Nationell solidaritet överbryggar

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Jag och min hustru deltog i mötet på Gustav Adolfs torg lördagen den 21 november. Den franske ambassadören talade om IS-attentaten i Paris, då minst 130 helt oskyldiga människor mördades. Näringsminister Mikael Damberg, Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård och Mona Sahlin talade från svensk sida. Ambassadören tog upp Marseillaisen och vi sjöng kraftfullt med.

Efter morden i Paris i början av januari i år på Charlie Hebdos redaktion och på människor i en judisk butik ställde franska folket upp i demonstrationer under dagarna därefter (ca två miljoner personer) och Marsellaisen dånade för att uttrycka sammanhållning över religions- och klassgränser.

Efter IS-morden i Köpenhamn en dryg månad senare samlades bortåt 30 000 danskar på Gunnar Nu Hansens Plads för att minnas de båda mördade (varav en jude som obeväpnad vaktade utanför en judisk konfirmation). I sitt tal sa statsministern Helle Thornning-Schmidt: ”Vi står sida vid sida, judar, kristna och muslimer. Vi står tillsammans som danskar!”. Uttalandet möttes av rungande applåder.

Nästan samtidigt slog Egypten till med flyganfall mot träningsläger och vapenlager som IS har i Libyen. Den egyptiska militären beskrev flyganfallen som en hämnd för att IS halshuggit 21 kristna egypter som arbetade i Libyen. Enligt IS hade de tillfångatagits på grund av sin kristna tro, det talades om följare av den ”fientliga egyptiska kyrkan”.

”Låt dem långt borta och nära veta att egyptier har en mur som skyddar dem”, sade militären i ett uttalande. Egypten utlyste sju dagar av landssorg till följd av de 21 dödade. Många av dem kom från en fattig by i norra Egypten och var i Libyen för att jobba och tjäna pengar. De var kristna i ett land där ca 90 procent av folket är muslimer. Men de var egyptier!

Varför drar jag dessa för alla så välkända händelser? Jo, för att jag vill påminna om den nationella solidaritetens grundläggande roll i reaktionerna. Det som överbryggar religionsmotsättningar i vår tid är nationell solidaritet.

Nationell solidaritet överbryggar även klassmotsättningar. Vi kallar det välfärdsstaten. En marknadsekonomi grundad på privat ägande, kapitalism, leder nästan oundvikligen till stora inkomst- och förmögenhetsskillnader, som permanentas i klasskillnader om inte framför allt utbildning och sjukvård görs tillgänglig för alla på någorlunda lika villkor. I stater med nationell solidaritet ställer i stort sett alla upp för en gemensam finansiering av sådant. Vi ställer upp för nationen genom välfärdsstaten. Välfärdsstaten är en institution som bygger på nationell solidaritet (Collier, kap 3).

Den konventionella visdomen är emellertid att det som har med nation att göra (nationalkänsla, nationell solidaritet, nationell identitet, nationalism) är något irrationellt och farligt som leder till krig. Denna föreställning är ett typexempel på den gamla tesen att generaler och politiker alltid förbereder sig för det krig som redan har utkämpats. I vår tid är nationalstaten inte alls något hot mot freden. Idag förs egentligen alla krig inom stater mellan befolkningar av olika nationell identitet. Krig mellan nationalstater förekommer i stort sett inte. I skrivande stund lyckas jag inte komma på ett enda. Däremot myllrar naturligtvis exempel på motsatsen fram i allas våra hjärnor. Krig rasar i (observera prepositionen) Syrien, Irak, Somalia, Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Burundi; listan är lång och kan komma att förlängas under de närmaste åren.

Hur har jag då kommit till detta oförblommerade ställningstagande för nationalstaten som instrumentet för fred och sammanhållning? Är det baserat på löst tänkande hemma på kammaren av en äldre nationalekonom utan insikter i statsvetenskap och idéhistoria? Nej inte alls. Jag har läst på under årens lopp. Det jag säger är för det första ju bara enkla observationer av det faktiska läget. Nationalstater går nästan aldrig i krig med varandra. Är de dessutom demokratier, är risken för krig ännu lägre, i stort sett obefintlig. Krig i vår tid beror på att nationer tvingas leva i unioner som de inte vill vara med i.

Därför ökar antalet självständiga stater hela tiden. När FN startades 1945 fanns det 51 medlemsstater. Nu är de 193 och antalet fortsätter att stiga. Kolonialväldena och Sovjetunionen har upplösts, Tjeckoslovakien har delats i två länder i sen tid och Skottland har nyligen folkomröstat om självständighet liksom Katalonien. Västsahara har stort stöd för självständighet.

En positiv syn på nationalism går naturligtvis helt emot det etablerade tänkandet i dagens Sverige. Men den konventionella visdomen på detta område är förlegad. Det som ledarskribenter, politiker och andra opinionsbildare bygger sitt förakt mot nation och nationalkänsla på är föreställningen att det var romantiker på 1800-talet, dvs. i sen historisk tid, som hittade på nationen.

Det är i och för sig egendomligt att många faktiskt tycks anse att det räcker med att hävda att nation och nationalkänsla är ett modernt påfund. Det samma kan ju sägas om demokrati och kvinnans jämställdhet, medan slaveri, patriarkat och klanvälde däremot har uråldriga traditioner. Det kan ju inte spela någon roll när ideologiska föreställningar har kommit till.

Nu är emellertid det moderna tänkandet, forskningen, kring nationsbegreppet helt annorlunda. Nationen betraktas där som uråldrig och nationalstaten bygger därför på att det finns nationer i en annan och djupare mening än som ett tillfälligt påhitt under 1800-talets andra hälft. Denna moderna forskningsinriktning kallas primordialism. Det är dags att vår debatt i dessa frågor baseras på vår tids forskning och tänkande. En lämplig introduktionsbok är kanske Azar Gats bok Nations.

Sverige finns inte bara som ett landslag i ishockey och några folkdanslag. Det finns som den skötsamma arbetarkulturen, svenska judar, tornedalsfinnar, samer, brukspatronerna för 100 år sedan, invandrare från Jugoslavien, poplåtsskrivare och skapare av spotify och skype. Vi är alla svenskar och det betyder något, vad än Södermalms vänsterintellektuella och landets folkpartister, jag menar liberaler, tycker. Nationen finns och är oundgänglig för sammanhållning, solidaritet och fred.

Några förslag till läsning

Collier, P (2013) Exodus – Immigration and multiculturalism in the 21st Century, Allen Lane

Gat, A (2013) NationsThe long History and Deep Roots of Political Ethnicity and Nationalism, Cambridge University Press (anmäld av Daniel Nilsson i Neo nr 2, 2014)

Trägårdh, L, m fl (2013) Den svala svenska tilliten, SNS förlag

26 reaktioner på ”Nationell solidaritet överbryggar

  1. Magnus Furugård skriver:

    Också internationell solidaritet! Såsom ett gott självförtroende tillsammans med lika delar ödmjukhet är en god grogrund i förhållande till andra människor kan kanske en sund nationalkänsla, samhörighet och självständighet vara en stark plattform för internationellt engagemang. Svårt att kunna ge ett handtag till någon annan utan att stå stadigt själv.

    Gillad av 2 personer

    • Ivar Leek skriver:

      Rätt tänkt Magnus, jag tror att Dag Hammarskjöld i några av sina brev och tal var inne på denna linje; att vara en god nationalist, trygg i sitt ursprung är en bra grund för att bli en god internationalist!

      Gillad av 1 person

  2. Tord Olofsson skriver:

    Det hade varit intressant om de tre svenska talarna hade läst någon bok på Lundgrens litteraturlista och på så sätt sökt argument för eller emot nationalstaten. Men så har sannolikt inte skett, akademiska studier har inte varit behövliga för deras politiska karriärer. Och nationalstat har inte känts modernt, åtminstone inte för Mona Sahlin, det vet vi.
    Men hur det gränslösa samhället överhuvudtaget skulle fungera känns obegripligt. På det finansiella området skulle det kunna liknas vid att alla plötsligt fick rätt att köpa in sig i de mest framgångsrika fonderna till pari! Det känns som helt stolligt alltsammans.

    Gilla

    • gmiksche skriver:

      Nils Lundgren visste väl inte i förväg att Mona Sahlin skulle vara med i mötet på Gustav Adolfs torg och skulle hålla tal. Kanhända ambassadören fick order från sittande franska socialdemokratiska regering att just bjuda in dessa meningsfränder. Jag vet inte var Sahlin sade i sitt tal, men det kvittar för min del vad hon än säger. Det är gärningarna som räknas. Sahlin är en av de mest profilerade företrädarna för just avskaffande av nationalstaten – det Sverige som vi känner och vill hålla kvar i en föränderlig värld så gott det går. Sahlins och i viss mån Dambergs deltagande lämnar en besk eftersmak. Karin Wannberg vet jag inget om. Kanhända den franske ambassadörens smaklökar är inte så känsliga, men…

      Gilla

  3. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag håller helt med Nils Lundgren att nationalstaten är en förutsättning för ett hållbart och fungerande välfärdssamhälle. Det är också sant att en nationalstat kan ha både in-och utflyttning men förutsätter i det långa loppet att de som invandrar förr eller senare blir en del av nationalstaten. En välfärdsstat är vidare den kanske bästa investeringen för att stabilt samhälle.

    Vänsterrörelsens passion för en multikulturell stat med en förhoppning att detta är både ett villkor och en förutsättning för ett framtida lyckorike lever kvar i socialistiska föreställningar från tidigt 1900-tal eller ännu äldre bibliska uppfattningar som helt saknar empiriskt belägg.

    Inget är i långa loppet farligare att göra ”verklighet” av sina föreställningar. Vänsterrörelsen ser ett fritt näringsliv eller ett ”kapitalistiskt” system som orsaken till all världen elände. Att det finns fattigdom beror på att de rika har huggit för sig eftersom man ser världens sammanlagda rikedom som energi eller som massa ( vilket a priori är begränsat) varav det enligt Marx och de gamla socialisterna sätt att tänka måste det automatiskt bli mindre för de fattiga om de rika fick mer. Emellertid, som vi vet så skapas tillgångar genom mänskliga uppfinningar samt vetenskapliga och tekniska framgångar. Dagens svenska tillgångar har till större delen skapats genom mänsklig kreativitet.

    Samma begränsningar i tankeförmågan ser vi också hos miljörörelsen som helst vill lösa klimat och miljöproblem genom att återställa ett tidigare, som de fått för sig, lyckligare och mer hållbart samhälle och motsätter sig därför vetenskapliga och tekniska framsteg. Situationen är i ställen den att idag med en befolkning på snart 7.5 miljarder människor behöver vi naturvetenskapen och den mänskliga skaparkraften mer än någonsin för att kunna producera den mat och den energi som behövs för att alla människor skall få ett drägligt liv.

    Gillad av 1 person

    • cmmk10 skriver:

      Väl talat!

      ”Att göra verklighet av sina sina föreställningar” eller att ”vara försiktig med vad man önskar sig” borde en del politiker tänka på. Liberalen Birgitta Ohlsson höll följande anförande:

      ”Blågula fanor, rojalistiskt fjäskeri och fosterländsk glädjeyra. I dag på den svenska nationaldagen förväntas vi som goda medborgare att uppmärksamma vår nation.

      De mest entusiastiska vallfärdar till hembygdsgårdar, sjunger nationalsången och firar som om det vore en nära släkting som fyllde 50. Men vad firas egentligen? Demokrati och öppenhet som präglar denna del av världen? Ingalunda. Snarare ser vi en automatpatriotism och konservativt vurmande av nationalstaten. Trots att slumpen avgör var en människa föds, att nationalstaten sällan är den perfekta beslutsnivån och att världen blir mer globaliserad håller mänskligheten krampaktigt fast i nationen. Fenomenet har avigsidor. ”Nationalism är en barnsjukdom, mänsklighetens mässling”, yttrade Albert Einstein 1924. Einstein var övertygad världsfederalist, en idé från antiken som förklarar att människor är medlemmar av en universell gemenskap. Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.

      Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt. Albert Einsteins liknelse mellan nationalism och barnsjukdomar är träffande. De är bägge svåra att kurera. Vi kan vara oense om vilka medel som ska användas i kampen. Men vi vet att i bägge fallen väntar något friskare i slutändan. Världsfederation är inte en utopi – utan ett mål för praktisk politik.”

      Vi kan bara hoppas att det demokratiska systemet hindrar människor som henne från att få för stort inflytande.

      Gilla

  4. Gunhild skriver:

    Människans förmåga att se sig själv tillhöra en grupp är egentligen förunderlig. För gruppen kan spänna från den lilla familjen, och upp till hela mänskligheten. Ja egentligen längre än så. När vi talar om Jorden, som på klimatmötet i Paris, så handlar det rentav om övrigt livs överlevnad, och därmed också vårt eget. Solidariteten utsträcks till allt liv.

    Förmågan att känna tillhörighet verkar inte känna några gränser.
    Vi känner för bygden vi växter upp i. För idrottslagen. För vår yrkestillhörighet, vårt kön, vår ålderskategori, vår etniska tillhörighet, vårt land, våra traditioner. Lapptäcket av olika identiteter, svaga som starka, små som vidare, verkar nästan outtömlig och överlappande.
    De kan vara bestående, och flyktiga. De kan ha olika tidsdjup. Begrepp och företeelser som solidaritet, enhet, manifestation, samhörighet, kärlek, sammanhållning, arbetsgrupp, försvar och nation, är namn på samma typ av drivkraft och fenomen. Gruppbildning är arketypiska fenomen hos människan. Ingen människa kan fördöma denna mänskliga egenskap. Det vore som att fördöma människan själv.

    Men en insida av sammanhållning, innebär samtidigt skapandet av en utsida. Insidan relaterar mot en utsida. Samtidigt som förenade markörer byggs av ett tillhörighetens kitt, så följer skuggan av utanförskap med på köpet. Ett mynt kan aldrig ha enbart en sida.

    Runt denna värld av olika tillhörigheter har vi samtidigt byggt verkliga strukturer. Arbetsgrupper, familjen, idrottslaget, kommunen och nationen. Detta utgör något ytterst konkret. Välfärdssamhället utgör en sådan manifestation av verkligheten. Den är konstruerad för att fungera inom ett nationsbegrepp. Och är ytterst funktionell. Den består av en väv – en väv av juridik, skattelagstiftning, regler, infrastrukturer, fängelser, bosättningsorter, framtidsplaner. Det är inte bara så att gruppindelning kan stuvas om hur som helst. Kittet som håller samman gruppen är många gånger ytterst fysiska och konkreta, som betong och järn.

    Med detta sagt, nu till det jag egentligen vill påtala.

    Jag vill i möjligaste mån gå till källorna. Det skapar ett visst oberoende och möjlighet att tänka mer självständig. Därför spelade jag in SD:s Landsdagar, och tittade då och då på det efteråt. Då framträdde en lite oväntad och överraskande bild och reflektion. Och det var den här;

    När socialdemokratin genomgick sin utveckling under 1900-talet, ville de inte bara lyfta de mest utsatta och undertryckta till en högre materiell nivå. Parallellt med den utvecklingen ville de också bygga en slags mental utveckling. De hade bokombud på arbetsplatser. Se skapade ABF. I tidningen Folket i Bild debuterade många författare. Man fick människor att lyfta blicken utanför sin egen vardag. Och man lyckades väl. Därefter har informationssamhället tagit vid. Men i princip lyckades man lyfta befolkningen till så höga höjder att engagemang och solidaritet började gå på export. I så motto var Palme en produkt av sin tid.

    Goda intentioner och avsikter måste nu gälla hela världen och inte stanna inom en nations trånga gränser. Människan var lika över hela jorden. Det finns ingen vi och dom. De rättigheter vi har, skall alla få. Våra rättigheter var också andras rättigheter.

    Att enbart tänka svenskt blev fult i vissa politiska kretsar, och började kopplas samman med nationalistiska krafter som drivit fram fascism och nazism. I sin globala strävan att sprida tillhörighet till alla, vart plötsligt nationsgränser något mycket fult och destruktivt.

    Men man glömde då av att strukturer som familjen, kommunen och nationen, också var ytterst juridiska, ekonomiska och strukturella enheter, förutom kulturella entiteter. De bestod av asfalt, järnvägsräls, pensionssystem, barnbidrag och dagis.

    Dörrar öppnades nu rent konkret. Öppna gränser blev ett samlande begrepp. Världens människor skulle nu befrias också rent fysiskt.

    Men det var då verkligheten av mer konkret art, krockade med visionerna. Någon stans där tappades verkligheten och realismen bort. Vi började bete oss som om våra höga ambitioner saknade egentliga gränser. Vi tappade helt enkelt kontakten med det mer jordnära. Vi gick vilse bland våra goda intentioner.

    När jag sett och hört på SD:s landsdagar, kände jag mig delvis förflyttad 30-40 år tillbaka i tiden. Vid den tid då politiken huvudsakligen rörde sig inom nationen Sveriges gränser.
    Där projektet Sverige ännu inte tagit det stora språnget ut i världen. Där ännu inte samhällsbygget också skulle fortsätta utanför Sveriges gränser. Där solidaritet och gemenskap inte hunnit utvecklas till exportvaror för sju miljarder andra människor. På SD:s Landsdagar fanns fortfarande realismens återhållande bojor med.

    Där någonstans, för 30-40 år sedan, tog det ju fart, och nu när vi nästan sitter med facit i hand, vet vi vad helt otyglad ambitionsnivå kan ställa till med. Nu hotar hela Sverige att gå sönder. Öppna gränser innebar något mycket mer konkret, än vad många tänkt sig. Det släppte in en annan typ av verklighet i Sverige. En verklighet som inte var gränslös, där även det mest öppna hjärta mötte fysiska och ekonomiska gränser.

    Välfärdssamhället håller nu på att spricka i bitar. Grupper ställs mot grupper. Solidariteten vänder oss ryggen. Idealismen tog död på realismen.

    Den nationella konservatism jag tyckte mig se på SD:s Landsdagar, saknade de höga ambitioner till världsförbättring, som nu hotar hela vårt land. Frågan jag ställde mig efteråt var;

    Vilka partier förmår att återigen koppla sina ambitioner till de reella förutsättningarna? Vilka förmår att driva en politik som både kan hålla ihop en nation, men ändå visa den solidaritet som ändå behövs?

    Den möjligheten är öppen för alla partier, inte bara ett SD, som hämtar trygghet från en mer måttfull tid. Vilket parti som helst bör kunna omfamna realismen, ta verkligheten i hand.
    För idealism och realism måste alltid gå i takt med varandra.
    Annars kan det gå mycket illa.

    Gillad av 4 personer

  5. elfyma+ skriver:

    Instämmer, men är det sant att demokratier inte angriper varandra ?
    Oftast är det så, men det finns flera undantag.

    USA har ju angripit och underblåst uppror i många länder. Det började med Vietnam.
    USA:s ”51:a delstat” Israel anser sig också ha rätten att angripa ”i preventivt” syfte.

    Båda länderna anser sig vara demokratiska, varför de anser sig ha rätten att angripa länder som inte är lika ”demokratiska” som dem.
    Om det är så viktigt att införa västerlänsk demokrati i alla länder, varför inte angripa diktaturer som Saudi Arabien, Emiraten, Kuwait etc. ?
    Det var f ö inte Irakier som genomförde seven-eleven attackerna i USA.
    De flesta var faktiskt Saudier. Ändå var det Irak och Saddam Hussein som fick plikta för dåden.

    Ett annat svepskäl är obekräftade innehav av massförstörelsevapen, trots att de själva innehar massförstörelsevapen i stor skala. Varför angriper de då inte länder som Storbritannien, Frankrike, Indien, Pakistan och Kina som också innehar massförstörelsevapen ?

    Invasioner (som invasionen av Irak) har alltmer ersatts med omfattande drönarattacker och hybridkrigföring på många olika plan i syfte att destabilisera landet och dess ledning.
    Libyen och Syrien är exempel på detta. Ryssland utsätts idag för olika former av sanktioner initierade av USA.

    Vi får nog inte se fler traditionella pansarslag med tusentals stridsvagnar på ömse sidor.
    Fronterna blir otydliga. Vem som är vän eller fiende blir svår att avgöra.
    Det är viktigare än någonsin att vinna propagandakriget.

    Gilla

    • Sts skriver:

      Vg läs vad Du själv skriver: ”demokratier angriper inte varandra”: Hur blev USA-Vietnam ett ex. på den tesen – för att inte tala om resten av Dina exempel? /sts

      Gilla

      • elfyma+ skriver:

        Min poäng är. Låt andra länder välja det samhällsystem de vill ha utan att vi, eller storebror USA, lägger sig i så länge de inte angriper oss, eller lägger sig i vår inrikespolitik.

        Resultatet av USA:s och västvärldens politik i mellanöstern ser vi idag med allt våldsammare islamister.

        Kan du svara på om USAs angrepp har lett till mer demokrati i något land.
        Du får gå tillbaka till andra världskriget för att hitta relevanta exempel.

        Gilla

  6. Erik skriver:

    Nation betyder gemensam historia och släktskap. Skribenten talar inte om nation, skribenten talar om stat och statsdikterad patriotism. I skribentens värld så dikterar politikerna innvånarnas identitet. Det är totalitärt.
    Det blir litet fel att börja hylla nationalstaten efter att den i praktiken avskaffats.

    Gilla

  7. Fredrik Östman skriver:

    Tyvärr är begreppet ‘nation’ inte klart definierat. Ett folk eller en nation kan ha olika gemensamma intressen. Det började kanske med jordbruksmetoder och försvar. Sedan kom sammanhållning även i erövring, anfall är ofta bästa försvar. Gemensamma sociala välfärdsinstitutioner hänger intimt samman med artonhundratalets nationalism och Tysklands och Italiens enande. Så även om nationen är äldre finns även ett nyare nationsbegrepp. Polemiker kan välja fritt att angripa än den ena, än den andra formen av nation och därvidlag använda egenskaper hos en annan. I Österrike uppmanas till nationens upplösning med plakat som pekar på hur nationen stärkts genom invandrade idrottsmäns bedrifter. Irrationaliteten firar nya triumfer.

    Utan starka operativa definitioner är varje diskussion om nationen meningslös.

    Gilla

    • Erik skriver:

      Här håller jag helt med dig. Även om jag inte förstod din term ”point in case”, förstod inte riktigt om jag blev nergjord eller fick medhåll 😦

      Jag tycker att det är särkilt allvarligt eftersom artikelns användning av ”nation” är motsatsen till den betydelse som mer klassiskt lästs in i ordet. Staten och nationen har ofta stått i motsats till varandra, att vara nationalist har ofta varit att vara på människornas sida snarare än på statens sida. Att vilja ha självbestämmande, secession och decentralisering. Medan artikeln använder termen tvärt emot detta, att ”nationalism” skall betyda underkastelse för politikerna, centralmakten och dess definitioner och begrepp. Jag blir väldigt upprörd av sånt. Men jag förstår ju att begreppet befinner sig i förskingring. Men just därför är det extra viktigt att inte bara traska på i ullstrumporna som den här artikeln gör, tycker jag.

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Jag balade taklänges. Case in point betyder exempel (”case”) på det man framhåller (”point”).

        Jag tror inte att Nils Lundgren misstar sig när det gäller ordets betydelse, och inte du heller. Det finns bara så många olika betydelser. Det är bättre att beskriva vad man tycker är bra eller dåligt än att hänga upp sig eller sitt resonemang på enstaka ord.

        Ett slags nationalism uppstod tidigt och förband folket med dess härskare, ibland mot externa fiender, ibland mot lokala fogdar. Ett annat slag, kanske en vidareutveckling, uppstod när medbestämmande, demokrati, medborgarskap och välfärdssystem skulle införas. Det handlade då mer om att inom folket lita på varandra än att härskare och folk kunde lita på varandra. Efter ett tag togs tilliten för given, eller ansågs böra exploateras, och nästa slags nationalism, den rent mystiska, följde. Det tycks vara den du far efter.

        Trots dess låt oss säga skamfilade rykte efter vissa excesser under förra århundradet.

        Nils Lundgren gör rätt i att inte inlåta sig i ett försvar av mystisk nationalism. Men tillitsnationalismerna har mycket som talar för dem. För vem skall man tro på, tro på, tro på när, tro på när det blir så här?

        Gilla

      • Erik skriver:

        Nationalism är statsmaktens mjölkning av människans inneboende lojalitet till de som människan upplever sig vara släkt med. Denna släktlojalitet är väl belagd i forskningen och brukar sträcka sig ungefär så långt som ”klanen” i samhällen med svag statsmakt, det vill säga en större mängd människor med mer diffust släktskap.
        Men, att som Lundgren, och, misstänker jag, du, gör, helt ta bort släktskapet/rasismen ur begreppet nationalism är dels ytterligare ett övergrepp på människan utöver det som den något konstlade nationalismen redan är (nationalismen innefattar ännu fler människor än klanen och med ännu diffusare släktskap). Det är dessutom helt meningslöst eftersom det kommer misslyckas. Att nationalismen är en sådan stark kraft beror på att den vilar på något verkligt, nämligen släktlojalitet. När den inte gör det förkroppsligar den det sämsta inom politiken, såsom bolsjevism eller fascism, där staten skall definiera människornas lojaliteter och identetiter med våld och tvång.

        Gilla

  8. Fredrik Östman skriver:

    Varför flikar du in ett förebyggande försvar mot argumentam ad autoritatem? Särskilt s.k. statsvetare har ju inte mycket till vare sig teoribygge eller kunskap att komma med, och argumentet är förstås dessutom logiskt falskt.

    Argument skall bemötas med argument eller tystnad, aldrig med avfärdanden. Ankdammen är en pinsamt irrationell miljö. Kvack, kvack. Om extremvänsterns twitterstormar styr skeppet Svea kan det inte räddas alls. Failed state.

    Gilla

  9. Sture skriver:

    Angreppet på nationalismen är inte intelligenta människors funderingar över världen borde se ut för att skapa bestående fred, som de självgoda journalisterna gärna själva vill tro. Istället är dessa angrepp ett resultat av det hemliga ”Nätverkets” långvariga och tålmodiga arbetet för att kontrollera all journalistik, undervisning (speciellt universitetsundervisningen) och propagandan. (läs Lord Milner, Cecil Rhodes, Council on Foreign Relations, Bilderberg, Rothschild, Rockefeller etc, etc.). Det mesta av inflytandet skaffade de sig tidigt genom kontroll av de 5 mest inflytelserika amerikanska tidningarna The New York Times, New York Herald Tribune, Christian Science Monitor, the Washington Post och Boston Evening Transcript.
    Så här skrev Arnold J. Toynbee redan 1931: ”Jag upprepar härmed att vi för närvarande arbetar i skymundan men med all vår kraft för att vrida denna mystiska politiska kraft, som kallas suveränitet, ur klorna på vår världs lokala nationella stater. Och hela tiden förnekar vi med våra läppar vad vi gör med våra händer.” [så skrev han i Novembernumret av International Affairs 1931, vilket citerats av G. Edward Griffin i ’The Quigley Formula’, http://youtu.be/ynVqPnMQ2sI?t=42m33s%5D

    Gilla

  10. MAGNUSU skriver:

    Synen på nationalstaten, nationalism och den djupare innebörden av medborgarskap borde vara självklara ämnen i valdebatter. Medborgarskap är ett förbund som förutsätter ömsesidig lojalitet. Den som tar värvning som kombattant för främmande makt har brutit lojalitetskravet och har enligt min mening kvalificerat sig för att bli av med medborgarskapet. Dessutom: hur tänker man sig FN utan nationalstater?

    Gillad av 1 person

  11. Hovshallar skriver:

    ”…Den konventionella visdomen är emellertid att det som har med nation att göra (nationalkänsla, nationell solidaritet, nationell identitet, nationalism) är något irrationellt och farligt som leder till krig…”

    — Snarare är detta den idioti som sprids av 68-vänsterns arvtagare, individer som bitit sig fast lite överallt i samhället och där sprider sin ständiga desinformation! Folk i allmänhet delar INTE dessa extremvänster-idéer, men det enda politiska parti som numera försvarar nationalstatens existens är SD.

    Övriga partiers företrädare tävlar om att förneka och smutskasta Sveriges existens som självständig nation med egen kultur.

    Utmärkt bra och klargörande artikel, förresten.

    Gilla

  12. Hovshallar skriver:

    PS: sign. Gunhild ovan skriver ett mycket fint formulerat aktstycke som elegant fångar en aspekt av de senaste decenniernas märkliga utveckling i Sverige.

    Runt 1968 var det verkligen som om godheten och välviljan började jäsa över alla bräddar. Nu skulle man plötsligt ”solidarisera sig” med alla möjliga rörelser och folk över hela världen. Och snart räckte det inte med att lägga en slant i en insamlingsbössa; nu skulle Sverige bli en fristad för alla dessa människor i 3e världen som det var så SYND om!

    Kärntruppen i denna rörelse var förstås 68-vänstern, dvs. en slags marxister i ny fräsch tappning där ”arbetarklassen” ersatts av ”folken i 3e världen”, men de kunde få så stort genomslag för sina vrickade idéer därför att den gränslösa ”godheten” låg i tiden.

    Gillad av 2 personer

    • Rikard skriver:

      Hej.

      En tanke som väcktes: kan 68-vänstern och dess arvtagares irrfärder bero på att de bägge upptäckt att både arbetarklass (då tydligare definierat antar jag) och borgerlig medelklass såväl som överklass å ena sidan var ganska positiva till reformer som gav materiella förbättringar men negativt inställda till de kulturförändringar på närmast ontologisk nivå som teorisocialisterna alltid ägnat sig åt? Det är helt enkelt fel på folket. De har fel åsikter, de är reaktionära och konservativa, de gillar ordning och reda, de vill inte leva i den eviga revolutionens ständigt allt mer progressiva radikalisering… nyord på nyord tills språket är obegripligt. Kan det vara anledningen till att man ser det som sin plikt som vita västerländska medelklassakademiker att med sina teorier frälsa andra kulturer? För få är så tvärsemot de värderingar den socialistiska (i brist på bättre benämning) postmoderna intelligentsian som invandrare från Afrika och MENA.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, lärare

      Gilla

  13. Ahmed Salem Amr Khaddad skriver:

    Det stora flertalet av västsahariska stödföreningarna och autonomi. Algeriet diplomater och frivilligorganisationer som arbetar för Algeriet i Sverige, talar på uppdrag av sahariska som inte nödvändigtvis från Västsahara territorium södra Marocko. Majoriteten av västsahariska bor i Västsahara. Cheferna för kommunerna är Västsahariska. Borgmästarna är Västsahariska. Guvernörerna är Västsahariska. Cheferna för lokala industries inklusive fosfater är Västsahariska. Slutit det senaste valet är ca 70%. Den västra sahariska gjorde valet av fackförenings 1975. De gjorde valet av självständighet 2007 för att avsluta absurda Västsahara fråga. Västsahara frågan inför Marocko till Algeriet sedan kalla kriget …

    Svenska samfundet bör stödja vår kamp för att frigjorda våra släktingar sekvestrerade i Algeriet utan att vara registrerad av UNHCR !!!

    Tack

    Ahmed Salem Amr Khaddad
    Unionist sahariska – Internet aktivist

    Gilla

  14. lenngo skriver:

    Det handlar ju i grunden om vem vi identifierar oss med. Nationalismen är bara en av olika möjliga identifieringar, och ingen kan förneka att den har betydelse för att skapa det kitt som håller samman en stat, som skapar kohesion. Det verkar överdrivet att se nationalismen som förlegad. Må vara att den tar sig andra former än i slutet av 1800-talet, men vad är idrottsevenemang, eurovisionsschlagertävlingar, prinsessbröllop annat än uttryck för nationalism?

    Men det finns många andra grunder för identifiering som skapar kohesion: Bajenfans, IKEA-anställda, religiös tro. Och det kan handla om både större och mindre geografiska enheter än nationalstaten, man kan känna sig som i första hand stockholmare eller som europé.

    Det sista är mycket omdiskuterat. Har EU lyckats skapa en europeisk identifikation hos medborgarna i de 28 medlemsländerna? Det verkar inte så. Vore det önskvärt?

    Nils Lundgren och jag har av naturliga skäl olika inställning till det europeiska projektet. Jag tror på EU:s ursprungliga uppgift att förhindra krig mellan medlemmarna, i första hand Frankrike och Tyskland. Men vi blir allt färre som tror det allt efter som andra världskriget sjunker undan som en irrelevant händelse i det förflutna. Nils Lundgren menar i stället att det är nationalstaten som är instrumentet för fred. Man hör ofta uppfattningen att EU som ett fredsprojekt har misslyckats med hänvisning till de många blodiga konflikterna under de senaste decennierna. Det är en total missuppfattning. EU har aldrig setts som ett medel att skapa fred i omvärlden, det har alltid handlat om fred mellan medlemsländerna. Och där är framgången hundraprocentig. Även en uttalad EU-skeptiker lär ha svårt att föreställa sig att Frankrike och Tyskland skulle börja skjuta på varandra igen, tvärs över Maginotlinjen.

    Hur effektiv är då nationalismen som fredsbevarande instrument? Jag talar då om nutiden, och inte om de stämningar som utlöste de två världskrigen och där svaret bör vara givet. Vi har Jugoslavien som ett exempel, en statsbildning med starka federala inslag. Och vi vet vad som hände när den strukturen ersattes med serbisk, kroatisk och bosnisk nationalism. Ett annat exempel är Ryssland. Den växande nationalismen där känns knappast som en garant för freden.

    Ryktet om nationalismens död är nog ganska kraftigt överdrivet. Tvärtom växer den och frodas i partier som Front National, Fidesz, UKIP och PiS. Visst är det viktigt att slå vakt om de grundläggande värderingar som håller samman det som utgör en stat. Men frågan är om det kräver det slag av attityder som vi normalt förknippar med nationalism.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.