Är EU-projektet på väg mot sin undergång?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Den 30 nov hade Wolfgang Münchau en lysande krönika Financial Times om läget i Europa idag. Han pekade på att kriserna i europeisk politik nu inte bara är dramatiskt stora utan också väldigt många och att EU i praktiken inte har beredskap att ta itu med dem. Hans lista omfattar bland annat följande:

  • Flyktingvågen
  • Terrorismen
  • Rysslands invasion av Ukraina
  • Eurodebaklet
  • Hotet om brittiskt utträde
  • Portugals demokratiska kris
  • Katalansk självständighet
  • Italiens banker i kris

Münchau konstaterar att EU inte alls är konstruerat för att hantera globala och regionala militära konflikter, samordning av makroekonomisk politik och humanitära nödsituationer. EU är konstruerat för att successivt utveckla ett frihetens Europa där man kan bosätta sig var man vill, arbeta var man vill och bedriva handel i varor och tjänster och investera över landgränserna. Många EU-beslut kräver enhällighet mellan medlemsländerna, andra kräver så kallade dubbla majoriteter och möjligheterna att handla snabbt i pressade lägen är därför i stort sett obefintliga.

Och nu är det verkligen fråga om pressat läge på alla dessa områden. Flyktingtsunamin växer nu EU-samarbetet över huvudet och blir sannolikt slutet för den fria rörligheten för människor. Schengensystemet faller antagligen samman inom kort och för en längre tid, långt mer än det halvår som ryms inom ramen för nuvarande författning.

Och om en så central del av EU-konstruktionen som Schengen kollapsar, hur blir det då med marknadens förtroende för eurosystemets stabilitet. Münchau ser den risken som stor, men jag tror inte att det blir fråga om att avskaffa euron. Tyskland behöver ha med ett antal euroländer i systemet för att hålla nere eurons kurs och därmed säkra Tysklands fortsatta internationella konkurrenskraft.

Men faller Schengen kan det växa fram en föreställning om att valutaunionen inte alls är ett ödesbestämt inslag i EU-projektet som måste omfatta alla EU-länder. Om förväntningarna i stället blir att många länder kommer att stå utanför, blir det naturligt att vänta sig att Grekland och kanske några länder till lämnar eurozonen nu. Vi måste hålla i minnet att europrojektet nu framstår som ett stort politiskt misstag och att flera euroländer nu har en helt ohållbar statlig skuldsättning, helt förfärande arbetslöshet och mycket svag internationell konkurrenskraft.

Den islamistiska terrorismen i Europa är som synes mycket farlig och den har pågått länge. Vi har massmorden i Madrid 11 mars 2004 (191 döda), i London 7 juli 2005 (56 döda), i Paris 7 jan i år (12 döda) och 13 nov i år (130 döda). Det har därtill ägt rum många andra mindre attacker runtom i Europa och säkerhetspolisen har i flera länder dessutom lyckats upptäcka planerade attentat i tid och förhindra dem. Frankrike har nu begärt hjälp från övriga EU i enlighet med EU:s författning (Lissabonfördraget) för att besegra IS i Syrien och Irak. Både Tyskland och Storbritannien ställer upp, men EU består av 28 stater. Organisationens förmåga att handla snabbt sätts på prov och många länder lär komma att tveka.

Samtidigt uppstår det absurda läget att detta EU med Frankrike i spetsen nu ser ut att bli allierat med Ryssland i Syrien samtidigt som EU upprätthåller kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland. De sanktionerna infördes när Ryssland invaderade Ukraina och annekterade Krim i syfte att hindra Ukraina att närma sig EU.

En händelse som skakar många i EU är att Portugals president Aníbal Cavaco Silva först vägrade att låta valsegraren i parlamentsvalet i början av oktober, socialisterna, bilda regering under hänvisning till att det var omöjligt att låta ett EU-kritiskt vänsterblock regera mot Bryssels vilja. Han gav därför det förlorande högerpartiet uppdraget att bilda regering. Den föll omedelbart på ett misstroendevotum och nu regerar vänsterblocket trots allt, men EU:s medborgare har fått ett första tydligt tecken på att makteliten är beredd att offentligt underkänna utslag i demokratiska val, om utslaget inte passar Bryssel. Förtroendet för EU:s demokratiska pålitlighet underminerades.

Och slutligen. Storbritannien förhandlar om att ta tillbaka politisk makt från EU och skall folkomrösta om EU-medlemskapet senast 2017. Toryledaren David Cameron lovade detta redan ifjol och i det brittiska parlamentsvalet den 7 maj i år vann han egen majoritet i parlamentet. Han vill helst genomföra folkomröstningen i juni 2016, det vill säga om ett halvår.

David Camerons och därmed Storbritannien ställer fyra krav i förhandlingarna med EU
1. Mängden kostsamma EU-regleringar ska minska.
2. Det ska införas garantier för att EU-länder utanför euron får samma inflytande över den inre marknaden som euroländerna.
3. Medlemsländer ska kunna begränsa välfärdsförmåner för arbetskraftsinvandrare från EU.
4. Medlemsländernas nationella parlament ska få ett nytt verktyg för att stoppa EU-lagar som de anser vara för långtgående.

Det har kannstöpts mycket om hur detta skall avlöpa. Blir det en Brexit?

Opinionsmätningarna har länge pekat på en viss övervikt för ja-sidan (fortsatt medlemskap), men nu börjar nejsidan (utträde ur unionen) leda. Säkerligen beror detta på att EU allt mer börjar framstå som ett osäkert och allt mer misslyckat projekt. Den attityden förstärktes säkert när det danska folket i folkomröstningen den 3 december röstade nej till att avstå från de undantag från EU:s styrning i ett antal rättsliga frågor, som Danmark har utverkat tidigare.

Därtill kommer att labourpartiet som har varit starkt EU-vänligt nu är splittrat i frågan och närmast befinner sig i ett politiskt sönderfall.

Sannolikheten för Brexit ökar naturligtvis om Cameron inte får igenom sina krav, eftersom han då själv måste plädera för ett nej i folkomröstningen. Om regeringschefen och ledaren för det just nu framgångsrika Torypartiet talar för nej, blir det nog så. Eftersom det vore ett dråpslag för hela EU-projektet om Storbritannien lämnar EU, är därför Camerons förhandlingsstyrka betydande. Men det krävs ändå insikter och beslutsförmåga för att EU:s maktelit skall kunna ge Cameron chansen att verka för ett ja. Och det är ju bristen på insikter och beslutsförmåga som redan har skadat det ursprungliga europeiska projektet så grundligt.

Det finns en naturlig koalition som skulle kunna bidra till att den brittiska frågan får en bra lösning för alla, det vill säga att de brittiska kraven accepteras, att Storbritannien således blir kvar i EU och att EU därmed börjar ta de första stegen mot en annorlunda framtid, mot ett frihetens och fädernesländernas Europa. Den koalitionen är de nordiska EU-länderna och Nederländerna och den skulle också faktiskt ha diskret stöd av Tyskland, Österrike och Irland.

Kan vi hoppas på något sådant? Mitt svar är nej! Nederländerna kommer att ställa upp, men i de nordiska EU-länderna är EU-politiken i praktiken i händerna på ämbetsmän och politiker som ser fortsatt maktkoncentration till Bryssel (och därmed till sig själva) som det självklara målet för EU-politiken.

Risken är stor att det frihetens Europa som de första årtiondenas integration gav oss nu krossas på grund av det europeiska etablissemangets maktlystnad och inkompetens. Det ser mörkt ut!

19 thoughts on “Är EU-projektet på väg mot sin undergång?

  1. Erik skriver:

    Ryssland invaderade Krim och gav stöd till separatiserna i Donbass när en väststödd statskupp avsatte en demokratiskt vald president. USA och CIA var djupt involverade i statskuppen. Kanske uppskattat i Kiev och i den gamla polska delen av Ukraina. Men ej uppskattat i östra Ukraina och i de delar som en gång tillhörde Krimkanatet och som sedan förryskats snarare än ukrainskats. Tittar man på det sista demokratiska valet i Ukraina så gick skiljelinjerna förvånansvärt nära gamla landsgränser, så som Kahnatet och Polen.
    Att EU genomför sanktioner på beställning av USA som bara skadar EU. Men gynnar USA. Så åskådliggörs ett annat problem med EU. Det är ett instrument för USA att dominera Europa. Och ett instrument för USA att hålla EU och Ryssland splittrade. En rimligare reaktion på statskuppen i Kiev hade varit att införa sanktioner mot USA.

    Liked by 3 people

    • KB skriver:

      Ukrainas störtade president var väl mycket korrumperad? Och en väststödd statskupp? Utveckla gärna det? Och beskriv gärna hur USA beställer EU:s sanktioner.

      Gilla

    • Benny skriver:

      Ryssland invaderade inte Krim, man hade redan trupper där, och som vid statskuppen i Kiev skyddade den ryska och övrig befolkning på Krim. Och ja, befolkningen på Krim är mycket nöjda med hur saker och ting utvecklat sig. USA har passat på att ÖKA affärerna med Ryssland samtidigt som idioterna i Bryssel på beställning från USA inför sanktioner som kostat EU hundratals miljarder euro hittills. EU är ett elitprojekt som kommer att försvinna inom snar framtid. Vore ju bättre om man hade ett europeiskt samarbete med fristående nationer i stället för detta byråkratiska och politiska monster man skapat.

      Liked by 1 person

  2. Göran Fredriksson skriver:

    Minst påverkad av den beskrivna röran i Europa synes vara Schweiz. Schweiz är en federal republik där statsmakterna är ovanligt svaga. Ett land där väljarna kan förhindra att folkets ombud i Schweiz statsmakter och dess motsvarighet till våra kommunfullmäktige driver igenom sådant som är emot folkmajoriteten. Ett land där allmän värnplikt råder och där de värnpliktiga har nära tillgång till vapen, i det avseendet är det är en viss likhet med våra hemvärnsstyrkor som dock är alldeles för fåtaliga. Ett land som är ett av världens ekonomiskt mest framgångsrika.

    I såväl EU som i Sverige har folkets ombud tagit makten över folket. Brysselbyråkratin och de politiska partierna i Sverige har utvecklats till en ny överklass vilket man inom massmedia tidigt har kommit till insikt om och anpassat sig till.

    Det som behövs nu är att väljarnas makt ökar och politikernas makt minskar i såväl EU som i Sverige. De enda som kan åstadkomma detta är en folkmajoritet. Politikerklassen kommer aldrig att självmant att minska sin egen makt eller sina förmåner.

    Liked by 6 people

    • Lars Karlbacken skriver:

      Huvudet på spiken ,bra skrivet.Posta detta som ett offentligt inlägg. Många gräver sej inte igenom artiklarna .Alla bör läsa detta.

      Gilla

  3. Stefan Eriksson skriver:

    Tack Nils för att du delar med dig av dina insikter. Det ser onekligen mörkt ut, och gemensamma överstatliga projekt har för länge sedan passerat sitt bäst före datum.

    Som amatör och frisinnad har jag funnit diagnosen beträffande dysfunktionaliteten hos EU lyda som följer:
    EU lider av ”nånannanismen” dvs. för att få mertalet invånare att foga sig i systemet och inte ställa till med oroligheter, erbjuder EU att ta ”hand om” problem som uppstår längs vägen.

    Förhärskande är inställningen att ”det får någon annan ta hand om” , och med den vanföreställningen har EU säkerställt sitt berättigande.
    (Det är ju alltid skönt om någon annan tar hand om disken efter festen)

    Som läget nu är, gör också nationella ”spetspolitiker” likt Angela Merkel, gällande att denne ”någon annan” sviker i sitt ansvar.

    I och med frånvaron av handlingskraft hos EU är projektet dömt att falla isär, hur smärtsamt det än må upplevas.
    EU måste reduceras till en nivå som möjliggör nationella staters ansvarstagande för att finna lösningar på uppkomna prövningar.
    VI måste offra den bedrägligt sköna känslan som ”nånannanismen” ger oss.

    Liked by 1 person

  4. Aha skriver:

    Flyktingtsunamin är ett belysande exempel på att EU är en koloss på lerfötter som brister stort i praktisk handlingsförmåga.
    I många år, decennier (?), har ekonomiska migranter sökt sig över Medelhavet till Europa. Något annat scenario har inte varit aktuellt. Att EU under alla dessa år inte förmått sig till att göra en gemensam lösning, att hjälpa de sydeuropeiska länderna, att samfinansiera lösningar för massivt mottagande av asylanter, är ett enormt underbetyg till den geggiga massan av EU-byråkrater och politiker. (Ännu bättre lösningar hade varit om EU jobbat för att upprätta asylkontor i Nordafrika och i Mellanöstern, vilket besparat asylanterna de livsfarliga medelhavsresorna).

    Det europeiska etablissemanget visar i flyktingtsunamin sin totala brist på handlingskraft och realism. Hur tänkte dom när festung Europa/Schengenavtalet och Dublinavtalet etablerades? Skulle sydeuropa ensamt ta kostnader för hundratals miljoner, kanske miljarder, för att årligen hantera hundratusentals/miljonen asylanter? ”Lilla” Grekland med 11 milj invånare? Döljde högtidsorden de sydeuropeiska ländernas bristande förmåga?

    Koloss på lerfötter-syndromet borde ges ett speciellt namn med innebörden att stora organisationer tenderar att inte förmå sig till att genomföra praktiska lösningar.
    Handlingskraften försvinner i myriader av skrifter och ord.

    Gilla

  5. Lennart Bengtsson skriver:

    Det Europeiska samarbetet har fungerat utmärkt när det gäller vetenskapligt och tekniskt samarbete och vi har nu ett antal effektiva och framgångsrika organisationer De flesta av dessa kom faktiskt till innan EU-projektet började fördjupas och före den gemensamma valutan.

    EU är något av en vackert-väder-organisation, dvs fungerar bra när inget allvarligt inträffar. Huvudorsaken är att Europas innevånare lever i en nation med nationens kultur, historia och språk och den stora majoriteten saknar någon form av europeisk identitet trots ett flitigt semesterresande. I lilla Sverige försöker man t o m driva fram en global identitet påhejad av mediala aktivister. Detta kommer att förbli ett utan-på- skal som raskt försvinner när det blir allvar.
    Här finns det helt riktigt en spänning mellan det internationella etablissemanget och den vanliga människan. Säkert är också den svenska överhetens inställning till SD en följd av den pågående internationaliseringen. Allt görs och har gjorts för att förkväva SD då de inte passar i överhetens salonger och helst skulle nog den svenska överheten vilja byta ut de folkgrupper som inte förstått hur man skall bete sig i det 21a århundradet.

    Jag tror att i dagens situation vore det bästa att reducera EU makt och flytta denna till nationen på det sätt som nu Storbritannien överväger. Storbritannien är i de flesta avseenden en genuin demokrati ( vilket knappast gäller Sverige som i första hand är en välfärdsstat) och kanske blir ett Brexit en öppning till en mer pragmatisk form av Europeiskt samarbete.

    Gilla

  6. elfyma+ skriver:

    Håller med Nils Lundgren. Röstade på Junilistan och mot EMU, så jag tillhör inte de naiva som vaknade för sent. Vad jag ännu inte begriper är varför vi inte gjorde som Norge som valde att stå utan såväl EU som EMU.

    Har Norge förlorat något av värde genom att stå utanför EU och ”bara” ha ett EES-avtal ?

    Wikipedia:
    ”EES-avtalet anses jämfört med EU-medlemskap ge fördelen till Norge och Island att få vara del av den inre marknaden, handla tullfritt med EU-länderna, och ändå skydda det viktiga fisket från EU:s inflytande.
    EES-länderna behöver inte heller betala medlemsavgift till EU, dock en mycket mindre EES-avgift, som emellertid ökat kraftigt. Den är runt 2 miljarder NOK per år för Norge 2004-2008. EES-länderna får inte ekonomiska bidrag, men netto i avgifter och bidrag tjänar både Norge, Island och Liechtenstein på detta jämfört med medlemskap, bland annat för att dessa länder inte har mycket jordbruk till vilket en stor del av EU-bidragen går.”

    Norge slipper mao subventionera EU:s huvudlösa jordbrukspolitik och i stället stötta sitt eget jordbruk. De får på köpet en levande landsbygd, vilket vi inte är bortskämda med i Sverige.
    Vår glesbygd har i stället blivit en mänsklig soptipp, för att uttrycka sig drastiskt.

    ”Nackdelen är att EU styr i praktiken inom många områden över EES-länderna som om de vore medlemmar. Formellt sett är reglerna inte tvingande för EES-länderna, utan dessa har möjlighet att åberopa ett veto gentemot regler som de vill opponera sig mot. I praktiken är detta veto i princip oanvändbart så länge som det enskilda landet önskar att delta i EES och upprätthålla ett fungerande samarbete. EES-länderna har med andra ord små möjligheter att styra över regler som är olämpliga för dem.”
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Europeiska_ekonomiska_samarbetsomr%C3%A5det

    Om/när EU-bygget rasar ihop, vilket allt fler tror, så behöver det inte nödvändigtvis innebära dödsstöten för frihandeln inom Europa. Rätta mig om jag har fel.

    Gilla

  7. Lennart Göranson skriver:

    Den EU-skeptiska opinionen lyckas ibland med konststycket att samtidigt anklaga unionen för för lite federalism (dvs. ineffektivitet och bristande koordination) och för mycket federalism (att trampa in på medlemsstaternas revir). Och visst är det sant att EU befinner sig i en tämligen skakig situation, just nu. I gott sällskap med många av dess medlemsländer. Junilistan blev ju aldrig någon massrörelse mot EU. Större framgång har de partier i många länder som kombinerar EU-skeptisism, invandringsmotstånd och globaliseringsfientlighet.

    Många av de spänningar som unionen tampas med i dag kan förklaras av de historiska rötterna. De sex länder som grundade ECSC och EEC led av svåra ärr från andra världskriget. Deras vision var en process med gradvis fördjupat närmande mellan ”de europeiska folken”. Runt denna kärna fanns en krans av länder som klarat sig lindrigare undan, och som inte ville ha något annat än ett frihandelsområde. När man misslyckades med att vattna ur Europaprojektet skapade man i stället sin egen modell, EFTA. Men tiden gick, och de flesta av EFTA-länderna blev medlemmar i gemenskaperna. Ambitionen att begränsa samarbetet till frihandel tog man med sig in i klubben, och där är vi ännu i dag.

    För oss i Sverige ligger det nära till hands att raljera över EU som fredsprojekt. Vi var ju inte drabbade för 70-75 år sedan. Men faktum kvarstår, EU har till 100 procent lyckats värna freden inom sitt område under hela sin existens, samtidigt som krig och väpnat våld har förekommit i närområdet utanför unionen, från Tjeckoslovakien 1968, via Balkan på 1990-talet till Ukraina i dag. Ett annat uttryck för EU:s fredsskapande roll är utvidgningen till nya medlemsstater. Tidigare fascistdiktaturer, sovjetrepubliker, Warszawapaktsmedlemmar och delar av Jugoslavien har tagit steget in i demokrati och marknadsekonomi. Det är något som inte får glömmas bort när vi bedömer framgång eller misslyckande för Europaprojektet.

    Att EU och dess föregångare är i kris är för övrigt inte någon ny företeelse. Ända sedan Romfördraget har utvecklingen varit som en Jenkadans, två hopp fram, ett tillbaka. Vad man tror om utgången den här gången beror nog i hög grad på vad man önskar ska hända.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Ja, genom att parasitera på USA och Nato har EU hittills klarat sig. Det hade alla djur som slaktades i går också gjort — hela sina liv, ända sedan födseln. Likväl dog de till slut och fullkomligt oväntat.

      Gilla

  8. Anette Hall skriver:

    En del av alla utmaningar som EU står inför har med Afrikanska Unionen att göra. Varför ifrågasätter vi varandra inom EU när risken är att vi slits itu ? Afrikanska Unionen är vår motpart som måste få känna och bör ta sitt ansvar.

    Gilla

  9. R Royal Royal skriver:

    Tror inte att något land i Europa har blivit mer Europeiskt men däremot mer amerikanskt.

    De två största problemen som jag ser det är för det första: Euron, alla östeuropeiska länder samt Sydeuropa dukar under för inflationen som euron medförde och jag kan inte se någon industriell ekonomiskt framtid som löser detta. Tror att det endast är Tyskland som har tjänat på det här valutasamarbetet. Dock har det varit nödvändigt att bryta USA:s ekonomiska maktställning. De har kunnat gratis med världens naturtillgångar som soliditet. Knappast rättvist. Framtiden? En idé är att behålla Euron som internationell handelsvaluta och koppla den till europeisk omsättning och återinföra de egna lokala valutorna till inhemsk handel och soliditet. På det sättet borde Europa dubbla ekonomin samt balansera ut inflationen lokalt.

    För det andra så är EU extremt toppstyrt och odemokratiskt. Där lobbyisterna sätter agendan för privata intressen och inte folket i sin helhet. Det har helt enkelt blivit ett Sovjetunionen 2. Europa har fått en nomenklatura som inte är demokratiskt framröstad och där ingen egentligen transparens finns. Ett Europa där allt rationaliseras bort och PK-kommunister landat sin inkompetens. Till och med KGB och sovjets federativa styrelse visste att kommunism var för lättstyrda idioter. Nej. Europa måste avkommuniseras.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s