Brexit och en ”ständigt tätare union”

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Storbritanniens premiärminister David Cameron hävdar att han har lyckats förhandla fram en uppgörelse med EU som kommer att i huvudsak återställa och för framtiden säkra landets suveränitet och samtidigt bevara dess tillgång till den fria marknad som EU erbjuder. Han kommer därför att kampanja för fortsatt brittiskt EU-medlemskap inför folkomröstningen den 23 juni i år.

Britter, som vill att Storbritannien skall lämna EU helt, hävdar naturligtvis däremot att avtalet med EU inte ändrar landets ställning särskilt mycket och att landet därför måste gå ur för att återvinna demokratin, det vill säga brittiska folkets kontroll över sitt land.

Den europeiska makteliten, alltså politiker, ledarskribenter och kampanjjournalister, har däremot anledning att tala om hur illa det kommer att gå om britterna röstar för utträde. Hela Storbritannien spricker, eftersom skottarna och nordirländarna kommer att bryta sig ur Storbritannien och stanna kvar i EU. Frihandeln och den fria rörligheten kommer att bli hårt och snålt begränsad för Storbritanniens del, vilket kommer att leda multinationella företag att flytta sin produktion från Storbritannien till andra EU-länder. London City kommer att förlora sin ställning som Europas finanscentrum till Frankfurt. Och så vidare och så vidare.

Sådana påståenden är naturligtvis politiska inlägg till stöd för Cameron i den brittiska folkomröstningskampanjen, men presenteras vanligen av MSM (inklusive svensk public service) inte som citat med angivna avsändare utan som en slags objektiva, allmänt accepterade, sanningar. Någon svensk debatt om Brexit blir det inte utan bara förutsägbara ställningstaganden. Svenska folket gäspar när de ser en pliktskyldig ledare i frågan i en svensk tidning och passar på att starta kaffemaskinen, när tv-nyheterna tar upp nackdelarna med brittiskt utträde ur EU.

Jag tänkte dock, mot bättre vetande naturligtvis, göra ett inlägg om en aspekt av EU:s författning (Lissabonfördraget) som aktualiseras av Camerons förhandlingsresultat. Enligt detta skall Storbritannien undantas från fördragets stadgande om en ”ever closer union”, en ständigt tätare union. I svensk EU-debatt ses detta stadgande som uttryck för något mycket fint. Tänka sig, ett integrationsprojekt som inte har något slut. När Bryssel nu snart kommer att besluta att en EU-medborgare får köpa högst 70 plastkassar per år, så är det dags för nästa steg. Hur mycket smör man får äta per år kanske? Och detta ses i Sverige som ett naturligt inslag i en federal union, ett tecken på att all föråldrad nationalism nu är helt övergiven, kastad på historiens skräphög.

Men tanken att en federal stat, en förbundsstat, skall ha inskrivet i sin författning att det inte finns någon gräns för hur mycket av den politiska makten som kan tas från medlemsstaterna och flyttas till den centrala nivån är naturligtvis helt grotesk. Alla federala stater har olika, mer eller mindre effektiva konstitutionella spärrar mot en sådan utveckling. I USA definierar grundlagen noggrant den federala nivåns befogenheter. I Schweiz fungerar folkomröstningsinstitutet som en spärr som effektivt har förhindrat en centralisering i varje fall under de här första 700 åren av edsförbundets historia. Och samtidigt har även det federala grannlandet Tysklands knappt 70-åriga författning självklart sådana konstitutionella spärrar.

Om någon skulle föreslå en ändring i den amerikanska eller tyska författningen med innebörden att makten alltid skall förskjutas från delstaterna till Washington respektive Berlin, skulle hon/han betraktas som totalt okunnig och närmast snurrig. Men i Lissabonfördraget står det så.

Visserligen står det också att subsidiaritet skall gälla, alltså att beslut som bäst fattas av medlemsländerna inte skall flyttas till Bryssel. Men subsidiaritetsprincipen körs över kontinuerligt. Utan hårda konstitutionella spärrar glider makten mot centrum.

Tendensen till maktcentralisering i federationer fick under mellankrigstiden beteckningen Popitz lag. Den tyske ekonomen Popitz noterade att det finns starka krafter inbyggda i federala strukturer som flyttar politisk makt och resurser från periferi till centrum i frånvaro av hårda konstitutionella spärrar. Skälen är både tekniska och maktpolitiska.

De tekniska är lätta att förstå. Om man accepterar en överföring från medlemsländerna till Bryssel av makten på ett begränsat område, uppstår ofta skäl för fortsatta sådana maktförskjutningar på andra, angränsande områden därför att det föreligger komplementaritet mellan olika åtgärder. Om man inför en gemensam valuta, blir det lätt kris och därmed skäl för att införa en bankunion, en transfereringsunion och en gemensam finanspolitik. Om man inför fri rörlighet över gränserna inom federationen, blir det lätt kris och därmed skäl att införa överstatlig bekämpning av brottslighet och terrorism, överstatlig kontroll av federationens yttre gränser med mera. Sådan komplementaritet tenderar att leda till en okontrollerad centraliseringsprocess, om det inte finns konstitutionella spärrar.

Den maktpolitiska förklaringen kan bygga på flera olika politiska företeelser. Det kan finnas en dominerande grupp, en maktelit, ett politiskt etablissemang, vars mål är att skapa en centraliserad och därmed politiskt mäktig federal stat för sina egna syften. En sådan maktelit kan då utnyttja komplementariteten för ändamålet. Den kan driva fram en centralisering på ett område under försäkran om att det är en begränsad åtgärd och bli trodd. Sedan kan man gå vidare mot ytterligare centralisering för att den kris som den första centraliseringen vållar, skall kunna lösas.

Makteliten kan ha bättre insikter i Popitz lag än vanliga väljare (och ledarskribenter) och därför få stöd för en begränsad överföring av makt till centrum. Det är därför det är ett så vanligt talesätt i EU-sammanhang att det är i kriser som EU går framåt. Innebörden i uttrycket ”EU går framåt” är då just att makten centraliseras. En utveckling som det inte skulle ha gått att få folkligt stöd för i medlemsländerna kan då presenteras som helt nödvändiga krisåtgärder som måste drivas igenom kvickt.

En annan maktpolitisk förklaring till Popitz lag, bygger på den så kallade ”principal-agent theory” eller, på svenska, beställare-utförareteorin. Väljarna är beställare som väljer representanter till det federala parlamentet, där dessa sedan skall utföra sitt uppdrag, alltså verka för det politiska program de valts för. Men väl etablerade i det centrala parlamentet finner de ofta att deras eget huvudintresse är att etablera ett gott förhållande till kolleger från andra länder och tillsammans med dem verka för beslut på Brysselnivå. Valprogrammet sjunker ofta i bakgrunden. De förtroendevalda (utförarna) gör inte det som väljarna (beställarna) givit dem i uppdrag att göra.

I likhet med många andra ledande politiker som gjort sitt i hemlandets politik placerades det svenska Miljöpartiets talesperson Peter Eriksson i EU-parlamentet i valet 2014. (Parlamentet brukade skämtsamt liknas vid en elefantkyrkogård under min tid som parlamentsledamot.) Miljöpartiet har varit mycket EU-skeptiskt i svensk politik, men Peter Eriksson hade ju varit ordförande i Sveriges riksdags konstitutionsutskott och var väl förtrogen med författningsfrågor. Han konstaterade därför i en intervju vid ankomsten till Brysselparlamentet att det är välkänt att alla politiker vill att besluten skall fattas där de själva befinner sig. Underförstått, han insåg att han nu skulle komma att se annorlunda på frågan om vad som skall bestämmas i Bryssel.

Förtroendevalda politiker antas i demokratiska länder vara tvungna att leva upp till sina vallöften för att få förnyat förtroende, det vill säga bli omvalda. Men fungerar det verkligen så med EU? Kanske röstar väljarna på parti av inrikespolitiska skäl och finner sig i att de politiker de valt till EU-parlamentet inte verkar för det de är valda för i EU-frågor.

Förtroendevalda politiker är sedan i sin tur beställare som anställer tjänstemän för att utföra det de beslutar om. Men tjänstemännens egenintresse är att den verksamhet de är anställda för expanderar och leder till fler tjänster, nya chefsposter och stigande status för dem. (Det sitter redan ca 50 000 tjänstemän i EU:s institutioner.) Deras analyser, rekommendationer och offentliga uttalanden kommer att präglas av detta egenintresse och därmed driva på centralisering av makten, om inte beställarna, det vill säga politikerna, håller efter dem. Men om politikerna i Bryssel har samma intresse av maktcentralisering och väljarna i medlemsländerna väljer politiker efter partiernas inrikespolitiska program, hur går det då? Ja, då styr inte beställarna utförarna i den långa kedjan och Popitz lag slår igenom med full kraft.

För att förhindra en sådan utveckling krävs därför tydliga konstitutionella spärrar, men EU-fördraget saknar alltså i huvudsak sådana. De få spärrar som finns är svaga. Ländernas vetorätt mot beslut på EU-nivå har varit en sådan spärr, men denna försvagas av den pågående övergången till majoritetsbeslut, en utveckling som allmänt hyllas av makteliten i EU och av MSM.

Resultatet blir att de krafter som leder till centralisering av den politiska makten i EU är mycket starka och inte motverkas av Lissabonfördragets bestämmelser. Lissabonfördraget framstår som en undermålig författning som en europeisk maktelit har skapat för att bädda för maktkoncentration, inte för att säkerställa demokratisk kontroll. Och vi bör notera att ett extremt vanligt argument i olika uppgörelser inom EU är att ändringar i fördraget är i stort sett omöjliga. När Cameron kritiserar och motsätter sig att Storbritannien skall ingå i en federal konstruktion utan konstitutionella spärrar, blir den självklara lösningen ett undantag för Storbritannien från principen om en ständigt tätare union. Popitz lag skall fortsätta att gälla för resten.

Argumentet mot att centralisera makten i EU är inte bara demokratiskt-politiskt utan också kulturellt-ekonomiskt. Den moderna forskningen i institutionell ekonomi förklarar Europas enastående kulturella, ekonomiska och militära utveckling sedan femtonhundratalet som ett resultat av den institutionella konkurrensen mellan alla de små politiska enheter som Västeuropa då bestod av. Den tidens stormakter, Kina, stormogulens Indien och det osmanska väldet, var alla militärt mäktiga, folkrika och politiskt centraliserade och kunde därmed stänga ute inflytande från resten av världen. Konkurrensen mellan alla de små politiska enheterna i västra Europa gav däremot det fragmenterade Europa dess flygande start vid den moderna tidens början. Enligt detta synsätt uppstod alltså den europeiska hegemonin inte trots utan tack vare världsdelens politiska fragmentering.

Forskningens syn på vikten av institutionell konkurrens mellan stater ger anledning att varna för följderna av ett EU baserat på en författning utan konstitutionella spärrar mot likriktning och centralt beslutsfattande. Det är stor risk att den institutionella konkurrens mellan nationalstater som är grunden till Europas historiska framgång under de senaste fem hundra åren därmed håller på att avskaffas.

Ett federalt och centraliserat EU går helt på tvärs mot den politiska ordning som har dominerat Europas utveckling under 2 500 år och skapat den framgångsrika kultur vi kallar europeisk. Från antikens Grekland via renässansens Norditalien till den nya tidens Västeuropa har politisk decentralisering och institutionell konkurrens främjat frihet, kreativitet och ekonomisk tillväxt. Sett i detta ljus framstår EU med dess nuvarande utveckling som ett hot mot Europas framtid.

Så låt mig avsluta detta blogginlägg med ett citat från den ledande företrädaren för forskningen på området institutionell ekonomi, Douglas North, ett citat där han sammanfattar sina slutsatser om varför Västeuropa kom att dominera världen ekonomiskt, politiskt och kulturellt från 1600-talet (min översättning):

Det var de dynamiska konsekvenserna av konkurrensen mellan fragmenterade politiska enheter som resulterade i en utpräglat kreativ miljö … Det var just frånvaron av en storskalig politisk och ekonomisk ordning som skapade den nödvändiga miljön för ekonomisk tillväxt och ytterst för mänsklig frihet. 

Den politiska debatten om EU tar ingen som helst hänsyn till forskningen om institutionell konkurrens, det vill säga den forskning som är central för frågan. Vi bör fråga oss varför.

Storbritannien är det enda landet i EU som har partier, medier och intellektuella som driver en intern debatt om Europas framtid. Om det landet lämnar EU, ser det ännu mörkare ut för Europas framtid.

Referens

North, D. (1988), Political Competetion, Innovation and Growth; a Historical Analysis, Berlin, Springer

24 reaktioner på ”Brexit och en ”ständigt tätare union”

  1. Jan Andersson skriver:

    Jag trodde på EU för tjugofem sedan, men sedan kom frågan om snuset, och en av de senaste hjärnsläppen, att bilar bara behöver varselljus fram i det mörka och dimmiga Sverige. Jag trodde att EU-parlamentet skulle utgöras av en elit av politiker och sakkunniga ovanpå de nationella förmågorna, men insåg snart att hit skickade länderna sina företrädare som de helst ville slippa på hemmaplan. Idag finns inga som helst argument för att Sverige skall stanna kvar i EU. Vi är ett duktigt folk, skall så förbli och klarar oss utmärkt själva, men mycket gärna i en framtida union med de nordiska länderna, som liknar oss (och vi dem). Först Brexit sedan Swexit.

    Gillad av 5 personer

  2. Folke Lidén skriver:

    Fyra saker:

    Intressant att EU och dess strävan mot en ständigt tätare union ligger USA så varmt om hjärtat. Obama aver att besöka Storbritannien för tala EU motståndarna till rätta. USA, landet som aldrig under några omständigheter accepterar överstatlighet. Ta ICC som exempel.

    EU har kommit att värna mer om människor som kommer utifrån unionen. Några av de tidigare östländerna hotas t o m med diverse åtgärder om man ”inte tar sitt ansvar”. Undrar vad de länderna anser sig ha fått ut av EU medlemskapet.

    Är det inte så att likheterna, i vissa avseenden, mellan EU och Sovjetunionen är slående?
    En skillnad är dock att Sovjetunionen hade en stark krigsmakt och ett ledargarnityr som kunde fatta beslut utan dygnslånga nattmanglingar (som i EUs fall sällan eller aldrig leder någonvart).

    Slutligen. För de som eventuellt inte kommer ihåg debatten som föregick omröstningen om Sveriges medlemskap i valutaunionen. Observera att Nils Lundgren var en, av få ekonomer/direktörer/politiker, som såg orimligheterna med Euron.
    Kan det ha varit så att det fartblinda etablissemanget räknade med att Euron snabbt skulle bli valutan i ett Europas Förenta Stater och penningpolitiken skulle drivas från Berlin och Paris??
    Ingen tror väl på allvar att Frankrike och Tyskland låter sig styras av Bryssel.

    Gilla

    • Ådärkomdenja skriver:

      Delar dessa åsikter. Att Obama klampar in och lägger sig i EU-imperiets inre affärer förvånar inte ett dugg. Han är en del av det USA-imperialistiska världshegemonisystemet. I armkrok med Rotschild, Soros, alla NWO-oligarkerna. Med EU fast kättrade, kommer TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership) att krossa de återstående delarna av nationalstaternas självbestämmanderätt, inget område får skyddas eller undantas, renodlad ‘fri’ marknad hetere det tjusigt. Vem vinner? Det amerikanska jättekomplexet givetvis. Och EU tindrar med ögonen, deltar glatt i Nato-utvidgningen, bojkottbeordade deltar man i USA-komplotten mot Ryssland, som en lydig vasall.

      Brexit en livsviktig händelse, om så följt av flera förhoppningsvis, östeuropa-staterna Ungern, Slovakien, Tjeckien t ex, Sverige sannolikt sist att falla, snällismen förhindrar radikala tag. Sedan hoppas jag på Donald Trump, som ny amerikansk president, han sägs vara anti-TTIP.

      Mycket står på spel, den 23 juni 2016 kan komma att avgöra Europas framtid.

      Gilla

  3. arne f skriver:

    Europa befinner sig i samma nedförsbacke som Sverige där man missförstått vad som gjort Europa till vad det är. Man överskattar också Europas motståndskraft. De enda föutom en och annan EU-skeptiker som Nils som förstår detta är nyhögern och de växer därför snabbt, till sist även i Tyskland. Vi kan nog tyvärr förvänta oss motsvarigheten till DÖ i andra Europeiska länder även om nyhögern når 30% eller mer i enskilda länder, på så sätt behåller etablissemanget makten tills de är gamla nog att glida ut i kulisserna.

    Gilla

  4. Sten Lindgren skriver:

    En lysande analys tycker jag. I Sverige är tyvärr information av det här slaget att likna vid en svag ficklampa i ett stort mörker.
    Allmänheten är i stort sett omedveten om EU och trenderna som finns. Media bidrar till detta genom att enbart servera propagandistisk information. Statstelevisionen är som vanligt värst med sina dagliga ritualer om alla möjliga internationella konventioners helighet och vilka uppoffringar dessa kräver av de svenska skattebetalarna.
    Politiskt tror jag inte man kan påverka denna fråga i Sverige genom att diskutera EU, Brexit och liknande. Enda sättet att påverka är att stödja partier där det kan finnas eller uppstå strömningar i linje med budskapet i Nils Lundgrens inlägg. I dagsläget ser jag endast ett sådant parti.

    Gillad av 3 personer

  5. Lennart Göranson skriver:

    Den som hört bänkkamrater i Parlamentet vittna om sin glädje över att slippa ligga i varsin skyttegrav och sikta på varandra har lätt för att känna sympati för Unionen som fredsprojekt.

    I den andra vågskålen väger Nils ekonomisk-historiska argument tungt. Det är ovedersägligt att splittringen och mångfalden i Europa har medfört en exceptionell ekonomisk framgång under de senaste femhundra åren – somliga menar att det kan ha börjat ännu tidigare. Men samma period har också präglats av ständiga krig mellan de olika politiska och ekonomiska enheter som Europa har bestått av, och allra mest mellan de två delar som blev resultatet av fördraget i Verdun. Och med mest lidande för de delar som hamnade mittemellan – spillrorna av Lothars rike.

    Är det kanske så grymt att vi måste välja mellan fred och framsteg? Det är inget lätt val.

    Gilla

    • arne f skriver:

      Här tror jag att man måste vara lite mera precis. Bara för att man har ett önskat syfte med en konstruktion, i detta fallet fred i Europa, så är det inte all säkert att den väg man valt för att uppmå detta är den bästa.

      Utan Euron så hade inte de enorma ekonomiska spänningarna i Europa uppstått där det som egentligen sker är permanenta transfereringar från norr till söder, att Porsche visst sålt många panamera i grekland blir ett märkligt fördelnigsredskap för t.ex en bagare i Munchen.

      Därutöver så om nationsgränserna fortfarande upprätthållts så hade dessa stora mängder flyktingar aldrig kommit till Europa, Grekland och Italien etc hade satt stopp om flyktingarna stannat i Grekland. Resultatet av detta är att vi nu för första gången har ett högerparti under uppsegling i Tyskland, hur kan detta vara ett recept på fred?

      EU som konstruktion öppnar för fusk över hela linjen genom att alla kostnader kan externaliseras.

      Gillad av 2 personer

      • Lennart Göranson skriver:

        Fredsargumentet är svårt att pröva eftersom vi naturligtvis inte har en aning om hur relationen mellan Tyskland och Frankrike skulle ha varit ett halvsekel efter andra världskrigets slut om inte EU hade skapats, med den ekonomiska integration som följde av den. Ser man på utvecklingen efter första första världskrigets slut tog det bara tjugo år innan det brakade loss igen. Eller hur har riskerna för krig varit mellan vissa länder i Sydosteuropa, t.ex. Rumänien mot Bulgarien (inom EU) eller Serbien mot Kroatien (utanför EU)? Där har vi facit.

        Visst finns sociala och ekonomiska spänningar i Europa, av många olika skäl. Men de leder inte till att man rullar fram kanonerna.

        Annars håller jag tyvärr med dig om att EU öppnar för fusk över hela linjen. Och skulden ligger enligt min uppfattning hos de 28 medlemsländerna, vars regeringar i ena andetaget beslutar om regleringar och andra åtgärder (ofta för att gynna egen industri) och i det andra bryter mot den ordning man har beslutat om. Ett exempel är Tyskland och Frankrike som glatt struntade i de konvergenskriterier som man hade infört när eurosamarbetet skapades, och som slapp de sanktioner som borde ha följt. Ett annat är Grekland som helt har struntat i att skydda EU:s yttre gräns på det sätt Dublinförordningen förutsätter. Exemplen är legio. Och om man över huvud taget tror på representativ demokrati så är det ovedersägligt att makten över de nationella regeringar som har hållit i skaftet ligger hos medborgarna.

        Gilla

      • Jan Andersson skriver:

        De flesta intellektuella visste att det snart skulle braka loss igen efter första världskriget, mest på grund av de ytterst förödmjukande fredvillkor som Tyskland tvingades underteckna. Harry Martinson skrev redan på 30-talet om ”mellankrigstiden”. Hitlers uppgång var en reaktion på att tyskarna försökte återställa litet av sitt självbestämmande.

        Gilla

  6. arne f skriver:

    Jag blen inte färdig.. de historiska skälen skall väga tungt men som sagt så,anser jag att man genom EU är på väg att uppnå rakt motsatt resultat genom att makten inte ligger hos medborgarna. Att ge bort de länder folk är födda i kan inte leda till något annat än social oro.

    Vem tror på allvar att Tyskland skulle anfalla Frankrike eller omvänt?

    Gilla

  7. Hovshallar skriver:

    Själv håller jag helt med Nils Lundgren — har alltid varit emot EU!
    Det handlar helt enkelt om demokrati:

    Det land som är med i EU är inte ett fritt land!

    I dagsläget är det vad jag vet endast SD som starkt ifrågasätter medlemskapet i EU och vill omförhandla detta. Skälet är ovanstående — bristen på demokrati i EU.

    Gillad av 1 person

  8. Olof Hansson skriver:

    MSM? Jag gissar att ena M:et står för media. Eller … ? Intressant artikel, frustrerande med oknäckbara förkortningar.

    Gilla

    • Ådärkomdenja skriver:

      MSM= Main Stream Media

      Betr EU… hur kunde man släppa in grekerna öht? Dom uppfyllde inte uppställda krav på långa vägar. Och har bevisat sin oförmåga, ett fuskande, latmansfolk, ‘halvturkar’ är man frestad att utbrista. Att tro på detta lands förmågor har kommit på skam oupphörligen, yttre gränsskyddet hos detta lazy-land borde vem som helst begripit inte skulle fungera. Sen togs Bulgarien och Rumänien in i familjen, lika felaktigt som nånsin Grekland. EU sätter upp överstatliga mål och bestämmelser, men gör precis som ”dom” själva vill betr organisationens hydraliknande utbredning, då tummas det friskt på reglerna.

      Och nu har den yttre Schengengränsbevakningen köpts från Turkiet, sunnimuslimsk diktatur, som i veckan deklarerarat att oppositionparti-politiker, intellektuella och journalister – som uttrycker kritik mot sultan Erdogans enmansvälde – skall betraktas som medlöpande terrorister! ”Demokrati är ett överspelat tillstånd som inte passar Turkiet”, sa tyrannen Erdogan i veckan. Trots detta har han utlovats ”skyndsammare förberedelser” för en EU-anslutning! Och 3.35 miljarder Euro x 2, för att utväxla en falsk syrierasylant, mot en ”äkta”, ca 75000 ”legala” asylanter, sägs det handla om årligen, som från Grekland skall ”omfördelas” (Löfvens våta dröm) inom alla EU-länder. Ett omöjligt projekt, som är predestinerat att haverera. Inte en asylant blir insläppt i Ungern t ex, vad sker då? Jo, trip-trap-trull-effekten, cirkusen självdör.

      EU är ett havererat misstag, överstatlighet när den är som allra sämst. Implosionen är en tidsfråga, inga konstlade imperier har nånsin överlevt genom historien.

      Gilla

      • Lennart Göranson skriver:

        Grekland, i likhet med Portugal och Spanien, fick åka gräddfil in i EU eftersom de hade varit fascistdiktaturer och man ville förhindra att de trillade dit igen. Rumänien och Bulgarien hade varit kommunistdiktaturer – samma sak där. Sverige har hört till de länder som alltid har verkat för en utvidgning med nya medlemsländer. Skälet är att Sverige vill motverka en fördjupning av EU-samarbetet och i stället göra EU till en sorts EFTA, men med fler och större exportmarknader. Turkiet kommer att få förhandla och förhandla, men kommer aldrig att släppas in eftersom det förutsätter stöd från samtliga 28 medlemmar. Det skulle nämligen innebära att Turkiet blev det folkrikaste medlemslandet och i kraft av det få en informell makt som speciellt Frankrike aldrig kommer att acceptera.

        Så det handlar i grunden om geopolitik – ett begrepp som inte ligger så högt på agendan i det svenska offentliga samtalet.

        Bortsett från det håller jag gärna med om att det är ett elände med medlemsländer som inte håller den standard som krävs. Men man ska inte bara skylla på Grekland et konsortes. De skulle nog inte ha vågat fuska fullt så mycket som har skett om inte länder som Tyskland och Frankrike hade gått före på samma väg.

        Gilla

  9. phnordin skriver:

    Europatanken är riktig. Vi måste ha ett starkt och enat Europa om inte annat för att motstå trycket fràn mäktiga grannar som bara drar fördelar av Europa splittring. Vill vi ha en ny uppdelning av vàr kontinent mellan öst och väst? Inte jag i alla fall.
    Sen är det en annan sak om det är till fördel att finansiera 50000 tjänstemän som förmodligen åtnjuter ansenliga förmåner i Bryssel. Det kanske skulle räcka med hälften och i stället decentralisera aktuella frågor till de enskilda medlemsländerna.

    Gilla

  10. Morgan´s tankar... skriver:

    Reblogga detta på morganstankar och kommenterade:
    Helt riktigt gäller citat ”- Argumentet mot att centralisera makten i EU är inte bara demokratiskt-politiskt utan också kulturellt-ekonomiskt. Den moderna forskningen i institutionell ekonomi förklarar Europas enastående kulturella, ekonomiska och militära utveckling sedan femtonhundratalet som ett resultat av den institutionella konkurrensen mellan alla de små politiska enheter som Västeuropa då bestod av. Den tidens stormakter, Kina, stormogulens Indien och det osmanska väldet, var alla militärt mäktiga, folkrika och politiskt centraliserade och kunde därmed stänga ute inflytande från resten av världen. Konkurrensen mellan alla de små politiska enheterna i västra Europa gav däremot det fragmenterade Europa dess flygande start vid den moderna tidens början. Enligt detta synsätt uppstod alltså den europeiska hegemonin inte trots utan tack vare världsdelens politiska fragmentering.

    Tyvärr blir politiker fjärmade från verkligheten därifrån deras väljare är, ett farligt insitament som gör att jag tvivlar allt mer på fördelarna med EU i dess nuvarande form.

    Gilla

    • Ådärkomdenja skriver:

      Jfr tanken att tjugoåtta småföretag, inom olika branscher, skulle slås ihop till ett bolag. Med ett centralt huvudkontor, som satte igång med likriktning och centralstyrning. Ett bra sätt att fördärva den unikitet som byggs upp i småskalighet, men inte tål byråkratins obevekliga skruvstäd. EU i ett jämförelseperspektiv.

      Gilla

      • Jan Andersson skriver:

        Japp. Ett företag börjar alltid som en affärsidé kopplat till en utmaning att klara av det. Utan utmaning, ingen utveckling. Men tyvärr också, utan riskkapital, ingen utveckling.

        Gilla

  11. Fredrik Östman skriver:

    ”Om det landet lämnar EU, ser det ännu mörkare ut för Europas framtid.” Jag förstår inte den sista meningen. Hela artikeln handlar ju om att det ser mörkt ut för Europa om EU får fortsätta. Om åtminstone England räddar sig ur katastrofen är det väl en ljusning? Om EU sedan faller samman som resultat av Brexit, och ytterligare länder successivt räddar sig, så stiger väl solen ännu ett par grader, även om det sker bakom en tillfällig molnkaskad?

    Gillad av 2 personer

  12. Fredrik Östman skriver:

    Den s.k. subsidiaritetsprincipen är inte bara dåligt understödd i det politiska systemet genom att vara en innehållslös, abstrakt och icke mätbar eller observerbar princip som vid behov kan påstås läggas till grund för vissa beslut som redan fattas på en överordnad nivå, till skillnad från t.ex. principen om ständigt tätare union, som är konkret och betydligt lättare att identifiera i dessa beslut. Subsidiaritetsprincipen är dessutom fullkomligt feltänkt och fel definierad — om man tar den för det den förefaller vara eller påstås vara. Vilket skulle vara ett misstag.

    Det finns ingen ”lägsta nivå” där ett redan fattat reformbeslut kan ”genomföras” eller ett redan beskrivet problem kan ”lösas”. Har dessa reformer en gång beskrivits, så har ”nivån” redan fastslagits. ”Lägre” politiska ”nivåer” har ingen betydelse om de alla bara skall genomföra beslut som tagits på ”högre” nivå. I den mån ”lägre nivåer” alls har en frihet att agera självständigt är det bara inom ramen av beställar-utförar-modellen, en apolitisk frihet utan konstitutionell grund. På precis detta sätt betraktas av centralmakten också stater som drar åt ett av centralmakten icke önskvärt håll, t.ex. Ungern och Polen när det gäller flyktingar och vänstermedia.

    I den mån ”högre” nivåer skulle ägna sig åt formfrågor så skulle ju därmed ”subsidiaritetsprincipen” _ersättas_ med något konkret och påtagligt, t,ex, sådana konstitutionella begränsningar av centralmakten som efterfrågas i artikeln. Subsidiaritetsprincipen är alltså i själva verket motsatsen till det den förefaller att vara. Den är en retorisk fint för att försäkra att inga konstitutionella spärrar mot en ständigt växande centralmakt någonsin införs. Det är en passiv platshållare som blockerar den plats en konstitutionell spärr hade kunnat intaga.

    Till detta kommer att subsidiaritetsprincipen genom sin definition i ”nivåer” förefaller styra tänkandet till något slags hierarki av politiska askar i askar, när ett komplext samhälle till största delen försiggår utanför dessa beslutande församlingar. Man kan lätt missbruka subsidiaritetsprincipen till att politisera samhället och minska civilsamhällets frihet och inflytande. Vilket förstås även det är avsikten.

    Den första avsikten med och verkan av subsidiaritetsprincipen är centralisering av den politiska makten, den andra avsikten och verkan är att öka den politiska maktens inflytande och giltighetsområde. Subsidiaritetsprincipen är en kommunistisk och totalitär princip.

    En sund princip för att leda definitionen av konstitutionella begränsningar är i stället Edmund Burkes uppmaning att inte ändra samhället ”upon a theory”. Ett rationellt beslut leder till förutsägbara resultat. Man måste alltså har en mycket klar uppfattning om vad ett sådant beslut kommer att få för återverkningar. Detta i sin tur begränsar mycket kraftigt hur stora inverkningar vi kan låta ett besluta ha utan att det förlorar sin rationella karaktär. Varje beslut i sig måste innehålla sin egen begränsning.

    I alla andra organisationer betraktas ett läge där man bara reagerar på kriser som det allra lägsta och sämsta av alla möjliga lägen, i princip en icke-organisation, ett kaos. Inom EU är det det bästa man kan uppnå när allt förefaller fungera så bra som möjligt. Det säger oss något om vilka förutsättningar som finns för att denna organisation skall överleva och producera positiva bidrag.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.