Nils Lundgren

Jag och min hustru deltog i mötet på Gustav Adolfs torg lördagen den 21 november. Den franske ambassadören talade om IS-attentaten i Paris, då minst 130 helt oskyldiga människor mördades. Näringsminister Mikael Damberg, Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård och Mona Sahlin talade från svensk sida. Ambassadören tog upp Marseillaisen och vi sjöng kraftfullt med.

Efter morden i Paris i början av januari i år på Charlie Hebdos redaktion och på människor i en judisk butik ställde franska folket upp i demonstrationer under dagarna därefter (ca två miljoner personer) och Marsellaisen dånade för att uttrycka sammanhållning över religions- och klassgränser.

Efter IS-morden i Köpenhamn en dryg månad senare samlades bortåt 30 000 danskar på Gunnar Nu Hansens Plads för att minnas de båda mördade (varav en jude som obeväpnad vaktade utanför en judisk konfirmation). I sitt tal sa statsministern Helle Thornning-Schmidt: ”Vi står sida vid sida, judar, kristna och muslimer. Vi står tillsammans som danskar!”. Uttalandet möttes av rungande applåder.

Nästan samtidigt slog Egypten till med flyganfall mot träningsläger och vapenlager som IS har i Libyen. Den egyptiska militären beskrev flyganfallen som en hämnd för att IS halshuggit 21 kristna egypter som arbetade i Libyen. Enligt IS hade de tillfångatagits på grund av sin kristna tro, det talades om följare av den ”fientliga egyptiska kyrkan”.

”Låt dem långt borta och nära veta att egyptier har en mur som skyddar dem”, sade militären i ett uttalande. Egypten utlyste sju dagar av landssorg till följd av de 21 dödade. Många av dem kom från en fattig by i norra Egypten och var i Libyen för att jobba och tjäna pengar. De var kristna i ett land där ca 90 procent av folket är muslimer. Men de var egyptier!

Varför drar jag dessa för alla så välkända händelser? Jo, för att jag vill påminna om den nationella solidaritetens grundläggande roll i reaktionerna. Det som överbryggar religionsmotsättningar i vår tid är nationell solidaritet.

Nationell solidaritet överbryggar även klassmotsättningar. Vi kallar det välfärdsstaten. En marknadsekonomi grundad på privat ägande, kapitalism, leder nästan oundvikligen till stora inkomst- och förmögenhetsskillnader, som permanentas i klasskillnader om inte framför allt utbildning och sjukvård görs tillgänglig för alla på någorlunda lika villkor. I stater med nationell solidaritet ställer i stort sett alla upp för en gemensam finansiering av sådant. Vi ställer upp för nationen genom välfärdsstaten. Välfärdsstaten är en institution som bygger på nationell solidaritet (Collier, kap 3).

Den konventionella visdomen är emellertid att det som har med nation att göra (nationalkänsla, nationell solidaritet, nationell identitet, nationalism) är något irrationellt och farligt som leder till krig. Denna föreställning är ett typexempel på den gamla tesen att generaler och politiker alltid förbereder sig för det krig som redan har utkämpats. I vår tid är nationalstaten inte alls något hot mot freden. Idag förs egentligen alla krig inom stater mellan befolkningar av olika nationell identitet. Krig mellan nationalstater förekommer i stort sett inte. I skrivande stund lyckas jag inte komma på ett enda. Däremot myllrar naturligtvis exempel på motsatsen fram i allas våra hjärnor. Krig rasar i (observera prepositionen) Syrien, Irak, Somalia, Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Burundi; listan är lång och kan komma att förlängas under de närmaste åren.

Hur har jag då kommit till detta oförblommerade ställningstagande för nationalstaten som instrumentet för fred och sammanhållning? Är det baserat på löst tänkande hemma på kammaren av en äldre nationalekonom utan insikter i statsvetenskap och idéhistoria? Nej inte alls. Jag har läst på under årens lopp. Det jag säger är för det första ju bara enkla observationer av det faktiska läget. Nationalstater går nästan aldrig i krig med varandra. Är de dessutom demokratier, är risken för krig ännu lägre, i stort sett obefintlig. Krig i vår tid beror på att nationer tvingas leva i unioner som de inte vill vara med i.

Därför ökar antalet självständiga stater hela tiden. När FN startades 1945 fanns det 51 medlemsstater. Nu är de 193 och antalet fortsätter att stiga. Kolonialväldena och Sovjetunionen har upplösts, Tjeckoslovakien har delats i två länder i sen tid och Skottland har nyligen folkomröstat om självständighet liksom Katalonien. Västsahara har stort stöd för självständighet.

En positiv syn på nationalism går naturligtvis helt emot det etablerade tänkandet i dagens Sverige. Men den konventionella visdomen på detta område är förlegad. Det som ledarskribenter, politiker och andra opinionsbildare bygger sitt förakt mot nation och nationalkänsla på är föreställningen att det var romantiker på 1800-talet, dvs. i sen historisk tid, som hittade på nationen.

Det är i och för sig egendomligt att många faktiskt tycks anse att det räcker med att hävda att nation och nationalkänsla är ett modernt påfund. Det samma kan ju sägas om demokrati och kvinnans jämställdhet, medan slaveri, patriarkat och klanvälde däremot har uråldriga traditioner. Det kan ju inte spela någon roll när ideologiska föreställningar har kommit till.

Nu är emellertid det moderna tänkandet, forskningen, kring nationsbegreppet helt annorlunda. Nationen betraktas där som uråldrig och nationalstaten bygger därför på att det finns nationer i en annan och djupare mening än som ett tillfälligt påhitt under 1800-talets andra hälft. Denna moderna forskningsinriktning kallas primordialism. Det är dags att vår debatt i dessa frågor baseras på vår tids forskning och tänkande. En lämplig introduktionsbok är kanske Azar Gats bok Nations.

Sverige finns inte bara som ett landslag i ishockey och några folkdanslag. Det finns som den skötsamma arbetarkulturen, svenska judar, tornedalsfinnar, samer, brukspatronerna för 100 år sedan, invandrare från Jugoslavien, poplåtsskrivare och skapare av spotify och skype. Vi är alla svenskar och det betyder något, vad än Södermalms vänsterintellektuella och landets folkpartister, jag menar liberaler, tycker. Nationen finns och är oundgänglig för sammanhållning, solidaritet och fred.

Några förslag till läsning

Collier, P (2013) Exodus – Immigration and multiculturalism in the 21st Century, Allen Lane

Gat, A (2013) Nations – The long History and Deep Roots of Political Ethnicity and Nationalism, Cambridge University Press (anmäld av Daniel Nilsson i Neo nr 2, 2014)

Trägårdh, L, m fl (2013) Den svala svenska tilliten, SNS förlag