén menar att det nyanlända Foodora-budet inte bara kommer göras arbetslös när människor inte har råd att unna sig hemkörd sushi längre. Han eller hon kommer även att nekas välfärd eftersom människor nu inte vill betala för någon sådan. Därmed kommer vi få ett nytt vi-och-dom-samhälle där ”dom” bland annat blir de utlandsfödda personer som nu inte längre kan bidra till ekonomin utan snarare behöver hjälp.

Rosén menar alltså på fullaste allvar att den svenska medelklassen har en moralisk skyldighet att i tider av arbetslöshet försörja en invandrad arbetarklass som till viss del har kommit hit just för att jobba. Det rimliga vore väl snarare att dessa människor nu letar sig vidare till länder med bättre möjligheter att arbeta och tjäna pengar. Om de var tillräckligt företagsamma för att ta sig till Sverige kan de nog ta sig till något annat land också.

Men diskussionen berör något än mer allmänt än bara de människor som kommit hit med arbetskraftsinvandringen. Det handlar om det offentliga välfärdsprojektet i allmänhet. Så länge lönen eller företagsvinsterna kom in på kontot, så länge inflationen var låg och huset eller bostadsrätten steg i värde behövde många svenskar inte fundera så noga över vart deras skattepengar tog vägen. Människor hade det bra, trots det höga skattetrycket och trots den där invandringen som visserligen gav en del problem i förorterna men som man kunde slippa tänka på så länge man kunde bo någonstans där man inte hade med invandringen att göra.

Men nu kommer notan för både slöseriet och oförsiktigheten. Och då kan undrande blickar börja riktas såväl mot kostnaderna för invandringen som mot kostnaderna för den samhällsklass som lever på att hantera både invandring och ideologisk folkuppfostran. Det är högst naturligt att människor undrar vad fan de får för de pengar de betalar för det offentliga när pengarna börjar tryta. Det är högst naturligt att de undrar vart skattepengarna går när Sverige blir ett både fattigare och farligare land. Det är också högst naturligt att människor börjar undrar varför de ska betala skatt för att underhålla ett samhällsetablissemang som försämrat både vår trygghet och vår levnadsstandard.

En god och uthållig samhällsmodell överlever kriser. Den kanske till och med bidrar att undvika kriser. Om vänsterns högskatte- och invandringsprojekt inte överlever en ekonomisk kris är det ett tecken så gott som något på att det förutsatte den bekymmerslöshet och ansvarslöshet som goda tider gärna ger upphov till. En viss tillnyktring kanske kommer med den ekonomiska krisen och det är nog bara bra.

Roséns artikel avslöjar en skrämmande ovilja att solidarisera sig med vanliga svenskar. Arbetande svenskar ska betala och hålla käften. De ska inte få ha det bra! Deras resurser ska gå till att finansiera vänsterns och politikerklassens samhällsprojekt. Frågan är nu om vänsterns samhällsprojekt faktiskt överlever krisen.