PATRIK ENGELLAU: Vi svenskar är ömkansvärda

Det finns mycket att klaga på i världen men låt mig idag koncentrera mig på svenska förhållanden. Missnöjesanledningarna är legio. Jag kan ha blivit alltmer pessimistisk med tiden, kanske överdrivet pessimistisk, men jag tror inte att jag hittar på att folk i allmänhet, alltså inte bara jag, ser med ångest och oro på framtiden.

För åtta år sedan publicerade jag en text om Sverige som jag föreslog att utländska ambassadörer, som ju ändå måste författa rapporter om läget i deras stationeringsländer, kunde kopiera rakt av och i eget namn skicka hem till sina utrikesdepartement och på så vis få en hyggligt välskriven produkt utan egna ansträngningar. Jag vet inte om någon ambassadör tog chansen. Så här skrev jag bland annat:

… för en utomstående betraktare är det ändå slående hur den svenska politiken fjärmar sig från den eftertänksamhet och behärskning som tidigare var dess kännemärke. Sveriges politiska ledare bryr sig inte längre om folkviljan utan styrs av en egen agenda… Det tydligaste, men långt ifrån enda, exemplet är invandringspolitiken. En växande andel av befolkningen, när detta skrivs 58 procent, tycker att invandringen är för stor, men trots det visar politikerna inte minsta tecken på att lyssna till signalerna från folket. I stället gör de allt för att bygga ut mottagningsapparaten med nya boenden och åtaganden för kommunerna, alltså för svenska folket.

Många svenska bedömare menar att det under det senaste året inträffat en stämningsförändring hos svenskarna. Detta är ett folk som aldrig upplevt något annat än lugn och ordning och gradvisa förbättringar i levnadsstandard och livskvalitet. Svenskarna har på något vis inte kunnat föreställa sig att obehagliga saker skulle kunna hända dem. Denna trygga och säkra inställning är nu på väg att rubbas. När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”

Det ligger mycket i det. Det finns inget ledarskap i Sverige. Politikerna är förvirrade och svaga och i många fall alltför unga för att ha den nödvändiga erfarenheten och mognaden. Det finns inga tecken på att de politiska ledarna ens anar hur de kan ta sig an de växande problem som nu tycks skocka sig över nationen: skolan, invandringen, universiteten, de romska tiggarna, infrastrukturen, arbetslösheten och så vidare.

Så kunde det alltså kännas redan för åtta år sedan. Men det värsta är inte att man så tidigt kunde ana en brist på ledarskap. Det värsta är att det ledarskap och den handlingskraft vi saknade då ännu inte har uppenbarat sig. Landet glider stadigt utför och vi medborgare står bredvid och känner oss maktlösa och valhänta.

Problemet är att Sverige med några undantag har fel människor i politiken. De som styr oss – fortfarande med några undantag – står nämligen inte på de vanliga väljarnas och skattebetalarnas sida, på vår sida, utan på våra motståndares sida där motståndare betyder makthavare inom politikerväldets organisationer och inom det välfärdsindustriella komplexet inklusive dess klienter.

Den lilla exklusiva grupp där nationens ledare hämtas, alltså de politiska partierna, består nästan uteslutande av personer som saknar just sådana livserfarenheter som de skulle behöva för att ta itu med våra svårigheter, typ skolan, invandringen, den bidragsfinansierade arbetslösheten och kriminaliteten. Våra härskares livserfarenheter handlar om decenniers inskolning i den byråkratiska apparat som numera helt tagit kommandot i Sverige. De kan inte tänka i andra termer än den humanitära stormaktens blomsterspråk om värdegrunder, genusperspektiv och nya tillskjutna miljarder för ändamål som redan prövats i årtionden och då ständigt misslyckats. De har inga andra ord än det mediatränade pladder som de låter höra när de försöker snacka bort mig och andra medelklassare på teve. De har ingen annan filosofi än den politiska korrekthet som hela tiden söker och finner offer för medelklassens, framför allt medelklassmännens, påstådda kränkningar.

Det konstiga är att utanför våra politiska härskares kretsar finns oändliga skaror av människor som skulle utföra politikernas uppgifter långt skickligare än vad som sker idag. Där finns företagare, sjuksköterskor, universitetsprofessorer, IT-folk, bergsingenjörer och massor med annat folk som skulle kunna styra Sverige med framgång. Förutsättningarna för detta finns redan inskrivna i lagboken i form av regelverket kring personval. Det existerande eller nyinrättade parti som så önskade skulle med omedelbar verkan kunna bjuda in sådant av livet erfaret folk att uppträda som partiets personvalskandidater.

Men det går såklart inte ty de sedan länge etablerade partipolitikerna vill inte ha konkurrens med någon som skulle kunna entusiasmera väljarna och hjälpa till att lösa nationens svårigheter.

Patrik Engellau