Gästskribent Christopher Jarnvall: Verklighet eller fobier?

logo­DGSJag har genom åren i olika sammanhang talat med människor från Mellanöstern – Turkiet, Libanon, Syrien, Irak… Inte sällan i en taxi på väg till Arlanda, på en pizzeria eller en kemtvätt. Det handlar ofta om flitiga småföretagare som vill skapa sig en plattform i det nya land, dit de har kommit. Det är intressant att tala med dem och få nya infallsvinklar. Jag vet förmodligen mer om Mellanöstern och dess etno-religiösa problem tack vare de här personerna, än om jag bara lyssnat på tuggandet från svenska nyhetsmedia.

Det är Abraham från Turkiet, det är Filip och Gabriel från Syrien. Det är Maria från Libanon eller assyriska Leyla, som är stolt över sitt urgamla folk men idag är svenskare än de flesta smålänningar… Det är även tre bröder från Irak som driver ett taxiföretag. Och en hel del andra. Människor som kommit hit, därför att tillvaron i de länder där de föddes blev olidlig.

Ja, ni gissar rätt. De är kristna. De flesta är ättlingar till den urkristna befolkning som levde i de östra delarna av det Romerska riket, blev kvar när den östkristne kejsaren i Bysans drog sig tillbaka och hans rike bit för bit naggades i kanterna av araber och turkar. De blev kvar när islam tog över i denna del av världen. De levde på nåd och onåd under det Ottomanska imperiet, ibland plågade och förföljda, ibland fick de vara ifred, leva sitt liv, gå i kyrkan, fira de kristna högtiderna. Men alltid som andra klassens invånare.

I tider då den islamiska världen legat i fejd med det kristna Västerlandet eller Ryssland har de kristna i Mellanöstern betraktats som potentiella femtekolonnare, förföljts, fängslats, mördats. Man sköt först och frågade sedan. Som med folkmordet i Armenien 1915.

En del av dem kom hit för ett par decennier sedan, andra är födda här. De eller deras föräldrar tyckte att trakasserierna i hemlandet blev för mycket, begav sig av till Europa. De hamnade så småningom i Sverige, som kändes lugnt och tryggt. Ingen trakasserade dem för att de bar kors om halsen. De blev svenskare än de infödda svenskarna själva, arbetade bort – och jobbar fortfarande med det – seder som vi inte accepterar i Sverige. De hissade svenska flaggor och visade att de tyckte om sitt nya hemland.

Men samtidigt såg de hur verkligheten kom i kapp dem, hur islam bredde ut sig i delar av Sverige. Det oroade dessa ”nysvenskar”.

Vi ‘gammelsvenskar’ blev litet generade över deras explicita oro för det som ser ut att hända i vårt land. ‘Äsch, så farligt är det nog inte’, svarade vi Abraham när han varnade för militanta muslimer. ‘Nu målar du fan på vägen’, sade vi till Filip när han uttryckte sin oro över att konflikterna från hemlandet hunnit upp honom i Sverige. Samtidigt tyckte vi att Maria, som gift sig med en etnisk svensk, blev nästa ’litet för svensk’.

De känner sig naturligtvis oroliga, stressade för att ingen verkar bry sig i vårt land. De ser tecken på att Sverige och Europa kommer att slitas sönder av aggressiv islamism, att Sverige delvis håller på att förändras – att vi inte kommer att känna igen vårt land om några decennier. Och de pratar ständigt om det, berättar för den som orkar lyssna.

När jag kommer på mig själv med att tycka att det blir litet för mycket av hotbilder, av kristendom och svenska flaggor, då ser jag för mitt inre öga bilden av trakasserade kristna på en flyktingförläggning utanför Kalmar, mördade kristna i Nordafrika och Mellanöstern. Eller bilden av islamistiska terrorister som förstör kyrkor i kristenhetens urhem.

Jag vet inte om Abraham, Filip, Leyla – eller för all del de irakiska bröderna med sitt taxibolag – får sina farhågor om Sverige besannade. Men jag vet att de har bittra erfarenheter av religiösa konflikter och islamism. De vet mer än de flesta när det gäller de konflikter och hot, som vi andra viftar bort som hjärnspöken och islamofobi.

Christopher Jarnvall är sedan många år verksam som skribent, ger ut böcker och nyhetsbrev samt jobbar med public affairs. Han konstaterar att det är mer givande att tala med dem som upplevt verkligheten än med dem som viftar bort förmenta fobier.

14 reaktioner på ”Gästskribent Christopher Jarnvall: Verklighet eller fobier?

  1. Magnus Furugård skriver:

    Det tycks vara svårt för svenska politiker att förstå vad vi har uppnått och vad som är värt att försvara. Ungefär på samma sätt som vikten av ett försvar är mycket mera självklart i Finland.För dem är inte friheten lika självklar. Din iakttagelse är sann och riktig. I bland kommer de mest uttalade klandrarna av statens gällande inriktning just ifrån den grupp som du beskriver. Ett visst botemedel mot den glömda kunskapen är att ha mer fokus på vår historia i skolan och annorstädes. En annan kan vara att ha allmän värnplikt för alla, om än så kort, för att alla ska förstå riskerna/hotbilden. Ett tredje att våra förtroendevalda och journalister blir väl förtrogna med vår egen historia. Vi kan börja imorgon. Hissa flaggan för Yttrandefrihetsförordningen som fyller jämnt. Den är värd att försvara.

    Gilla

  2. Lennart Bengtsson skriver:

    Vänsterrörelsens dröm om det multikulturella lyckoriket kan bli den verkliga mardrömmen. En dröm om ett bibliskt eller gammalsocialistiskt himmelrike som mycket väl kan visa sig bli ett helvete där ingen utgång längre finns.

    Gilla

    • Arne skriver:

      Det handlar inte om det multikulturella lyckoriket. Snarare så är det så att arbetarklassen stadigt sjunker I Sverige och västvärlden och vem skall då göra revolution? Vänstern behöver någon som är förtryckt = invandrare (läs flyktingar) och kvinnor (läs feminism). På så sätt så håller man sin ideologi (läs utopi) levande. I övrigt delar jag din uppfattning.

      Gilla

  3. Gunhild skriver:

    Texten försöker hitta fragment av en lite mer osynlig verklighet.
    Ett extremt litet urval av människor kan ge ett viss tunt utsnitt av verkligheten, men är vanskligt att dra slutsatser ifrån. De blir mer eller mindre slumpmässiga. Man kan därför fråga sig hur en rättvis och mer komplett bild av verkligheten skall nå in ens eget liv.

    Man själv utgör naturligtvis den största begränsningen, man kan knappast få en heltäckande bild via ens vanliga vardagsliv. Enbart slumpmässiga brottstycken kan nå en.

    Därför är vi alla beroende av massmedias bevakning av olika samhällsföreteelser. På något sätt tror vi gärna att den bilden speglar något objektivt. Att där söker man en slags sanning. Men hur är det med den saken?

    Jag har i nästan ett års tid saknat ”helt vanliga svenska nyheter”. Sånt som speglar det mer normala svenska samhället. Jag tänker huvudsakligen på Rapport och Aktuellt i SVT.

    Starka bilder från Medelhavet, Italien och Grekland har visat stora flyktingströmmar. Tågstationer och olika gränsövergångar har visat ihopträngda folkmassor. Reportage har följt enskilda flyktingars väg genom Europa, upp mot norr. Dessa har varvats med reportage från flyktingförläggningar. Dramatiska ”stå-uppor” med flyktingar i bakgrunden har fyllt våra vardagsrum. Mordbränder och attentat på flyktingförläggningar har fyllt TV-rutan. Politiker har kommenterat. Attentaten i Paris har trängt under skinnet på vanliga människor. Är man på väg till arbetet via tunnelbanan, är det lätt att rädslan nyper om själen.
    En ödesstämning tog fart. Politikerna började prata om tidigare naivitet. Dramatiska dagar utspelade via TV-nyheterna.

    Men plötsligt blev det lugnt i TV-rutan, jämfört med tidigare. Nyheter om misslyckade skönhetsoperationer tog plötsligt stor plats. Reportrar klättrar i höga master i långa reportage, för att avläsa miljövariabler. Vi får se gamla människor med mentala handikapp intervjuas, under lugna former. Alla med svenskt utseende. Plötsligt utgör inte längre vädret den enda svenska nyheten. En lugnande normalitet sprider sig in i hemmet, via TV-skärmen. De mest dramatiska reportagen som följde flyktingströmmarna, är borta ur TV-nyhterna. Inga drunknade på länge. Inget kaos bland migranter. Inga upplopp. Inga bussar med flyktingar på väg genom den svenska storskogen. Och inga svenska grupper som hjälper flyktingar förbi myndighetspersoner.

    Vad har hänt? Har verkligheten själv ändrat sig? Eller är det enbart bilden av verkligheten, via våra TV-skärmar som har förändrats? Har journalisternas dagordning och nyhetsprioriteringar förändrats? Och i så fall varför? Blev svenska folket för uppskrämda? Är det dags att kyla ned känslorna nu? Vilken agenda styr nu ett redaktionsmöte?

    Titta gärna på nyhetssändningarna med detta i bakhuvudet.
    Se nu hur verkligheten skildras i Svenska TV-nyheter.

    Frågan som infinner sig är – Är TV-nyheternas bild av vår gemensamma verklighet lika slumpmässig som samtal med en taxichaufför eller en lokalvårdare? Eller är det en väl regisserad bild vi nu möter?

    De vet ett antal journalister, men det får aldrig vi medborgare veta något om. För nyheter bara händer. De skapas inte. Inte ens som urval. Det skulle vi nog få veta om vi frågade.

    Men genom att följa andra media, ser man att verkligheten inte har förändrats. Flyktingströmmarna fortsätter. Det är endast TV-nyheterna som fyllts med ett mindre emotionellt innehåll nu. Lite som Sverige såg ut för flera år sedan. Lite ofarligare nyheter.

    Är det en ny hemlig journalistisk agenda vi nu – indirekt bevittnar? Vad har egentligen förändrats? Verkligheten, eller nyhetsutbudet?

    Döm själva genom att följa TV-nyheterna, och parallellt läsa nyheter från många andra källor, och böcker, och tidskrifter och bloggar, och …

    Vi får bli våra egen journalister, där vi väger, ställer samman, blir källkritiska, ställer motfrågor och gräver.

    Gilla

    • Kim skriver:

      Spännande observation! Jag har slutat titta på SvT, men tvivlar inte ett ögonblick på att du har rätt. Verkligheten finns omkring oss hela tiden, men för att få veta något om allt som sker utanför vår egen vardag är vi beroende av andras rapporter. Alla nyheter passerar ett filter, där någon har valt vad vi ska få veta. Självklart påverkas vår världsbild av denna sortering. Det enda vi kan göra för att motverka detta är att medvetet välja våra källor.

      Gilla

    • Anna skriver:

      Intressant frågeställning, som man säger numer. Tack för ett nytt perspektiv på de senaste nyheterna, nu ser jag dem med mer kritisk blick !

      Gilla

    • kristinaw skriver:

      En helt korrekt iakttagelse! De som saknar alternativa nyhetskanaler såsom utländska medier eller sociala medier är helt utlämnade till den agendasättande och ”folkfostrande” dominerande etermedieapparaten SR/SVT, inte olikt vad som förekom i de gamla ”folkdemokratierna” såsom DDR på sin tid.

      Gilla

  4. Ingwar Blomster skriver:

    Fobi är ju en allvarlig sjukdom och kan ha många konstiga symptom. Enkelt uttryck och som man sade förr. Den som har fobi är ”sjuk i huvudet”. Med uttrycket islamofobi menar man då enkelt, att det är en svår sjukdom. De som inte gillar islam är ”sjuka i huvudet”. Är det en konstruktiv benämning……?

    Gilla

  5. Erik skriver:

    Jag tycker att det är provocerande när du påstår dig tala för ‘vi gammelsvenskar’. Jag blev överhuvudtaget ej generad över det du tydligen har blivit generad av och jag delar inte dina värderingar eller perspektiv eller definitoner.
    Ett tips är att uttrycka sig litet noggrannare så bli artikeln lättare att läsa.

    Gilla

  6. Bosse J skriver:

    Man kan undra vem eller vilka som sätter den politiska agendan i Sverige – politiker eller en liten klick journalister i Stockholm, främst från ”Public Service”. Jag noterar att rikspolitiker och partiledare har mediaspecialister som rådgivare och analytiker, inte politiska ideologer för att hålla en rak linje. Det är väl uppenbart för alla vem eller vilka som upprätthåller åsiktskorridoren. (Kanske ”Propaganda Service” är ett bättre namn på SVT/SR.)

    Jag bugar mig för artikelförfattaren som väljer att bilda sig en uppfattning direkt genom att prata med de som har personlig erfarenhet.

    Gilla

  7. gmiksche skriver:

    Det är väl inget fel att säga ”vi gammalsvenskar” (och då inkluderar jag min inte själv, fast jag är svensk nog i själen). Om det inte fanns kulturbärare, vart skulle vår kultur ta vägen? Det är väl inte svårt att ta till sig att vi har mycket mer gemensamt med den kristna spillran från Irak och Syrien som söker sig hit än med muslimska flyktningar från samma område. Även om de flesta av oss är ateister eller agnostiker, så delar vi dock kristendomens tusenåriga påverkan på vår kultur och i och med detta på vår värdeskala.

    Gilla

    • Erik skriver:

      Skribenten gör sig till talesman för ”vi gammelsvenskar”. Jag är svensk. Och jag inkluderar mig inte alls i det ”vi” som skribenten definierar. Eftersom skribenten lägger in ett helt åsiktsknippe i begreppet ”gammelsvensk”. Jag känner en stark motvilja mot detta åsiktsknippe och blir därmed störd när skribenten uttrycker sig så kategoriskt.

      Gilla

  8. lenngo skriver:

    Christopher Jarnvall skriver helt korrekt om islamism, som jag förmodar betyder den avart av islam sm bl.a. salafismen står för. Jag kan tänka mig att de kristna syrianer som han har talat med har en ganska generell aversion mot islam i sig. Hade han talat med shiamuslimer, som är minst lika drabbade som syrianerna av islamistisk terror, så hade förmodligen skiljelinjen mellan olika delar av islam varit tydligare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.