Det grekiska dramats peripeti är här!

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Det grekiska dramats peripeti är här.

Jag har i flera år haft en rekommendation och en prognos. Min rekommendation har varit att Grekland på eget initiativ bör lämna eurozonen och begära sig i statsbankrutt med målet att få sin statsskuld nedskriven till, säg, 60 procent av BNP.

Min prognos har däremot varit att Grekland kommer att tvingas godta det mesta av EU-ländernas krav på fortsatt ekonomisk åtstramning och avregleringar, stanna kvar i eurozonen och efterhand få en slags skuldavskrivning. Den senare kommer i stor utsträckning att ta dunkla former som förlängda återbetalningstider och mycket låga räntor för att inte eurozonens skattebetalare alltför lätt skall genomskåda kostnaderna. Varför? Jo, talet om att eurozonens stater måste gå in solidariskt och rädda Grekland har i praktiken syftat till att låta framför allt tyska och franska banker komma ur sina innehav av grekiska statspapper före Götterdämmerung.

Den uppgiften är nu löst. De kommande kostnaderna för avskrivning av grekisk statsskuld kommer inte att behöva tas av tyska och franska banker utan av alla skattebetalare i eurozonen. Slutet gott, allting gott! För EU:s maktelit alltså.

Förutsatt att inte det går snett nu. Läget doftar sommaren 1914, då ingen europeisk stat ville ha krig och inga seriösa politiker trodde att det skulle gå så. Det gick så ändå. Det blev krig. Och nu i Grekland? Tja. Inte krig naturligtvis, men en av ingen önskad utgång som leder till social katastrof och risk för att det goda med EU-samarbetet, frihetens Europa, undergrävs för oss alla.

Angela Merkel är inställd på att rädda sitt historiska projekt, euron, men nu är det lätt gjort att Grekland ramlar ur eurozonen genom ömsesidiga missförstånd. Det vore bra för det grekiska folkets framtid, men innebär naturligtvis socialt, finansiellt och administrativt kaos under något år eller två. Vår finansminister, Magdalena Andersson, säger nu dagligen att det skulle vara förödande att gå igenom en sådan pärs, men då förbiser hon att grekiska folket har gått igenom en förödande pärs under de senaste fem åren och att utsikterna sannolikt är förfärande i tio år till, om trojkans krav skall uppfyllas.

Medan vi väntar på utfallet, kan det vara bra att lära sig något för framtiden av det förfärliga som har hänt på grund av europrojektet. Vad ser vi?

För det första att länder med en politisk kultur som den grekiska kan råka extremt illa ut. De pengar som landet har fått från EU sedan det blev EU-medlem 1981 har i huvudsak slösats bort. Efter EMU-inträdet har landet lånat upp massor med pengar till de låga räntor som valutaunionen gav och de har också slösats bort i ett korrumperat politiskt system där skattesmitning är en självklarhet. Nu står Grekland med en gigantisk statsskuld på över 170 procent av BNP, en skuld som det aldrig kan betala tillbaka, och med en total produktion som är 25 procent lägre än för fem år sedan. En fjärdedel av den totala arbetskraften är arbetslös och av ungdomarna saknar nu hälften arbete. Allt fler greker utestängs från sjukvård och en fattigdom som ingen skulle ha trott kunde drabba ett land som Grekland griper nu omkring sig.

Denna utveckling började genom att Grekland saknade förutsättningar för att tillhöra en valutaunion vars penningpolitik måste domineras av läget i den gigantiska tyska ekonomin. EU (och IMF) har därför ställt krav på hård åtstramning genom skattehöjningar och sänkta offentliga utgifter. Grekland har underkastat sig en sådan politik i fem år vilket har förvärrat läget dramatiskt och EU:s maktelit kräver att denna politik skall fortsätta. Det betyder många år till av samma elände. Utvandring av unga och välutbildade, politisk extremism och växande kriminalitet hotar. (Intressant är att allt fler internationellt kända ekonomer nu underkänner denna politik. Dit hör t o m Internationella valutafondens experter som tidigare har pläderat för denna hårdföra åtstramning.)

För det andra: Greklands öde är inte den enda läxan vi har att lära om valutaunioner. Spanien och Irland har också gått igenom fruktansvärda sociala och politiska påfrestningar med arbetslöshet och gigantiska ökningar av sina statsskulder på grund av valutaunionen. Varför? Jo, med gemensam valuta får man gemensam räntepolitik och den måste ju anpassas till ett slags genomsnitt som domineras av den stora tyska ekonomin.

Räntenivån blev då för låg för Spanien och Irland som befann sig i helt annorlunda ekonomiska utvecklingsfaser än Tyskland. Fastighetspriserna steg och ledde till spekulation och överhettning i byggsektorn och sedan, som det brukar gå, i resten av ekonomin. Sådana överhettningar slutar med kraschlandning. Nu står dessa länder där med sönderslagna ekonomier som skall repareras under många år. Båda länderna är nu på väg ut ur krisen, men de totala samhällsekonomiska kostnaderna är förfärande. Det var vansinne att införa en gemensam valuta för länder som är så ekonomiskt heterogena. Länder som är så ekonomiskt (och politiskt) olika behöver ha möjlighet att föra en självständig penningpolitik och detta var vad forskningen om valutaunioner hade kommit till redan under 70-talets lopp. Euron infördes mot bättre vetande och de ekonomiska kostnaderna har blivit gigantiska.

För det tredje lär oss Finlands öde en läxa om valutaunioner. Finland har stora ekonomiska problem med arbetslöshet och ekonomisk stagnation. De problemen har inte uppstått på grund av euromedlemskapet och inte heller på grund av vanskötsel av landets ekonomiska politik. Finland har drabbats av tre ekonomiska bakslag: pappersindustrin, Nokia och rysshandeln.

I vår tid stagnerar efterfrågan på papper, konkurrensen hårdnar i Europa och pappersindustrin är fortfarande en hörnsten i den finska exporten. Nokia, som var Finlands viktigaste exportföretag i en mycket viktig bransch, har fått hård konkurrens från asiatiska företag och har förlorat marknadsandelar i dramatisk omfattning. Ryssland är en mycket viktig handelspartner för Finland och den finskryska handeln skadas av både handelssanktioner mellan EU och Ryssland och av rysk ekonomisk stagnation på grund av det låga oljepriset.

Inget av dessa tre finska bakslag, pappersindustrin, Nokia och rysshandeln, beror på euromedlemskapet. De är ”bara” otursamma fenomen som i valutaunionsteorin kallas asymmetriska chocker. Adjektivet ”asymmetrisk” används för att understryka att det är chocker som inte drabbar alla eller flertalet medlemsländer i en valutaunion därför att de har olika ekonomisk struktur och utrikeshandelsmönster. Problemet är att det land som drabbats då behöver en helt annan penning- och valutapolitik än de övriga medlemsländerna, vilket ju är omöjligt i en valutaunion. Det blir därmed svårt och samhällsekonomiskt mycket kostsammare att anpassa sig till sådana ekonomiska bakslag. Långvarig arbetslöshet, sänkt tillväxttakt och stigande statsskuld blir resultatet av att tillhöra en valutaunion, när länder drabbas av asymmetriska chocker.

Om Finland inte hade varit med i eurosystemet nu utan, som Sverige och Storbritannien, hade haft en egen flytande valuta skulle den ha sjunkit 10-15 procent, konkurrenskraften skulle ha stärkts allmänt i företagen och kompenserat för de tre bakslagen genom ökad tillväxt i nya företag och branscher.

Vår erfarenhet av en gemensam europeisk valuta är djupt nedslående, men stämmer väl med vad den ekonomiska forskningen förutsade långt före eurons tillkomst. Läs gärna mitt bidrag om detta i boken Svensk ekonomisk politik då, nu och i framtiden (Dialogos förlag, 2015). Varför begick EU:s maktelit detta ödesdigra misstag, som har medfört sådana enorma ekonomiska, sociala och politiska kostnader? Forskningen pekar på att en europeisk valutaunion medför mycket små samhällsekonomiska vinster. Sänkta transaktionskostnader och dylikt ger kanske totalt en halv procent högre BNP när hela anpassningsprocessen är klar och framstegen i IT-system och finansiell teknologi innebär rimligen att den vinsten är sjunkande i framtiden.

Svaret är givetvis att euron skulle vara ett stort steg mot ”en ständigt fastare union”, ett steg som skulle föra EU-länderna närmre varandra. Därtill skulle valutaunionen, som ju ledde till D-markens avskaffande, hindra att Tyskland blev alltför mäktigt i EU. Resultatet har blivit det motsatta. Motsättningarna mellan medlemsländerna har vuxit och Tyskland har blivit helt dominerande.

Om vårt demokratiska system fungerade bättre, skulle de politiker och experter som drev fram europrojektet ha granskats av media och ställts till ansvar. Men så går det inte till i EU-systemet.

14 reaktioner på ”Det grekiska dramats peripeti är här!

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Nils Lundgrens klarsynta analys borde läsas av alla. Den visar vad som alltid händer när idéer eller ännu värre visioner får dominera det praktiska förnuftet. Vad som än kommer att beslutas under söndagen står Grekland inför stora problem. Vad Grekland kanske i första hand behöver är en fungerande förvaltning som exempelvis kan se till att skatteuppbörden sköts och att fusk och fiffel kan hållas nere. Att betala ut pensioner till för länge sedan avlidna är bara ett av flera liknande problem. Å den andra sidan skulle det säkert varit bra för Sverige om man följt den tyska valutan från 1960-talet så hade kanske diverse socialistiska hugskott aldrig genomförts och den svenska kronan varit mer i paritet med den dåvarande D-marken eller den schweiziska franken i dag.
    För att helt normalisera europeisk ekonomi får man gör som Tyskland gjorde med den östra delen efter den tyska återföreningen. Detta är naturligtvis i dag inte politiskt möjligt. Konklusionen är sannolikt därför att i stället ta några steg tillbaka i det europeiska samarbetet vilken är vad Storbritannien helst vill. Detta är inte politiskt omöjligt men något som alla borde tänka igenom.

    Gilla

  2. Per Eriksson skriver:

    Vare sig grekiska – eller EU politiker var (är) seriösa när det gällde Greklands inträde i valutaunionen, landet hade redan en statsskuld som hade passerat 100% av BNP och hade aldrig kunnat fortsätta att radikalt öka skulden med drachman eftersom marknaden hade reglerat detta med skyhöga räntor och devalverad valuta så EURO inträdet var som att vinna på lotto för ansvarslösa grekiska politiker som var ivrigt påhejade av obildade EU politiker med storhetsvansinne.

    Kom ihåg att Carl Bildt & Fredrik Reinfeldt var de största anhängarna av en nästan ohejdad expansion av EU där Turkiet med 80 miljoner invånare till varje pris skulle beredas plats och de kritiserade hårt de länder som var tveksamma och planerade hålla folkomröstningar om Turkiets eventuella EU inträde.

    Det är farligt med rikspolitiker som när drömmar om internationell karriär, de offrar gärna sin egen nations/regions välstånd om det skulle främja deras chanser att få fina FN – eller EU jobb.

    Gillad av 2 personer

  3. Grad skriver:

    Argumentationen är övertygande. Ändå måste jag ifrågasätta den ganska simpla analysen av Spaniens fastighetskris. Oavsett ränteläge är det kreditgivares uppgift att endast utställa lån som låntagaren klarar av att betala igen. Rimligen har oansvarigt utlånande bidragit, och hade kunnat motverkas med regleringar, (av bankerna) självpåtagna eller ej.

    Gilla

  4. Folke Lidén skriver:

    En undran från min sida är om inte EU kan falla isär väldigt, väldigt fort vid en kris. Jag tänker på bristen på folklig förankring. Jag tror, måhända aningen drastiskt, att makthavarna i Kreml under sovjettiden hade ett större stöd bland folket än vad EUs pampar har.
    Det kan bli ungefär som för regalskeppet Vasa. Man testade stabiliteten genom att gunga skeppet vid kaj. Testet avbröts när man insåg att skeppet skulle tippa. Sedan seglade man ut på drömmarnas hav!

    Gillad av 1 person

  5. Kristian skriver:

    Wolfgang Munchau skrev om the Spanska situationen i Financial Times för ett par år sedan.
    ”The Bundesbank has no right at all to be baffled”
    http://www.ft.com/cms/s/0/6d05188a-639f-11e1-b85b-00144feabdc0.html
    ”[…] Germany could stand to lose a large proportion of its claims – some 20 per cent of gross domestic product.
    However, it is hard to understand why everybody feigns surprise at the fact that current account imbalances can be financed indefinitely in a monetary union. Is this not one of the characteristics that distinguish it from a fixed-exchange rate system?
    As long as banks have access to the central bank, and can provide good collateral, countries can run current account deficits for an infinite period.

    […] proposed last week that Germany’s Target 2 claims should be securitised. Just think about this for a second. He demands contingent access to Greek and Spanish property and other assets to a value of €500bn in case the eurozone should collapse. He might as well have suggested sending in the Luftwaffe to solve the eurozone crisis. The proposal is unbelievably extreme.”

    Gilla

  6. Bo Andersson skriver:

    Finns det parallell till den privatekonomiska sfären där jag som låntagare är tvungen att kunna kunna betala 7% ränta och minst ha kvar 8000kr netto samt aktivt sparkonto när allt är betalt vid ett bostadslån – en ganska generell bedömning av banken i nuläget. Grekland är jag ingen kännare av men vad har de som ger inkomster till statsfinanserna och som gör dem likvida att ta sådana enorma lån? Jag har alltid tyckt EU är ett märkligt projekt där pengar lånas ut hit och dit för att jämna ut och på sikt skapa högre avkastning inom unionen. Måste man skapa en sån enorm apparat för att människor ska kunna röra sig inom ett gegrafiskt område? Är de ekonomiska realiteter som gäller för oss som privatpersoner satta ur spel här för det hela ser nog mer ut som ett gigantiskt riskprojekt med skattebetalarna som garanter?.

    Gillad av 1 person

  7. Lars Norgren skriver:

    Det är alldeles för mycket känslor i svall när ekonomier diskuteras och praktiseras, därför går det åt pipan/fanders/krasch,,,
    Känsla och förstånd i balans skulle ge betydligt bättre resultat, är min fulla övertygelse !

    Gilla

  8. Claes Grimslätt skriver:

    Tack så mycket Nils Lundgren! Jag tycker särskilt att Din slutvinjett är belysande. Okunskapen bland politiker och journalister är förfärande.
    Greklands problem är ju i grunden inte ekonomiska…..de är politiska! Frågan är var det skall sluta?

    Gilla

  9. Nils Gossas skriver:

    Fantastiskt att den monetära unionen över huvud taget kunde bildas på så svaga teoretiska grunder. Svårt undvika tanken att de politiska motiven för ett enat Europa överskuggade de starka ekonomiska invändningar som fanns. Men hur tänkte ansvariga politiker att de inbyggda problemen skulle lösas?

    Gilla

  10. JohanIII skriver:

    Återigen har banker bailats ut och sluppit ansvar för dåliga lånebeslut. Finge de istället näsbrännor, vore de med säkerhet mer försiktiga i sin utlåning!

    Gilla

  11. Richard Paulsen skriver:

    Vad är politik och vad är ekonomi i allt detta? Den ene säger att Grekland har blivit bullied och att hela Europa får svåra problem om inte Grekland får som det vill. Grekland säger att andra fått Marshallhjälp, men det fick även Grekland.
    Den andre säger att Grekland missköts och att de rika där skor sig och att landet inte har ett bra skattesystem och mästrar andra som skött sig istället för att sköta sig.
    Tydligt att Grekland lätt får problem. Kris verkar vara det konstanta oberoende av regering.
    Andra har fått lån och skött sig och med tiden kunnat betala tillbaks.
    Lätt att kritisera Grekland, men svårare att veta hur landet ska fås på fötter. Har det varit någon gång? Kan inte försörjas av andra. Det var inte samarbete om evig försörjning för ett land som var avsikten med EU, som jag förstått.
    Vem har lösningen så Grekland inte behöver mer lån utan kan betala tillbaks och sköter sig.?
    Nu har det fått nya pengar. Det är kopplat till krav som kallas hårda, men är helt normala i andra länder.
    Litet olikt ändå, som jag förstår, att andra har egendom i ett land som säkerheter som Tyskland i Grekland. Men det kan man ju förstå är nödvändigt.
    Får se om Grekland klarar det nu, eller om det blir nya omgångar med möten om nya pengar och tvingande åtgärder. Man tycker att det hade räckt som var.
    Resten är tystnad. För saknar uppslag om hur Grekland ska göra eller andra göra för att Grekland ska klara sig. Tycker att det borde räckt.
    Europa har ju också andra som ska ha bistånd och invandrar. Grekland liknar uländerna. Får pengar och stöd men utveckling kommer aldrig igång. Det väntar världen på.
    EU får inte ta sig vatten över huvudet. Det vore inte bra för EU.

    Gilla

  12. Lennart Hillström skriver:

    Nils Lundgren är en mycket sansad marknadsekonom. Dessutom trevlig som person. Problemet är inte Nils Lundgren det är marknadsekonomin! I dag är det Grekland som står i brygga och frågan är väl om man klarar sig från ett fall. Men det är inte Grekland i sig som är problemet! Det är marknads-ekonomin som sådan!!
    Är det någon som kommer ihåg (jag tror det var under Bildt-regeringen på 90-talet) när riksbankschefen Bengt Dennis höjde styrräntan i det svenska banksystemet till 500% för attt hejda den skenande inflationen? Eller när alla (inte bokstavligen) svenska företag någon gång på 70-talet plötsligt skulle etablera sig i Irland, som hade ett så gynnsamt investeringsklimat! I dag står Irland, tillsammans med Italien och Spanien i EUs skamvrå, med stenhårda restriktioner i sina ekonomier.

    Jag läste i bladet att Finland motsatte sig en uppgörelse, som skulle rädde Grekland kvar i EU-systemet. Jag är långt ifrån rik men skulle våga satsa en hundring på att Finland snart (mycket snart) sällar sig till valutaunionens hjälpbehövande! Den finländska ekonomin byger till stor del på ett företag; Nokia.Dessutom har man, genom en fullständigt huvudlös utrikespolitik (detta gäller också Sverige) gjort sig ovän med Ryssland – granne och viktig handelspartner.

    Så här skulle man kunna hålla på, sida upp och sida ner. Jag har inte ens nämnt de tidigare ”öststaterna”, vars ekonomier väl inte är så mycket bättre än Greklands – men som liksom inte räknas! De är för små!

    Men vart vill jag då komma? Jo! Marknadsekonomi bygger på konkurrens! Systemet FORDRAR att fet finns vinnare och förlorare! Detta går igen på alla ekonomiska nivåer – från den individuella till (som nu är fallet) den nationella. Från socialhjälpstagare till Wallenberg från fattiga inlandskommuner i Norrland, till Stockholm. Från Grekland till Tyskland. Mönstret upprepar sig gång på gång. Och varför då? Jo därför att marknadsekonomier fungerar så! Systemet skapar vinnare oc förlorare! (Att jämföra med serietabellen i Allsvenskan är fullständigt relevant) Skillnaderna mellan synen på stöd till förlorarna, skiljer sig dock både internt från land till land och länderna emellan.

    Marknadsekonomin i sig skapar (schablonmässigt) både ”Grekländer” och ”Tyskländer”. Men sedan är det med nationalekonomierna som med kärleken – föremålen växlar! Att gå in på orsakerna till att konkurrensförhållandena länder emellan växlar, får dock bli ämnet för en kommande uppsats.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.