Gästskribent Anna-Karin Gustafsson: Hur ser du på vår barnuppfostran, Schleicher*?

Från det perspektiv du besitter, hur står sig vår svenska barnuppfostran jämfört med övriga OECD-länder? Är inte den lite annorlunda, lite avvikande? Eller är det inget ni brukar reflektera över, när ni utvärderar vilka skolresultat som dessa länder levererar?

Om man skulle jämföra oss med Singapore till exempel, nog hamnar vi i en kulturkrock med varandra? Kanske större delen av Asien, rent av? Och enbart i Europa; nog har vi en ovanligt mjuk inställning till våra små? Det kan väl inte finnas många länder i världen som har en lagstiftning som inriktar sig på att ge elever stort inflytande över sina studier?**

För nog måste du väl hålla med om att det har stor betydelse för ett lands skolresultat ifall det finns en stark kultur av styrning av barnen eller inte? Och kanske om landet har en hyfsat god välfärd eller inte, som stöttar upp familjer som inte har förmåga att klara sin egen situation? De som lever mer bokstavligt med kniven på strupen.

Vad har du själv för syn på barnuppfostran? Du är uppvuxen i Tyskland, eller hur? Ursäkta en fördomsfull tanke men har ni inte en rätt så strikt attityd till att fostra de unga? Jag är kanske helt ute och cyklar (Google translate varning). Eller är jag inte det?

Undrar hur du tänker… Tror du att vi skäms för vårt sätt att bemöta barn? Eller tycker du att vi har något unikt som resten av världen borde ta del av? Om du skulle fråga mig, hade du fått två ja på dessa frågor. Jag hade inte velat leva i ett annat land men jag måste erkänna att vi har synnerligen stora bekymmer att hantera vår välutvecklade demokrati – vårt humana ideal. Titta bara på den politiska kartan. Vi vill ha frihet för många partier men alla dessa anses ändå inte rumsrena i de flestas ögon.

Samma motstridiga förhållande har vi till våra barn. Och det är kämpigt emellanåt, vill jag lova! (Det är det politiskt också.) Det hade varit tusan så mycket lättare för ens egen del att inte ta diskussioner om allt som kommer i ens barns väg. Men – det är kanske svårt att förstå – vi vill ha det så. De flesta av oss.

Men för att hantera ett system med en svag styrningskultur av de små, krävs att vi förstår kommunikationens kärna. Det som ger förutsättningar för att dialogen kan äga rum. Vad är det? Vad är det som får unga och gamla att haka i varandra när greppet om barnen inte sker på traditionella, konservativa grunder?

Har du funderat på sådana frågor? Har du försökt sätta dig in i vad det kan tänkas vara? Jag bestämde mig för det när jag läste min kommunikationsutbildning för några år sedan. Mellan den tyske filosofen Jürgen Habermas rader, tyckte jag mig se svaret: Om man tycker om människan som fenomen, så går det oftast att föra en dialog.

Vi i Sverige har brottats med två olika barnuppfostransidéer. Antingen utifrån hjärnans funktion eller hjärtats. I ena stunden har vi enbart agerat på distans och i en det-är-vi-som-bestämmer-anda. Och i andra, i en gränslöst beskyddande tillvaro. Vi behöver nu lära oss att kombinera dessa två system. Vi behöver lära oss att stoppa in hjärtat i hjärnan. Så att vi kan leda våra barn i en optimal utveckling, i ett modernt utvecklat land. Sedan skulle vi kunna vara stolta över våra stora demokratiska framgångar – internationellt.

Du önskar väl oss lycka till?

* Andreas Schleicher är OECD:s chef för utbildningsfrågor samt Pisa-ansvarig.

** SkolL 4:9-17

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”.

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”

4 reaktioner på ”Gästskribent Anna-Karin Gustafsson: Hur ser du på vår barnuppfostran, Schleicher*?

  1. Göran Fredriksson skriver:

    Ett kriterium för om en viss barnuppfostran är bra eller inte är hur barnen som vuxna hävdar sig i globaliseringens tid. Ett annat kriterium är om den kultur som utvecklas på sikt och som grundläggs genom uppfostringsmetoden är livskraftig relativt andra kulturer. Sveriges nuvarande välstånd grundlades när Sverige var tämligen patriarkalt och är inget som man kan ta för givet skall gälla för alltid och under andra förtecken.

    På en kulturskala från extremfeministisk till extrempatriarkal kan de flesta kulturer placeras långt ut på den patriarkala delen. Om den svenska feministiska kulturen kommer att överleva i den miljön på sikt har vi ännu inget svar på. Feministernas ointresse och oförmåga att få med sig de kvinnor som lever i de växande extrempatriarkala områdena i Sverige på den feministiska agendan bör oroa.

    Gilla

  2. MartinBohman skriver:

    Från min egen erfarenhet som förälder: Vi har strävat efter att ge vårt barn en uppfostran där det slösas med kärlek men man samtidigt sätter tydliga gränser. Som vuxen har man det fulla ansvaret, och därför måste man genomdriva även sådana beslut som barnet kanske inte riktigt gillar.
    Detta hindrar inte att man gör sitt bästa för att förklara för barnet VARFÖR det och det måste göras, och är beredd att kompromissa om småsaker där det är möjligt.
    Vårt barn går nu i gymnasiet och planerar att läsa juridik på universitetet.

    De verkliga problemen ligger inte i vår svenska barnuppfostran anser jag, utan i att barnen i skolan möts av en kravlös flum-attityd där ingen vågar sätta tydliga gränser — detta är vad som genomdrivs av vänsterdominerade skolmyndigheter.
    Exempelvis fick en mycket framgångsrik skola i Sthlm kritik från Skolinspektionen för att man där skällde ut elever som bröt mot reglerna! Det var att ”kränka”, ansågs det (= vänsterns favoritord: ”kränkning”, så snart någon drabbas av sanktioner pga. brott mot samhällets regler).
    Om man inte får sätta gränser och på något sätt straffa den som bryter mot reglerna — hur i H-E ska man då kunna skapa lugn och arbetsro i klassrummet??

    Dessutom har vi problemet med invandrarungar som är vana vid en mycket auktoritär miljö hemifrån, och i skolan möts av nämnda flum. Hur tror ni de reagerar på denna plötsliga frånvaro av auktoritet?

    Kort sagt, så är det vänsterflummet, i kombination med en massiv invandring från främmande kulturer, som förstört den svenska skolan.

    Gilla

  3. Sixten Johansson skriver:

    Jag har varit värsta curlingpappan, kan fortfarande inte gå emot min natur, men jag har på äldre dar haft lyckan att med både hjärnan och hjärtat uppleva hur en fostran av det slag som Martin Bohman beskriver kan fungera i praktiken. I motsats till honom tror jag att de verkligt svåra problemen tyvärr finns just i dagens familjer, därför att skolplikten i värsta fall går att avskaffa, men barnen kan vi inte flytta från hemmen och vuxenbarn föder nya barn, som växer upp till framtidens vuxenbarn.

    Det handlar inte bara om ett val mellan hjärnan och hjärtat, utan om att ryggraden och det ludna skinnet har tappats bort. Genom ryggraden går så mycket automatiska impulser som inte ska behöva behandlas av vare sig hjärna eller hjärta. Det är ryggraden som ger tåligheten, uthålligheten att träna även på trista ting och rutiner tills de sitter där de ska sitta. Ryggradens symboliska längd och styrka säger att vi behöver ledare som höjer sig över de andra och leder flocken, inte i kraft av sin oförargliga medelmåttighet utan på basis av sin kompetens och sina ledaregenskaper. Och det är den lena ludenheten som är vårt adelsmärke, både hos män och kvinnor, hos oss alla som accepterar och gläds åt vår djuriskhet och vår änglanatur och vår längtan efter att skapa allt som ännu är oskapat.

    Gilla

  4. Fredrik S skriver:

    Få av oss vill ha tillbaka den auktoritära uppfostran men det är mitt intryck att vi i brist på alternativ slutat uppfostra. När jag själv blev föräldrar kom jag i kontakt med Jesper Juul (Ditt kompetenta barn m.m.) som av många felaktigt räknas som en ‘mjukispedagog’. Hans grundide är att vi inte ska sätta gränser för barnet utan vara en förebild genom att sätta gränser för oss själva. T.ex. är det bättre att säga:
    – Nu vill jag att du går och lägger dig för JAG vill vara ifred ett par timmar innan jag lägger mig/vill inte tjafsa med dig när du är trött i morgon.
    I stället för att vädjande säga:
    -Är det inte bäst DU går och lägger dig nu så du inte är trött i morgon!?
    Vems är ansvaret och för vad? (Självklart en åldersfråga)
    Jag ser ofta föräldrar som gnälligt hotar, utan att fullfölja, vädjar, skam och skuldbelägger för att de är rädda för att sätta gränser, för sig själva. I extremfall kan man höra:
    -Se nu gjorde du Mamma ledsen/Pappa arg så nu får du göra som vi säger annars o.s.v.
    Föräldrars känsloliv är INTE barns ansvar.
    Jag tror den typen av uppfostran är förödande för barns självkänsla och är kanske t.o.m. värre än fysisk aga (Vilket jag inte förespråkar).
    I andra änden skämmer vi bort våra barn för vi har möjlighet att ge dem vad vi själva inte kunde få och curlar för de ska inte behöva som vi!
    För att spetsa till det genererar det små narcissister med en mycket skör självkänsla.
    Så ja, vi har en annan kultur än Singapore som bl.a. yttrar sig i barns, föräldrars och samhället i sin helhets attityd till skola och kunskaper.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.