Populism – vad är det egentligen?

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Ett vanligt glåpord i svensk (och europeisk) politisk debatt är ”populist”. Men det tycks inte finnas någon allmän medvetenhet om vad det betyder. De som kallar andra populister gör det för att förolämpa och förnedra och de som kallas populister är ivriga att förneka att de är det. Men förneka vad då?

Det finns en omfattande vetenskaplig litteratur om begreppet populism, men jag är varken statsvetare eller historiker.[1] Jag är därför inte ute efter att ge någon översikt över detta forskningsområde. Jag vill bara resa frågan vad begreppet har stått för och rimligen fortfarande borde betyda.

Populism har blivit ett allmänt skällsord, som vilken politiker, ledarskribent eller journalist som helst kan dra till med utan att behöva precisera sig. Denna intellektuella slapphet döljer frågor som är fundamentala för Västerlandets samhällsutveckling och hindrar en nödvändig politisk förnyelse. Och det är nog också syftet med att använda uttrycket som ett okvädinsord i stället för att analysera de underliggande frågorna.

Historiens första populister var folktribunerna i antikens Rom, Tiberius Gracchus och grabbarna. I 50-talets svenska gymnasier skildrades de som hjältar. Populister är i grunden medborgare som anser att landets etablerade institutioner (politiska partier, ämbetsmän och särintressen) orättmätigt berövar folket (populus) makten. Populister gör uppror mot etablissemanget och vädjar till folket över dess huvuden. Är detta odemokratiskt? Nej, naturligtvis inte i sig. Att kritisera etablissemanget, makteliten eller vad man nu vill kalla det är helt legitimt och mer än så. Det är en omistlig del av en fungerande demokrati.

Invändningarna mot populism är av tre olika slag. För det första kan man som en del av etablissemanget se sådan populism som en fara för sin egen maktposition. En naturlig reaktion, men den gör inte en populistisk rörelse demokratiskt illegitim. Tvärtom är det viktigt för demokratin att möjligheten finns att vädja till folket över etablissemangets huvud. Socialdemokratin växte fram från 1800-talets slut som ett populistiskt uppror mot det dåvarande etablissemanget.

För det andra kan man tycka att det ligger en felaktig politisk analys bakom en populistisk rörelse, därför att man anser de existerande partierna, ämbetsmännen och särintressena tillsammans ger den bästa demokratiska kompromissen i den historiska fas vi befinner oss. Detta är fullt möjligt och det är naturligtvis en helt legitim demokratisk reaktion att då försvara det rådande systemet mot en populistisk rörelse.

För det tredje kan man anse att en populistisk rörelse står för motbjudande idéer som främlingsfientlighet, rasism och ett dåraktigt och farligt ekonomiskt program. Men då skall man angripa de idéerna och inte nöja sig med att skrika ordet populism, som ju inte står för ett sådant politiskt innehåll.

I USA har ordet populism behållit mera av sin grundläggande betydelse. Under mellankrigstiden betecknade demokratiska amerikanska jordbrukare sig som populister och kallades så även av medierna. Rörelser som stödde Roosevelts New Dealpolitik kallades ibland också populister, liksom efterkrigstidens ”civil rights movement” och de senaste årens Occupy Wall Street- rörelse.

Populister har ofta haft vidriga program. Mussolini och Hitler är kanske de värsta exemplen, men vår kritik skall då riktas mot fascismen och nazismen. Felet var inte att de vädjade till folket över det rådande etablissemanget huvuden utan att de stod för fullständigt vidriga politiska idéer på olika områden. På samma sätt är det med Front nationals och Sverigedemokraternas politik. Felet är inte deras uppror mot etablissemanget utan deras främlingsfientlighet och rötter i rasfördomar och förakt för andra kulturer.

Många tycker säkert att populister åtminstone i vår tids Europa alltid präglas av det slaget av värderingar och att de har många politiskt motbjudande företrädare. Det är förvisso sant. Det krävs stor integritet och mod för att lämna etablissemanget och ställa upp för ett populistiskt program även när ett sådant är helt demokratiskt. Det blir därför en underrepresentation av sakligt övertygande och sympatiska politiker och en överrepresentation av demagogiska och osympatiska. Men skall ett populistiskt parti under normala förhållanden klara sin uppgift att över etablissemangets huvud vinna folkligt stöd för sitt program måste det ändras. Annars blir det inte tillräckligt folkligt stöd

Spelar det då någon roll vad vi menar med populism? Kan det inte uttrycket få ha den innebörd som etablissemanget i Europa håller på att etablera? Nej, det kan det inte därför att etablissemangets försvar av sina intressen ofta döljs när det ständigt ropar populism. Själv kommer jag osökt att tänka på fåren i Orwells Djurfarmen som vid alla möten börjar ropa som en hejarklack”Fyra ben bra, två ben dåligt” (Four legs good, two legs bad) och därmed stoppar alla försök att få till stånd en demokratisk debatt om viktiga frågor. Detta vrålande säkrar gårdens diktator Napoleons grepp om makten.

Vi bör därför låta ordet populism behålla sin ursprungliga betydelse av vädjan till folkets stöd över etablissemangets huvud. Genom att hindra dagens politiska maktelit från att blockera nytänkande och demokratisk debatt med rop om populism, kan vi förbättra möjligheten att hantera frågor som vad EU skall bestämma över, hur invandringen till Europa skall hanteras och vilka linjer vi skall följa i miljöpolitiken.

  1. En introduktion bland många till forskningen på området kan vara Albertazzi, D och McDonnell, D (2008). ”Twenty-First Century Populism”Palgrave MacMillan.

9 reaktioner på ”Populism – vad är det egentligen?

  1. Hans Kindstrand skriver:

    Bra att Du tar upp denna fråga. Bra analys. Jag vill bara tillägga att demokrat var ett invektiv i svensk politisk debatt för lite drygt hundra år sedan.

    Gilla

  2. Tritonen skriver:

    Semantik är intressant. Dock tror jag att det blir svårt att återerövra ”populism” i dess ursprungliga, neutrala eller rent av positiva betydelse. Det har sjunkit för djupt. Man kan jämföra med ”idiot”, som på grekiska ursprungligen lär betyda ”enskild man, okunnig i statsangelägenheter”.

    Gilla

  3. dolf skriver:

    Populism är vad jag förstår att försöka värva folket med populära budskap. Vilket då rent krasst väl är precis vad som utmärker de etablerade partierna. Vad är en valrörelse om inte ett frossande i just populism medelst värsta sortens reklamkampanjer där floskler, tomma löften och smutskastning haglar över medborgarna
    Det är snarare så att de som är minst populistiska är just de som främst anklagas för att vara populistiska. Små partier på kanten tar ofta upp reella problem och kämpar i hård motvind från övriga samhället, de tvingas i hög grad, oavsett om lösningarna de erbjuder är bra eller dåliga, att vara icke-populistiska för att få några framsteg.
    Det politiska systemet vi har är populistiskt till sin natur, det är ju arrangerat för att det parti som är det mest populistiska skall vinna.

    Gilla

  4. Rolf Ahlqvist skriver:

    Som jag ser det har den engelske professorn Paul Taggart tre teman för vad en populist är.
    Populisten är kritisk mot elitstyret, ser allt i en polarisering mellan gott och ont, samt har en vision om ett kommande paradis. Men ser också bakåt mot ett ursprungligt paradis. Sedan finns den nyligen avlidne argentinske professorn Ernesto Laclau som anser att demokrati och populism är två sidor av samma mynt, och där populismen är den dynamiska grundenergin i varje demokratiskt system. Och han kallar den drivkraften för det populistiska förnuftet.

    Den tidigare regeringen inrättade en Framtidskommission för att se vad framtiden kunde föra med sig Men undertecknad populistiske gräsrotstyp anser, att kommissionen inte insåg att tiden och skeendet nu går längs två divergerande förståelsehorisonter.
    Det materialistiska mammonsamhället fortsätter då utåt i sin globala inriktning, och som innebär mycket av ett jobbigt förminskande av Gehenna, men där även kamp för rättvisa ingår. Alltmedan den existentiellla, andliga utvecklingen går inåt i den vändpunktstid som vi är inne i, mot IT-välfärdsparadis.Men bägge samhällena måste med sina olika ideal samverka  med varandra, över alla sina gränsdragningar.

    Gilla

  5. Conrad Lauritsen skriver:

    I dagens demokrati har de allmänna valen blivit en tävling. Tävlingen backas upp av opinionsundersökningar och media. Vadslagningsföretagen sätter odds på vem som skall vinna melodifestival, Idol, mästerkockar mm. I let´s dance avgörs inte framgång av förmågan att dansa utan av den medverkandes popularitet i största allmänhet. Det är inte juryn som avgör utan de som ringer in och röstar. Man kan tom ringa och rösta innan man ens sett och hört den tävlande dansaren eller sångaren (i Idol).

    Min poäng är att riksdagens partier tävlar om att vara populära. Det gör man genom att göra uttalanden och leverera politiska förslag som media och stora väljargrupper kan ta till sig och uppskatta. Man väljer också att göra sig själva till populära personer. Vi har sett många duktiga politiker men få av de har blivit populära. Vi har också sett populära politiker som egentligen inte är så duktiga.

    I Aktuellt ställs ofta två personer mot varandra, det blir en match, en tävling. Folk håller på sin favorit på samma sätt som man håller på sitt favoritlag i fotboll.

    Detta sker i ett samhälle där många säger sig inte vara intresserade av politik. Tävling är kul och spännande och det har partierna att förhålla sig till.

    Detta går ut över långsiktigheten. Vi vill ha resultat nu och vill veta vem som har vunnit och förlorat.

    Sammanfattningsvis är då populism den strategi och taktik som politiska partier använder sig av för att uppnå popularitet i syfte att få fler väljare på valdagen.

    Gilla

  6. Sixten Johansson skriver:

    En bra och välbehövlig analys. Men när ett begrepp har laddats med negativa och nedsättande associationer dröjer det mycket länge innan det kan användas neutralt igen. Hela dissidentrörelsen inom och utanför SD uttrycker väl både en del av ”intelligentians” och en del av ”folkets” protest mot makteliten, men det är nog slagkraftigare att använda andra ord än ”populistisk”: den folkliga proteströrelsen, den nya folkhemsbyggande rörelsen, o s v.

    Med ordet ”populistisk” förknippar jag själv syndabockstänkande och enkelspåriga lösningar. För att hela den folkliga proteströrelsen ska få politisk slagkraft skulle den behöva utvecklas på åtminstone fyra områden:

    1) Det behövs minst ett, men helst flera, nya partier som är beredda att samarbeta med SD. Detta skulle ge SD såväl konkurrens som andrum och svängrum att utvecklas politiskt.
    2) Protestpartierna måste uppvisa ett så förtroendeingivande persongalleri att de kan göra troligt att de har tillräcklig kompetens och garanterar mindre maktmissbruk och korruption än dagens sju styrande partier.
    3) De bör ha en större grad av direktdemokrati och kommunikation med folket och med fristående expertis.
    4) Och viktigast av allt: De måste presentera mycket tydligare beskrivningar av verkligheten och hur de vill förändra den både ideologiskt och konkret. De måste beskriva vilket slags samhälle de vill se växa fram och hur Sverige ska komma dit utifrån dagens konkreta multietniska verklighet, arbets-, bostads- och skolsituation, EU-medlemskapet, försvaret. De måste helt enkelt (!) kunna skissera en ljusare framtid och visa vägriktningen dit, kunna erbjuda ledarskap, tillit och hopp.

    Gilla

  7. Erik skriver:

    Jag känner mig sååå trygg med att svenska folket aaaldrig kommer att få rösta om invandringspolitiken. Det finns gränser för vad de folkvalda kan tillåta fårket.

    Gilla

  8. Ann Elise Ahlstrand skriver:

    Bra analys! Och många bra inlägg. Om journalister slutade använda ordet skulle mycket vara vunnet. I en intervju i DN i dag 17 nov använder Stefan Löve’n ordet populism flera gånger, och han säger också ”Vi skallvisa att vi står bredvid folket och ge uttryck för vad folk känner”. Jag hade uppskattat om han istället föredragit att stå bland folket. Tyvärr andas hela artikeln just detta, vi och dom.
    Kanske just roten till det onda, måtte andra politiker dra andra slutsatser av amerikanska valet än Löve’n, så att vi inte får en upprepning av USA-valet i varken Frankrike eller Sverige så småningom!

    Gilla

  9. Glenn skriver:

    Populism kan också vara att slänga in en brasklapp om ”SDs rötter” i allt man skriver, för att visa att man är en i gänget.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.