Principal-agentteorin – nyckeln till många politiska frågor

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Patrik Engellau (PE) skriver ofta på denna blogg om något han kallar ”det välfärdsindustriella komplexet”. I ett blogginlägg häromdagen tar han upp begreppet och utbrister mot bakgrund av offentliga sektorns enorma storlek: ”så himla enfaldigt av oss att inte bromsa när välfärden blivit en födkrok och geschäft”. Vad PE menar är att våra politiker och tjänstemännen i välfärdssektorn har ett egenintresse av att ”deras” sektor växer. Det ger makt, fler tjänster, fler chefs- och styrelseposter osv.

Är detta motbjudande konspirationsteorier eller åtminstone djupt orättvisa anklagelser mot idealistiska politiker och hårt arbetande tjänstemän i välfärdssektorn? Eller ligger det något i det? Tja, enligt modern forskning i nationalekonomi och institutionell teori ligger det faktiskt något i det. Det är fråga om den s k principal-agentteorin. Huvudman-utförarteorin kan vara en översättning.

För 2 500 år styrdes stadsstaten Aten genom att dess röstberättigade medborgare samlades på agora på Akropolis, diskuterade statsfrågor och röstade genom handuppräckning. Sedan fick de nio arkonterna se till att besluten genomfördes.

Redan då var det svårt att samla alla röstberättigade på en plats. När vi står med miljoner röstberättigade och statliga och kommunala beslut skall fattas inte bara om enstaka frågor om försvar och rättsväsende utan om snart sagt allt, så blir den modellen omöjlig. Vi får i huvudsak satsa på representativ demokrati, där vi väljer politiker till en lagstiftande församling som (på statlig nivå) är riksdagen/parlamentet. Tanken är att dessa politiker deklarerar hur de vill lagstifta och sedan får de i allmänna val mandat av väljarna att rösta i enlighet med dessa åsikter i riksdagen. De förtroendevalda tillsätter en regering som skall verkställa de beslut som tas i riksdagen. Och för att verkställa dem rent praktiskt måste regeringen anställa oerhört många tjänstemän för att dels driva den offentliga sektorn, dels på olika sätt reglera den privata sektorns verksamheter så att allt går rätt till, dvs. enligt de politiska besluten.

Och jo, jo, jag vet. Detta lär vi oss alla i skolan. Men nu kommer vi till principal-agentteorin. Det finns nämligen två problem. Det första är att huvudmannens och utförarnas egenintressen normalt skiljer sig åt. Politiker kan som klass tänkas vilja ordna goda ekonomiska villkor för sig själva, tillskansa sig mera makt än de gått till val på, stifta lagar för att gynna vissa väljargrupper för att öka chanserna att bli omvalda. De kan stifta lagar som gynnar företag för att i gengäld få ekonomisk ersättning i någon form, mutor, lukrativa anställningar när man lämnat politiken osv. Notera att detta är vardagsmat i större delen av världen och att skandaler avslöjas då och då även i norra Västeuropa och i anglosaxiska länder i andra delar av världen.

Därtill kommer att offentliga tjänstemän har starkt intresse av att det anslås mer pengar till det de sysslar med och att det då finns risk att de kan genomdriva en expansion av sina utgiftsområden som väljarna (eller politikerna) inte skulle anse befogad om de kunde se den.

Där kommer det andra viktiga inslaget i principal-agentteorin in (i tillägg till att egenintresset skiljer sig mellan principal och agent). Det föreligger också asymmetrisk information. Agenten har i princip alltid bättre information om sitt område än principalen och det är därför svårt för den senare att avgöra om agenten handlar i principalens intresse, när de vill utvidga verksamheten till nya områden och hävdar att det behövs fler anställda och mer pengar.

Den principiella lösningen på problemet är i den representativa demokratin att principalen (väljarna) med hjälp av medierna ser om agenten (de förtroendevalda politikerna) följer de mandat de har fått och i fria demokratiska val byter ut de politiker som underkänns. Väljarna utkräver politiskt ansvar. Och politikerna i sin egenskap av principal antas ha insikt och överblick med hjälp av medierna och den fria debatten så att de kan kontrollera de anställda tjänstemännen.

Principal-agentproblemet finns naturligtvis inte bara i politiken utan i hela samhället. Principalen aktieägarna har problem med att få sin agent, dvs. bolagsstyrelserna, att handla i aktieägarnas intresse på grund av skiljaktiga egenintressen och asymmetrisk information. Och ännu mera uppmärksammade är problemen för bolagsstyrelsen som principal att kontrollera VD och andra i företagsledningen. Det hävdas allmänt att VD:ar får för mycket betalt och har orimligt generösa fallskärmar och pensionsvillkor.

Så där kan man hålla på. Alla arbetsgivare är principaler som skall försöka få sina agenter, det vill säga de anställda, att handla i enlighet med det ingångna anställningskontraktet. Man kan bygga upp noggranna kontrakt, man kan införa incitament som ackord och del i vinst osv. Fackföreningar, bostadsrättsföreningar och sportfiskeklubbar ställs också inför problemet.

Nog om detta. Jag vill bara presentera principal-agentteorins grunder och påminna om att den finns. Det rör sig om ett väletablerat forskningsområde sedan sjuttiotalet, där nobelpristagare i ekonomi har gjort viktiga bidrag.* Det vore mycket vunnet för demokrati, rättvisa och samhällsekonomisk effektivitet om journalister och beslutsfattare hade dess grunder klara för sig. Och det är viktigt att inse att agenterna (politiker, tjänstemän osv) inte ses som bedragare i denna teori. Det är fråga om kontraktsproblem på grund av skiljaktiga intressen och asymmetrisk information och det måste vi ha ögonen öppna för.

Patrik Engellau är därför inne på en viktig fråga, när han ifrågasätter om det är väljarna eller de offentliga tjänstemännen i välfärdssektorn som bestämmer denna sektors storlek. Själv har jag haft anledning att ställa samma fråga när det gäller Brysselmaskineriet. EU har bortåt 50 000 tjänstemän (beroende litet på hur man räknar) och jag fann under mina fem år i EU-parlamentet att dessa inte bara hade ett starkt egenintresse av att flytta den politiska makten till Bryssel och utan också mycket stor förmåga att göra det. Ju fler arbetsuppgifter, desto fler tjänstemän, desto fler institutioner och desto fler nya chefstjänster.

Därtill kommer givetvis att andelen med en stark politisk vilja att centralisera politisk makt till EU är högre bland dem som söker tjänster vid EU:s institutioner än bland EU-ländernas medborgare i övrigt. Det behöver inte vara bara egen vinning som styr. Det betyder dock inte att det är OK. Anställda EU-tjänstemän skall inte ha mer inflytande över maktfrågorna i Bryssel än andra medborgare. Jag rekommenderar en liten bok av den framstående tyske ekonomen Roland Vaubel som redovisar forskning på detta område: The European Institutions as an Interest Group – The Dynamics of Ever Closer Union (IEA 2009). Den debatterades, förståeligt nog, inte i Sverige när den kom, men kanske det är dags nu?

På samma sätt är det säkert så med tjänstemän i välfärdssektorn i Sverige. De flesta har sökt sig dit därför att de tror på grunderna för den svenska välfärdsstaten och vill arbeta för den. Därför vill många, kanske en stor majoritet, öka dess storlek inte bara för att de har ett egenintresse av det. Men det är likadant här. Tjänstemän i välfärdssektorn skall inte ha ett större inflytande över denna centrala politiska fråga än övriga medborgare.

Så hur vi ser till att principalen faktiskt styr agenten, det vill säga att medborgarna bestämmer över välfärdssektorns storlek, inte välfärdsetablissemanget. Genom transparens med synliga skatter, kunniga journalister som klarlägger och presenterar nya forskningsresultat, självständiga opinionsbildare och fri debatt. Konstigare är det inte. Men om vi har osynliga skatter, okunniga journalister, flockdjur som opinionsbildare och smala åsiktskorridorer blir det naturligtvis marigt. Men så illa är det väl inte?

*Vill man få en introduktion, kan man läsa fem sidor av nobelpristagaren Joseph Stiglitz i The New Palgrave: A Dictionary of Economics, ”Principal and agent”, v. 3, pp. 966–71 (1987).

 

14 reaktioner på ”Principal-agentteorin – nyckeln till många politiska frågor

  1. tomas skriver:

    Sverige har en repressiv demokrati. En migrationsindustri som växer över alla breddar. Nästa svenska exportsuccé ?
    “Politics is supposed to be the second oldest profession. I have come to realize that it bears a very close resemblance to the first.” Ronald Reagan

    Gillad av 3 personer

  2. Göran Fredriksson skriver:

    Nils Lundgren avslutar en informativ krönika med orden:

    ”Men om vi har osynliga skatter, okunniga journalister, flockdjur som opinionsbildare och smala åsiktskorridorer blir det naturligtvis marigt. Men så illa är det väl inte?”

    Men om vi tänker oss att det är så illa, rent hypotetiskt förstås för det är bra att ha en beredskap även för det oväntade:

    1. Vad kan och bör väljarna göra om de finner att Politikerkollektivet i för hög grad gynnar sina egna intressen som grupp?

    2. Vad kan och bör Politikerkollektivet göra om välfärdens tjänstemän i för hög grad gynnar sina egna intressen som grupp och om journalistkollektivet, av okunnighet eller av egenintresse, prioriterar en egen agenda framför saklig rapportering?

    Skulle något sådant hända, är det då alls möjligt för väljarkollektivet att vrida klockan tillbaka? Eller saknas det en funktion i vår representativa politiska demokrati där den yttersta huvudmannen/principalen, väljarkollektivet, kan agera om dess utförare politikerklassen gynnar sina egenintressen framför huvudmannens? Frågan bör ställas och besvaras för EU-nivån.

    Gilla

    • Erik skriver:

      Beslutande folkomröstningar.

      Det är inte perfekt på något vis men dagens sjuka system med partiledningar som förökar sig själva är riktigt dåligt.

      Gilla

      • Sören Holdar skriver:

        De avgörande problemen med folkomröstningar ärfrämst tre.
        Först det principiella: vem eller vilka ställer man till ansvar om följden av ett omröstning blir bortitok?
        Därefter det blotta faktum att folkomröstningar kräver enkla Ja/Nej-alternativ.
        Därtill kommer naturligtvis vad som ska räknas som en majoritet. Mer än 50% av de röstberättigade? Mer än 50% av de röstande, och vad ska i så fall anses vara en demokratisk andel för att resultatet ska sägas äga laga kraft?

        Gilla

      • Lennart Göranson skriver:

        Ett problem till med direktdemokrati genom folkomröstningar: konsistensen, dvs. att olika beslut måste hänga ihop. Det gör de inte om folk konsekvent röstar ja till utgiftsökningar och nej till intäktsökningar. Risk för en inkonsistent politik finns naturligtvis också med det parlamentariska systemet, men förhoppningsvis är den något mindre.

        Gilla

  3. Sture skriver:

    Representativ demokrati behövdes en gång i tiden eftersom alla röstberättigade inte samtidigt kunde samlas och göra sin röst hörd. Man fick skicka representanter för de olika klassintressena. Idag behövs inte den representativa demokratin längre eftersom varje människa skulle kunna göra sin röst hörd via datorn – direktdemokrati. Dessutom representerar inte längre politikerna sina väljares intressen utan endast sina egna ekonomiska och maktmässiga intressen och det handlar enbart om bedrägeri, att försöka lura sina väljare. Det är dags att skrota den ”representativa” demokratin. ”Bäst före datum” har passerats för länge sedan.

    Gilla

  4. Martin skriver:

    Det personliga ansvaret för folkvalda är rätt litet i Sverige. En reform av valsystemet där en starkare koppling mellan valkrets och folkvald person finns med skulle vara nyttigt. Om vi skulle ha en ”egen” riksdagsledamot vore en del vunnet.

    Ang konspirationsteorier så är det märkligt hur lätt liknande resonemang som ovan avfärdas på den grunden. Jag menar att det oftast görs pga okunskap eller ovilja. Det torde vara en rätt basal insikt att olika självorganiserande system kan utvecklas i en bestämd riktning och resultera i uppbyggandet av olika strukturer, även om det inte finns någon övergripande plankommitté som ”leder arbetet”. Det handlar istället om vilka mekanismer som finns inom systemet, och vilka randvillkor som ges. Grundläggande evolutionsteori. Problem kan uppstå då ett system når en struktur då det börjar dominera en miljö så att givna randvillkor istället rubbas. Då utgör mer och mer systemet nya randvillkor för de andra system som dittills satt randvillkoren. De systemen tvingas då förändra struktur och mekanismer för att anpassa sig. I det aktuella sammanhanget kan det t ex ses som att det välfärdsindustriella komplexet börjat sätta villkoren för skatteuttaget, snarare än att skatteuttaget sätter villkoren för det välfärdsindustriella komplexet, osv.

    Gillad av 1 person

  5. anonym skriver:

    Det intressanta med Alliansens styre var ju att man retoriskt gav sig på ”bidragssystemet”, men egentligen fick aldrig välfärdsindustrin någon kritik alls. Istället blev arbetslösa och sjuka offer dubbelt, dels för ett dåligt fungerande system och sedan för att detta system ännu hårdare manifesterade sin makt.

    Gillad av 1 person

  6. Fredrik Östman skriver:

    Här skriver Ungerns premiärminister på tyska i Frankfurter Allgemeine Zeitung om problemet med att EU:s politiska ledning fjärmat sig så dramatiskt från att representera folkets vilja och att implementeringen av gemensamt fattade beslut (Schengenområdet) kritiseras:

    http://www.kormany.hu/en/the-prime-minister/the-prime-minister-s-speeches/wer-uberrannt-wird-kann-nicht-aufnehmen

    Han citerar i riktning förespråkarna för Europas förenta stater ingen mindre än Abraham Lincoln: ”folkstyre av folket för folket”. Ett EU som politiskt intar ståndpunkter så långt från folkets vilja som EU gör i invandringsfrågan kan aldrig utveckla sig till en stor samordnad demokrati.

    Gilla

  7. Fredrik S skriver:

    Men är inte intressekonflikten mellan ‘principal’ och ‘agent’ samma sorts dynamik, klyftor eller skillnader som liberaler menar leder till utveckling, inovationer och att människor motiveras i andra sammanhang?

    Gillad av 1 person

  8. Lennart Göranson skriver:

    Nils skriver att ”det är viktigt att inse att agenterna (politiker, tjänstemän osv) inte ses som bedragare i denna teori. Det är fråga om kontraktsproblem på grund av skiljaktiga intressen och asymmetrisk information”. Det är bra. Principal-agentteorin är ett analysverktyg. Inte ett bevis på någon sammansvärjning eller ett skäl att kasta den representativa demokratin överbord.

    Ett alternativt, eller komplementärt, angreppssätt är att se den offentliga sektorn som en konkurrensmarknad. En ICA-handlare vill maximera sin vinst, men han kan inte höja priserna efter behag om det finns en Coopbutik runt knuten. På liknande sätt kan myndigheter tävla om politikernas gunst eftersom det finns olika myndigheter att välja mellan när man beslutar om ”satsningar”. Att myndigheterna har ett informationsövertag behöver alltså inte innebära att de är helt fria att agera autonomt, i sitt eget intresse. Och att politikerna i sin tur verkar på en konkurrensmarknad är uppenbart. Därmed inte sagt att man ska bortse från de risker som beskrivs i inlägget.

    När det gäller Brysselbyråkratin kan man tycka väldigt olika. Kommissionen, som vi närmast tänker på i sammanhanget, har 33 000 anställda. Det är ungefär lika många som kommunförvaltningen i en medelstor europeisk stad. Med tanke på hur omfattande arbetsuppgifterna är kan man, om man så vill, hävda att Brysselbyråkratin är väldigt liten. Det har fört med sig att man inte har resurser att matcha lobbyister och medlemsstater när de försöker driva igenom nya regler, som ofta har ett protektionistiskt syfte. Och när allmänheten upprörs över nya regler – verkliga eller skrönor – är nationella politiker inte sena att skylla på Brysselbyråkraterna, trots att man själv har varit med om att både föreslå och besluta om dem.

    Gilla

  9. MartinBohman skriver:

    Det underförstådda svaret på frågan i artikelns sista mening är förstås — JA!
    I synnerhet gäller detta migrationspolitiken, eftersom det inom detta område finns en stark ideologisk åsiktslobby. Denna lobby strävar hela tiden efter att det ska satsas ännu mera pengar på asylinvandringen, och på aktiviteter relaterade till asylinvandringen. De anser nämligen att Sverige blir bättre ju fler människor från främmande kulturer som bor här — oavsett vad dessa invandrade har för slags humankapital med sig i bagaget.

    Är det svårt att få ut asylinvandrarna på arbetsmarknaden? Då lägger vi några miljoner på ett projekt där vi anlitar ”lotsar” för att lotsa ut dessa människor i arbete. Hoppsan, projektet blev visst inte så lyckat — men tanken var ju god! Och så vidare.

    Det läggs enorma pengar och resurser på liknande satsningar för att försöka göra en i grunden hopplös situation till en framgångssaga. Och media sprider des-information för att dölja vad som egentligen pågår. Man påstår tex. lögnaktigt i DN att sk. ”ensamkommande” blir lika framgångsrika på arbetsmarknaden som svenskar.

    Folk som inte har alternativa källor till information (som tex. Tino Sanandajis blogg) blir vilseledda av sådant, och kan därför inte göra utvärderingar av den förda politiken baserade på fakta. Media, som skulle granska makten, samarbetar istället med makten för att dölja fakta eftersom man tillhör samma åsiktslobby.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.