Gästskribent Anna-Karin Gustafsson: Hur ser du på vår barnuppfostran, Schleicher*?

Från det perspektiv du besitter, hur står sig vår svenska barnuppfostran jämfört med övriga OECD-länder? Är inte den lite annorlunda, lite avvikande? Eller är det inget ni brukar reflektera över, när ni utvärderar vilka skolresultat som dessa länder levererar?

Om man skulle jämföra oss med Singapore till exempel, nog hamnar vi i en kulturkrock med varandra? Kanske större delen av Asien, rent av? Och enbart i Europa; nog har vi en ovanligt mjuk inställning till våra små? Det kan väl inte finnas många länder i världen som har en lagstiftning som inriktar sig på att ge elever stort inflytande över sina studier?**

För nog måste du väl hålla med om att det har stor betydelse för ett lands skolresultat ifall det finns en stark kultur av styrning av barnen eller inte? Och kanske om landet har en hyfsat god välfärd eller inte, som stöttar upp familjer som inte har förmåga att klara sin egen situation? De som lever mer bokstavligt med kniven på strupen.

Vad har du själv för syn på barnuppfostran? Du är uppvuxen i Tyskland, eller hur? Ursäkta en fördomsfull tanke men har ni inte en rätt så strikt attityd till att fostra de unga? Jag är kanske helt ute och cyklar (Google translate varning). Eller är jag inte det?

Undrar hur du tänker… Tror du att vi skäms för vårt sätt att bemöta barn? Eller tycker du att vi har något unikt som resten av världen borde ta del av? Om du skulle fråga mig, hade du fått två ja på dessa frågor. Jag hade inte velat leva i ett annat land men jag måste erkänna att vi har synnerligen stora bekymmer att hantera vår välutvecklade demokrati – vårt humana ideal. Titta bara på den politiska kartan. Vi vill ha frihet för många partier men alla dessa anses ändå inte rumsrena i de flestas ögon.

Samma motstridiga förhållande har vi till våra barn. Och det är kämpigt emellanåt, vill jag lova! (Det är det politiskt också.) Det hade varit tusan så mycket lättare för ens egen del att inte ta diskussioner om allt som kommer i ens barns väg. Men – det är kanske svårt att förstå – vi vill ha det så. De flesta av oss.

Men för att hantera ett system med en svag styrningskultur av de små, krävs att vi förstår kommunikationens kärna. Det som ger förutsättningar för att dialogen kan äga rum. Vad är det? Vad är det som får unga och gamla att haka i varandra när greppet om barnen inte sker på traditionella, konservativa grunder?

Har du funderat på sådana frågor? Har du försökt sätta dig in i vad det kan tänkas vara? Jag bestämde mig för det när jag läste min kommunikationsutbildning för några år sedan. Mellan den tyske filosofen Jürgen Habermas rader, tyckte jag mig se svaret: Om man tycker om människan som fenomen, så går det oftast att föra en dialog.

Vi i Sverige har brottats med två olika barnuppfostransidéer. Antingen utifrån hjärnans funktion eller hjärtats. I ena stunden har vi enbart agerat på distans och i en det-är-vi-som-bestämmer-anda. Och i andra, i en gränslöst beskyddande tillvaro. Vi behöver nu lära oss att kombinera dessa två system. Vi behöver lära oss att stoppa in hjärtat i hjärnan. Så att vi kan leda våra barn i en optimal utveckling, i ett modernt utvecklat land. Sedan skulle vi kunna vara stolta över våra stora demokratiska framgångar – internationellt.

Du önskar väl oss lycka till?

* Andreas Schleicher är OECD:s chef för utbildningsfrågor samt Pisa-ansvarig.

** SkolL 4:9-17

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”.

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”