Nils Lundgren

Det grekiska dramats peripeti är här.

Jag har i flera år haft en rekommendation och en prognos. Min rekommendation har varit att Grekland på eget initiativ bör lämna eurozonen och begära sig i statsbankrutt med målet att få sin statsskuld nedskriven till, säg, 60 procent av BNP.

Min prognos har däremot varit att Grekland kommer att tvingas godta det mesta av EU-ländernas krav på fortsatt ekonomisk åtstramning och avregleringar, stanna kvar i eurozonen och efterhand få en slags skuldavskrivning. Den senare kommer i stor utsträckning att ta dunkla former som förlängda återbetalningstider och mycket låga räntor för att inte eurozonens skattebetalare alltför lätt skall genomskåda kostnaderna. Varför? Jo, talet om att eurozonens stater måste gå in solidariskt och rädda Grekland har i praktiken syftat till att låta framför allt tyska och franska banker komma ur sina innehav av grekiska statspapper före Götterdämmerung.

Den uppgiften är nu löst. De kommande kostnaderna för avskrivning av grekisk statsskuld kommer inte att behöva tas av tyska och franska banker utan av alla skattebetalare i eurozonen. Slutet gott, allting gott! För EU:s maktelit alltså.

Förutsatt att inte det går snett nu. Läget doftar sommaren 1914, då ingen europeisk stat ville ha krig och inga seriösa politiker trodde att det skulle gå så. Det gick så ändå. Det blev krig. Och nu i Grekland? Tja. Inte krig naturligtvis, men en av ingen önskad utgång som leder till social katastrof och risk för att det goda med EU-samarbetet, frihetens Europa, undergrävs för oss alla.

Angela Merkel är inställd på att rädda sitt historiska projekt, euron, men nu är det lätt gjort att Grekland ramlar ur eurozonen genom ömsesidiga missförstånd. Det vore bra för det grekiska folkets framtid, men innebär naturligtvis socialt, finansiellt och administrativt kaos under något år eller två. Vår finansminister, Magdalena Andersson, säger nu dagligen att det skulle vara förödande att gå igenom en sådan pärs, men då förbiser hon att grekiska folket har gått igenom en förödande pärs under de senaste fem åren och att utsikterna sannolikt är förfärande i tio år till, om trojkans krav skall uppfyllas.

Medan vi väntar på utfallet, kan det vara bra att lära sig något för framtiden av det förfärliga som har hänt på grund av europrojektet. Vad ser vi?

För det första att länder med en politisk kultur som den grekiska kan råka extremt illa ut. De pengar som landet har fått från EU sedan det blev EU-medlem 1981 har i huvudsak slösats bort. Efter EMU-inträdet har landet lånat upp massor med pengar till de låga räntor som valutaunionen gav och de har också slösats bort i ett korrumperat politiskt system där skattesmitning är en självklarhet. Nu står Grekland med en gigantisk statsskuld på över 170 procent av BNP, en skuld som det aldrig kan betala tillbaka, och med en total produktion som är 25 procent lägre än för fem år sedan. En fjärdedel av den totala arbetskraften är arbetslös och av ungdomarna saknar nu hälften arbete. Allt fler greker utestängs från sjukvård och en fattigdom som ingen skulle ha trott kunde drabba ett land som Grekland griper nu omkring sig.

Denna utveckling började genom att Grekland saknade förutsättningar för att tillhöra en valutaunion vars penningpolitik måste domineras av läget i den gigantiska tyska ekonomin. EU (och IMF) har därför ställt krav på hård åtstramning genom skattehöjningar och sänkta offentliga utgifter. Grekland har underkastat sig en sådan politik i fem år vilket har förvärrat läget dramatiskt och EU:s maktelit kräver att denna politik skall fortsätta. Det betyder många år till av samma elände. Utvandring av unga och välutbildade, politisk extremism och växande kriminalitet hotar. (Intressant är att allt fler internationellt kända ekonomer nu underkänner denna politik. Dit hör t o m Internationella valutafondens experter som tidigare har pläderat för denna hårdföra åtstramning.)

För det andra: Greklands öde är inte den enda läxan vi har att lära om valutaunioner. Spanien och Irland har också gått igenom fruktansvärda sociala och politiska påfrestningar med arbetslöshet och gigantiska ökningar av sina statsskulder på grund av valutaunionen. Varför? Jo, med gemensam valuta får man gemensam räntepolitik och den måste ju anpassas till ett slags genomsnitt som domineras av den stora tyska ekonomin.

Räntenivån blev då för låg för Spanien och Irland som befann sig i helt annorlunda ekonomiska utvecklingsfaser än Tyskland. Fastighetspriserna steg och ledde till spekulation och överhettning i byggsektorn och sedan, som det brukar gå, i resten av ekonomin. Sådana överhettningar slutar med kraschlandning. Nu står dessa länder där med sönderslagna ekonomier som skall repareras under många år. Båda länderna är nu på väg ut ur krisen, men de totala samhällsekonomiska kostnaderna är förfärande. Det var vansinne att införa en gemensam valuta för länder som är så ekonomiskt heterogena. Länder som är så ekonomiskt (och politiskt) olika behöver ha möjlighet att föra en självständig penningpolitik och detta var vad forskningen om valutaunioner hade kommit till redan under 70-talets lopp. Euron infördes mot bättre vetande och de ekonomiska kostnaderna har blivit gigantiska.

För det tredje lär oss Finlands öde en läxa om valutaunioner. Finland har stora ekonomiska problem med arbetslöshet och ekonomisk stagnation. De problemen har inte uppstått på grund av euromedlemskapet och inte heller på grund av vanskötsel av landets ekonomiska politik. Finland har drabbats av tre ekonomiska bakslag: pappersindustrin, Nokia och rysshandeln.

I vår tid stagnerar efterfrågan på papper, konkurrensen hårdnar i Europa och pappersindustrin är fortfarande en hörnsten i den finska exporten. Nokia, som var Finlands viktigaste exportföretag i en mycket viktig bransch, har fått hård konkurrens från asiatiska företag och har förlorat marknadsandelar i dramatisk omfattning. Ryssland är en mycket viktig handelspartner för Finland och den finskryska handeln skadas av både handelssanktioner mellan EU och Ryssland och av rysk ekonomisk stagnation på grund av det låga oljepriset.

Inget av dessa tre finska bakslag, pappersindustrin, Nokia och rysshandeln, beror på euromedlemskapet. De är ”bara” otursamma fenomen som i valutaunionsteorin kallas asymmetriska chocker. Adjektivet ”asymmetrisk” används för att understryka att det är chocker som inte drabbar alla eller flertalet medlemsländer i en valutaunion därför att de har olika ekonomisk struktur och utrikeshandelsmönster. Problemet är att det land som drabbats då behöver en helt annan penning- och valutapolitik än de övriga medlemsländerna, vilket ju är omöjligt i en valutaunion. Det blir därmed svårt och samhällsekonomiskt mycket kostsammare att anpassa sig till sådana ekonomiska bakslag. Långvarig arbetslöshet, sänkt tillväxttakt och stigande statsskuld blir resultatet av att tillhöra en valutaunion, när länder drabbas av asymmetriska chocker.

Om Finland inte hade varit med i eurosystemet nu utan, som Sverige och Storbritannien, hade haft en egen flytande valuta skulle den ha sjunkit 10-15 procent, konkurrenskraften skulle ha stärkts allmänt i företagen och kompenserat för de tre bakslagen genom ökad tillväxt i nya företag och branscher.

Vår erfarenhet av en gemensam europeisk valuta är djupt nedslående, men stämmer väl med vad den ekonomiska forskningen förutsade långt före eurons tillkomst. Läs gärna mitt bidrag om detta i boken Svensk ekonomisk politik då, nu och i framtiden (Dialogos förlag, 2015). Varför begick EU:s maktelit detta ödesdigra misstag, som har medfört sådana enorma ekonomiska, sociala och politiska kostnader? Forskningen pekar på att en europeisk valutaunion medför mycket små samhällsekonomiska vinster. Sänkta transaktionskostnader och dylikt ger kanske totalt en halv procent högre BNP när hela anpassningsprocessen är klar och framstegen i IT-system och finansiell teknologi innebär rimligen att den vinsten är sjunkande i framtiden.

Svaret är givetvis att euron skulle vara ett stort steg mot ”en ständigt fastare union”, ett steg som skulle föra EU-länderna närmre varandra. Därtill skulle valutaunionen, som ju ledde till D-markens avskaffande, hindra att Tyskland blev alltför mäktigt i EU. Resultatet har blivit det motsatta. Motsättningarna mellan medlemsländerna har vuxit och Tyskland har blivit helt dominerande.

Om vårt demokratiska system fungerade bättre, skulle de politiker och experter som drev fram europrojektet ha granskats av media och ställts till ansvar. Men så går det inte till i EU-systemet.