Varför industrialiserades inte Kina under medeltiden?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Alla läste säkert Dick Harrisons uppsats i gårdagens SvD där han ställde den frågan. Harrison konstaterar att på 1100- och 1200-talen, under Songdynastin, blomstrade vetenskap, ekonomi teknik och kultur i Kina. I princip alla förutsättningar för en industriell revolution fanns till hands. Trots det skedde ingen industrialisering, och det dröjde ända till 1900-talet innan en sådan kom igång på allvar.

Harrison pekar framför allt på faktum att den kinesiska staten var mycket starkare än smårikena i Europa. ”Den kunde effektivt och regelbundet ingripa i lokalsamhället och påverka ekonomin, till stor del genom att utnyttja redan existerande nätverk av lokala eliter. I dåtidens Västeuropa fanns det politiskt utrymme för ett självständigt borgarstånd med egna värderingar, men i Kina saknade köpmännen denna frihet;”

Jag är mycket imponerad över Harrisons populärvetenskapliga kolumner i SvD där man får inblick i och överblick över människans historia från hedenhös till modern tid på i stort sett alla områden. Och jag tror också att han pekar på den grundläggande förklaringen till Kinas historiska misslyckande i denna kolumn. Men det fattas hänvisning till den moderna institutionella ekonomin som just syftar till att förklara detta slags gåtor. Jag vill därför, om än rodnande över min självförhävelse, citera ur min egen populärvetenskapliga sammanfattning av forskningen på detta område.

”Ingen förstod i början av 1500-talet att Europa skulle komma att dominera världen kulturellt, ekonomiskt, politiskt och militärt under de följande århundradena. Dåtidens självklara världsmakter var mingdynastins Kina, det osmanska väldet och stormogulens Indien. Dessa världsmakter var folkrika och ekonomiskt och militärt ledande, men de var centraliserade, internt likriktade och inställda på att utestänga impulser utifrån. Europa (utanför Ryssland och det osmanska väldet) var däremot uppsplittrat på omkring 200 mer eller mindre självständiga kungadömen, stadsstater, furstendömen och självständiga biskopsdömen, som konkurrerade med varandra på alla samhällslivets områden. Deras sammanlagda befolkning var mindre än hälften av Kinas och det osmanska hotet var överhängande. Efter Konstantinopels fall ett halvsekel tidigare hade den osmanska expansionen fortsatt genom Grekland och Balkan och var på väg mot Italien och Wien.

Under 1500-talet såg det således inte ut som att världen skulle komma att domineras från Västeuropa. Men så blev det. Alla de folkrika, centralstyrda stormakterna i öst sjönk tillbaka under de följande århundradena och hamnade under europeisk dominans politiskt, militärt, kulturellt och ekonomiskt. Europa kom att erövra världen i nästan alla avseenden. Hur kunde det gå så? England, som omkring 1500 hade en befolkning på ca 3 miljoner, skulle komma att bygga upp det största imperium världen har skådat och det engelska språket är idag världens lingua franca.

[…]

Kanske är det så att stora federala konstruktioner i vår tid, för att inte gå samma dekadans och förstelning till mötes som de orientaliska välden som hänvisades till i inledningen, måste lämna långt mera antingen till den privata marknadens konkurrens och det civila samhället som i USA eller till nationalstaternas institutionella konkurrens såsom traditionellt har skett i Europa. Om den europeiska traditionen att hantera viktiga frågor inom det politiska systemet fortlever, kan det visa sig mycket farligt att låta de politiska besluten glida iväg till Bryssel i växande omfattning.

Argumentet för ett Europa präglat av subsidiaritet och institutionell konkurrens är inte bara ett demokratiskt krav på närhet mellan väljare och förtroendevalda eller ett kulturellt krav på respekt för nationella kulturers särart. Argumentet är också att det i en politisk kultur präglad av stora välfärdsstater krävs subsidiaritet och institutionell konkurrens mellan länder för att upprätthålla ekonomisk tillväxt och nyskapande kultur.

Ett federalt och centraliserat EU går helt på tvärs mot den politiska ordning som har dominerat Europas utveckling under 2 500 år och skapat den framgångsrika kultur vi kallar europeisk. Från antikens Grekland via renässansens Norditalien till den nya tidens Västeuropa har politisk decentralisering och institutionell konkurrens främjat frihet, kreativitet och ekonomisk tillväxt. Sett i detta ljus framstår EU:s nuvarande utveckling som ett hot mot Europas framtid.

Så låt mig avsluta denna uppsats med ett citat från den ledande företrädaren för forskningen på området institutionell ekonomi, Douglas North, ett citat där han sammanfattar sina slutsatser om varför Västeuropa kom att dominera världen ekonomiskt, politiskt och kulturellt från 1600-talet:

Det var de dynamiska konsekvenserna av konkurrensen mellan fragmenterade politiska enheter som resulterade i en utpräglat kreativ miljö … Det var just frånvaron av en storskalig politisk och ekonomisk ordning som skapade den nödvändiga miljön för ekonomisk tillväxt och ytterst för mänsklig frihet. (North 1998, s.22).”

Den politiska debatten om vad EU skall göra till tar ingen som helst hänsyn till forskningen om institutionell konkurrens, det vill säga den forskning som är central för frågan. Vi vet alla varför.

Referenser

Lundgren, N (2013) “EU och euron – en institutionell analys” Överlever euron – Sex ekonomer om eurokrisen, red. H Tson Söderström, Fores

North, D (1998), “The Rise of the Western World” Political Competition, Innovation and Growth; a Historical Analysis, red P Bernholz och R Vaubel, Berlin, Springer