Vänstern har vanligtvis ett underifrånperspektiv och borgligheten ett ovanifrånperspektiv när de närmar sig olika frågeställningar. Skolan är ett sådant exempel. Vänstern är emot friskolor då de anser att vissa föräldrar inte har intresse/kunskap/ekonomi nog att välja skola varför deras barn hamnar i de sämsta skolorna (vänsterelitens egna barn går dock ofta i friskolor) medan de borgliga tycker det är självklart att föräldrar skall få välja den bästa skolan för sina barn. Båda perspektiven har merit, vad som är objektivt bäst blir i slutändan en politisk fråga.

Men det finns frågor där perspektiven borde konvergera, frågor som det kan vara lättare att vara överens om, även om ett specifikt tillstånd är svårt att ändra på. Som att det finns makteliter som har skaffat sig förmåner som gemene man bara kan drömma om. Medan vanliga löntagare förväntas arbeta minst åtta timmar per dag gäller för samhällets toppar ibland helt andra regler. Höga domare, riksdagsmän, fackpampar, VD: ar och till och med präster har möjlighet att extraknäcka på arbetstid och stoppa arvodena i egen ficka. Hur kan detta få fortgå?

Ta till exempel domarna i Högsta domstolen, justitieråden. Alla vet att ett rättsfall kan ta 10 år att få avgjort ända till HD. Anledningen sägs vara att domstolen är överbelastad. Men verkligenheten är den att en del justitieråd inte arbetar heltid, de extraknäcker som ledamöter, ofta som ordförande, i skiljedomstolar. Dessa är privata domstolar som är sanktionerade av staten och kan verkställas genom statens försorg. De kan i sällsynta fall överklagas till just HD, och då hamnar justitieråden i en jävssituation. Skiljedom används och betalas av näringslivet då rättegångar i de allmänna domstolarna tar alltför lång tid! Arvodena som justitieråd kan lyfta som skiljemän är betydligt större än deras statliga löner, ca 100 000 kronor per månad, och arbetet äger troligtvis inte rum på kvällar och helger. Hur kan domarnas administrativa ”chef”, Domstolsverket, godkänna detta? Om domarna arbetade heltid skulle högen av rättsfall minska. Förtroende för rättsväsendet naggas nu i kanten, dels i fråga om jäv, dels vad gäller att inte arbeta heltid. I de flesta andra länder skulle detta vara otänkbart, en form av korruption. Statligt anställda domare borde förbjudas att verka i skiljenämnder, advokater och pensionerade domare kan överta de uppgifterna. Höj justitierådens löner ordentligt, gärna det dubbla, men se till att de sköter sina arbetsuppgifter och löser tvister, inte extraknäcker.

Riksdagspolitikerna är en annan grupp med extraknäck. De är visserligen inte ”heltidsanställda” men uppbär arvoden på drygt 50 000 kronor i månaden – en ansenlig månadslön för de flesta – traktamenten, fria resor och synnerligen generösa pensioner, vissa skulle säga livstidsfallskärmar. Många riksdagsmän sitter dessutom i statliga verksstyrelser som Patentverket, Naturvårdsverket, Systembolaget (vet någon egentligen hur många verk det finns) och i statliga bolagsstyrelser och uppbär arvoden för detta. Hur kunde advokaterna Bodström och Althin på sin tid tillåtas att vara borta från riksdagsarbetet dagar i följd när de var offentliga försvarare i tunga rättegångar? Hur kunde Gudrun Schyman vägra delta i utskottsarbeten och ägna sig åt sitt nya parti när hon satt i riksdagen? Hur kunde Bildt ägna månader åt, i och för sig beaktansvärda, uppdrag i f d Jugoslavien? Och vem är riksdagsmännens chef? Talmännen? Partiordförandena? Naturligtvis väljarna i sista hand. Men vad gäller kompensationsavtal arbetar alla politiker mot samma mål, de ger sig själva ständiga löneförhöjningar, detta oaktat att inflationen är noll. Borde inte riksdagsmännen arbeta heltid och tillbringa tiden bland utskotten och väljare istället för att splittra sig på egna verksamheter? Och antalet riksdagsmän? Sverige har 10 miljoner invånare och ca 350 parlamentariker. USA har 300 miljoner invånare, 30 gånger fler, men bara ca 700 parlamentariker. Sverige har sålunda 15 gånger fler parlamentariker per capita än USA. Kanske dags att minska antalet riksdagsmän till hälften, göra dem heltidsanställda med högre fast lön och större resurser?

Många fackföreningsledare sitter i olika styrelser på arbetstid och arvoden går ofta direkt i fickan trots att de är anställda för att driva sin organisation. LO-basen lär (förr i vart fall) ha suttit i hela 20 styrelser. Om man antar att varje styrelse sammanträder en gång per kvartal, dvs. fyra gånger per år, och att varje sammanträde inklusive förberedelser tar en dag innebär det 80 dagar. Då få sammanträden äger rum under sommaren blir det 80 dagar under tio månader eller åtta dagar av månadens ca 22 arbetsdagar eller ca 30 procent av arbetstiden. Dessutom sitter många på ”livstid” med utmärkta fallskärmar (en VD kan få sparken, visserligen med fallskärm). Hur kan medlemmarna godta detta?

Verkställande direktörer i börsnoterade bolag sitter ofta i flera styrelser och uppbär ofta arvoden därför. En VD för säg Volvo, tjänar flera miljoner kronor per år för att sköta ”sitt” företag. Hur kan aktieägarna acceptera att han/hon uppbär arvoden för uppdrag på arbetstid och utanför företaget? Även här åtgår åtskilliga arbetsdagar för förberedelser och möten som inte äger rum på helger och kvällar. Problemet är att det inte finns några fysiska ägare, nästa alla är institutionella ägare; olika pensions- eller sparfonder, alternativt försäkringsbolag och banker som i sin tur ägs av andra fonder och investmentsbolag. som ägs av sparare. Ingen känner ägaransvar, alla är förvaltare och många tillhör samma gäng från Handelshögskolan eller politiken. De egentliga ägarna är löntagare, pensionärer och sparare, det vill säga vi medborgare. Under 1980-talet hade vi löntagarfondsdebatten. Dessa fonder stoppades visserligen, men nu har vi en ny form av löntagar- pensionärsfonder. Skillnaden är att i de tänkta löntagarfonderna skulle facket styra, nu styr finanseliten, och de tillskansar sig obscena förmåner (finansbranschen är ett eget kapitel, hur mycket – och i så fall på vilket sätt – bidrar den till samhället, se min Understreckare i SvD 6 april).

Även präster tillåts extraknäcka. De är kanske inte högavlönade och arbetar ibland på helger. Det mest flagranta fallet (i början av 2000-talet) var Stadsmissionens VD, tillika präst. Han föreläste helt skamlöst om etik och moral under förställningen att han arbetade för Stadsmissionen, dvs de företag som anlitade honom utgick från att de hemlösa skulle få det bättre. Istället gick arvodena rakt i hans egen ficka, något som var sanktionerat av missionens ordförande. Även i ideella organisationer förekommer det missbruk. När en f d partiledare blev ordförande i Rädda Barnen fick han en mycket hög månadslön, detta trots att han redan var försörjd av skattebetalarna med pensioner livet ut från tiden i riksdag och regering. Kan man inte begära att f d politiker med hög livslön bidrar med ideellt arbete för den förmånen?

Där perspektiven konvergerar, som de säkerligen gör i dessa frågor, borde samhället reagera i vart fall när det gäller offentlig förvaltning. Bara det fåtal som berikar sig på dessa extraknäck kan motsätta sig detta. Hur skulle det se ut om arbetare och tjänstemän var borta några timmar varje dag från sina jobb och körde taxi eller serverade på restaurang? Här borde vänstern, dvs regeringen, och Alliansen vara överens. Mycket annat verkar de inte kunna var överens om, förutom DÖ förstås.

Lars Hässler är Jur Kand med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Han är flerfaldig jorden-runt seglare, har skrivit åtta böcker och publicerat artiklar på Brännpunkt och Under strecket på SvD.