Ingen ställs till ansvar för eurokatastrofen!

Nils Lundgren

Nils Lundgren

DN:s huvudledare den 18 september handlade om Finlands ekonomiska kris som just då utlöste strejker och hårda politiska och fackliga motsättningar. DN konstaterar: ”Medan jämförbara länder repar sig från den globala krisen har finsk ekonomi en hög och fortfarande stigande arbetslöshet. Tillväxten har varit noll sedan finanskrisen bröt ut (dvs. sedan år 2008, min anmärkning), och statsskulden stiger.”

Asymmetriska chocker är inte att leka med

DN påpekar helt korrekt att Nokias kris, pappersindustrins avsättningsproblem och den stora ryska handelspartnerns djupa ekonomiska nedgång är de viktiga förklaringarna till Finlands kris. Dessa bakslag har inte vållats av euromedlemskapet, utan är perfekta exempel på så kallade asymmetriska chocker, dvs. ekonomiska kriser som inte slår allmänt i OECD-området utan drabbar ett enstaka land. Det var risken för sådana asymmetriska kriser som var huvudargumentet mot en europeisk valutaunion i den vetenskapliga och politiska debatten under 90-talet. Varför?

Jo, när ett land drabbas av en asymmetrisk ekonomisk kris måste det genomföra en real devalvering, det vill säga sänka sina arbetskraftskostnader jämfört med sina konkurrentländer för att skapa en rimlig konkurrenskraft som möjliggör återgång till full sysselsättning, stabila offentliga finanser och stopp för skuldsättning mot omvärlden.

Externdevalvering kräver egen valuta

En real devalvering kan ske på två sätt, extern eller intern. En externdevalvering bygger på att landet har en egen valuta som får falla nominellt mot andra valutor, så att landets arbetskraftskostnader mätt i utländska valutor blir lägre. Därmed stiger konkurrenskraften både i landets exportindustri och i dess importkonkurrerande industri. Investeringarna ökar i dessa för utländsk konkurrens utsatta näringar och sysselsättningen stiger. Därmed ökar skatteintäkterna medan statsutgifterna för arbetslöshetsersättning och olika former av socialt stöd faller. Budgetunderskotten sjunker alltså och bytesbalansen mot omvärlden förbättras, eftersom exporten ökar och importen på marginalen ersätts med inhemsk produktion. Statsskuld och utlandsskuld stiger därmed inte som tidigare och börjar efter hand falla.

En ekonomisk omställning genom extern devalvering, det vill säga att krislandets valuta faller, går ganska fort. Under Sveriges dramatiska ekonomiska kris i början 90-talet steg arbetslösheten från 1,5 procent till 8,2 procent från 1989 till 1993 och den offentliga sektorns budgetbalans gick på samma tid från ett överskott på drygt 3 procent av BNP till ett underskott på nästan 12 procent. (Budgetunderskottet hamnade alltså på grekisk nivå.)

Sverige släppte kronkursen i november 1992 och fick en lysande utveckling redan efter ett par tre år. Landet har sedan dess varit ett av EU:s ekonomiskt mest framgångsrika medlemsländer.

Interndevalvering är mycket plågsam och slår hårdast mot de svaga

En intern devalvering går till så att landet höjer skatter och sänker offentliga utgifter kraftigt. Därmed faller den totala inhemska efterfrågan på varor och tjänster och arbetslösheten drivs upp. Eftersom skälet till att genomföra en devalvering är att försämrad konkurrenskraft redan har lett till hög arbetslöshet, blir denna ännu värre till att börja med. Tanken är nu att den ökade svårigheten att få jobb skall leda till låga eller uteblivna lönehöjningar under en period. Löneökningstakten måste ju bli lägre än i de viktigaste konkurrentländerna. Detta är en process som kan förväntas ta ganska lång tid, åtskilliga år, även under ”normala” förhållanden.

Nu är emellertid förhållandena inte normala. Finlands konkurrenter och viktiga exportmarknader, EU-länderna, är inne i vad som närmast liknar en deflationsprocess. Priser och löner stiger långsamt eller inte alls. En interndevalvering blir alltså i det rådande historiska läget extra plågsam, eftersom den blir så utsträckt i tiden. Det är därför inte bara Grekland, Italien och Spanien sitter fast i arbetslöshet och låg tillväxt utan även det välskötta landet Finland.

Det bör understrykas att både extern och intern devalvering innebär ett fall i reallönerna. Det är själva syftet med processen och uppkommer framför allt genom att importen blir dyrare. Bensin, kaffe, charterresor utomlands, utländska bilar fördyras. Men skillnaden i samhällsekonomiska kostnader mellan de båda varianterna kan vara enorm av två skäl.

För det första därför att interndevalvering kräver hög arbetslöshet under mycket längre tid, vilket innebär en längre period med förlorad produktion och sociala tragedier genom utslagning på arbetsmarknaden. Och i nuvarande historiska läge är som sagt interndevalvering extra kostsam på grund av deflationstendenserna.

För det andra slår en interndevalvering mera ojämnt mellan olika grupper. De som blir arbetslösa blir det under långa perioder, det är de som drabbas mest av lönenedpressning och underminerade statsfinanser leder dessutom ofta till försämrade villkor för arbetslösa i sådana lägen. De som får behålla sina jobb går mycket mera skadeslösa ur interndevalveringens påfrestningar.

En externdevalvering sprider kostnaderna i form av sänkta reallöner mera jämnt över arbetskraften.

Men ingen ställs till ansvar

Det var detta kampen om EMU, den europeiska valutaunionen, gällde. De som såg betydande risker för asymmetrisk ekonomisk utveckling, ansåg att EU:s medlemsländer överlag borde behålla sina valutor som en försäkring mot ekonomiska kriser. De som förespråkade valutaunion förnekade i stort sett sådana risker. Nu vet vi hur det gick.

Varför är nu detta intressant idag? Jo, en välfungerande demokrati förutsätter att medborgarna kan utkräva ansvar av de politiskt styrande. Men de politiker och politiska partier som drev igenom valutaunionen, sitter kvar. Inget ansvar har utkrävts. Och varför har inte media ställt de styrande till svars i nagelfarande intervjuer i press och eter? Jo, därför att hela medievärlden i nästan hela EU ställde upp för projektet. Det är betecknande att DN i sin analys av Finlands läge i förbigående konstaterar att euron ”sannolikt blivit ett hinder för omställningen. En lägre växelkurs skulle ha kunnat gynna tillväxten i nya branscher”.

Sanningen är ju att den svenska pressen nästan utan undantag ställde upp för euron. Inga ledarskribenter kan ställa politikerna till ansvar, eftersom kritiken drabbar även dem själva. Och den som följde hur nyhetsförmedlingen och public service hanterade debatten, vet hur eurokritik hanterades där. Skillnaden mellan opinionsbildning och nyhetsjournalistik var mycket diffus. Europrojektet, som har kommit att hota hela det frihetsprojekt som EU med dess fyra friheter är, stöddes av i stort sett hela makteliten av politiker, medier och ekonomer. Därför ställs ingen till svars.

Frågan är nu om flyktingfrågan räddar makteliten från ansvarsutkrävande för euron eller om den i stället blir förödande slag mot hela EU-projektet. Jag bävar.

14 reaktioner på ”Ingen ställs till ansvar för eurokatastrofen!

  1. Jan W skriver:

    Vill minnas jag röstade ja till Euron. ”Alla” sa ju den var bra. Ansåg mIg inte ha någon kunskap att bedöma själv. Minns knappt hur/om jag röstade eftersom jag inte hade någon egen övertygelse.

    Som sagt. En oerhörd katastrof. Inte bara för de direkt ekonomiskt drabbade. En katastrof för hela EU-projektet.

    Men viljan var säkert god. Den skulle öka integreringen och samhörigheten mellan länderna. Resultatet blev precis det motsatta. Och precis som du skriver borde det varit uppenbart art projektet var oerhört riskabelt för den som hade lämpliga kunskaper eller hade varit beredd att inhämta sådana.

    Som sagt. Ingen ställs till ansvar. Det finns till och med de som fortfarande anser att vi skall stödja Euron genom att gå med. Trots att katastrofen inte går att blunda för.

    Håller med om att det finns anledning att bäva.

    Gilla

    • tomas skriver:

      En som låg bakom mitt beslut att rösta NEJ var Nils Lundgern. Hagströmer, Qviberg och Lars Wohlin (en av de smartaste vi har) var oxå med och påverkade.
      Jag gjorde min hemläxa och kom fram till att rösta NEJ var det enda rimliga (logos fick bestämma)..

      Gilla

  2. tomas skriver:

    ”They have made a desert, and called it the eurozone.” Matt O’Brien, Washington Post.
    ”Släpp aldrig sedelpressen”. Warren Buffett anser att det största problemet i Europa är att 17 länder saknar sina egna sedelpressar.
    ”EU-styret som Kinas politbyrå” Björn Wahlroos
    ”Jag tror inte på den Europeiska Unionen. Vi är lite för olika. Engelsmän och svenskar är lika, men den europeiska gemenskapen, det tror jag är nåt olyckligt. […] Det här med att byråkrater i Bryssel skall bestämma vad vi skall göra i Sverige och England, det tror jag inte alls på.” Erik Penser

    Gillad av 1 person

  3. asiktenmin skriver:

    Och vem eller vilka har ställts till svar för den ekonomiska förstörelse som kronförsvaret 500% Bengt Dennis, uppbackad av alla Svenska politiker och media åstadkom i början på nittiotalet? När makten och media säger att något är oundvikligt, att det bara finns en väg, då gäller det att vara extra misstänksam.

    Gillad av 1 person

  4. Erik skriver:

    Idag håller de alla truten.

    All denna ”elit” som minsann visste hur saker och ting skulle rattas. Idag låtsas de som om ingenting. Tigandet som konst.

    Samma ”elit” var varma anhängare av den fasta växelkursen och inte heller detta vill de kännas vid idag. November 1992 finns inte.

    Det märkligaste med ”elitens” hållning både 1992 och gällande euron är att både uppskattningen av den fasta kronkursen och gillandet av eurons direkt olämpliga valutaområde någonstans är uppfattningar som är av närmast kommunistisk eller socialistisk karaktär där allt bygger på upplyst centralstyrning. Och detta av en ”elit” som officiellt bekänner sig till marknadsekonomi!

    Hur tänker man då?

    Om man tänker.

    Truten håller de i alla fall.

    Gillad av 1 person

  5. Maria skriver:

    Det finns fortfarande poitiker, främst Folkpartiet och Hamilton, som med dåres envishet kräver att Sverige i alla fall skall gå med i Europrojektet. Mot sunt förnuft. De säger att Sverige har lovat att gå med och att det är bara en tidsfråga innan vi blir tvungna att ansluta oss ….

    Gillad av 1 person

  6. Lennart Jonasson skriver:

    Vi fattar Nils. Analogierna med flyktingfrågan äro många och skrämmande. Colliers bok kan ses en studie i asymmetri för den som så vill. Eliter som inte utsätts för tankekonkurrens, konfronteras, hittar alltid sina rutiga och randiga skäl till varför de skall beviljas ansvarsfrihet. Ser mycket dystert ut i rådande nu.

    Gillad av 1 person

  7. Sixten Johansson skriver:

    Även politikerna, facket och näringslivet har genom misstag de senaste åren förvärrat Finlands kris. Företagen har nu svårt att rekrytera rätt kompetens och landet har ett demografiskt underskott: i befolkningspyramiden saknas barnen och barnbarnen till de hundratusentals arbetsföra sverigefinnarna! Emigrationen då hjälpte Finland kortsiktigt, men blev ett problem långsiktigt.

    Det är viktigt att dra lärdom av det som har hänt i Finland den senaste månaden. I en svår ekonomisk situation hade landet äntligen fått en handlingskraftig trepartiregering. Men alla svåra beslut motarbetas, torpederas, saboteras av 1) facket, 2) de partier som uteslöts – socialdemokraterna, miljöpartiet och svenska folkpartiet, 3) känslostyrda folkopinioner av svensk typ underblåsta av massmedia och sociala media.

    I ett svårt läge har regeringen tvingats tillgripa tvångslagstiftning både till följd av den tidigare ekonomiska krisen och till följd av de oväntade och ovälkomna migrantströmmarna. Men landet riskerar att sänkas och hela befolkningen delas i två läger av en ansvarslös facklig och politisk populism i förening med infantiliserade flockbeteenden och de sociala konflikter som migranterna skapar och som kommer att förvärras. Den stora demonstrationen kostade landet nästan en miljard kronor. Många vägrade helt enkelt att delta. Men andra kunde ena dagen demonstrera mot ekonomiska nedskärningar, andra dagen demonstrera för helt öppnade gränser utan en tanke på vad det skulle innebära.

    Gilla

    • Carpe Diem skriver:

      Jag blir lite konfunderad av ditt påstående om att det är migranter som orsakar Finlands sociala konflikter, det är ju snarare så att det är frånvaron av migranter som är en viktig orsak till landets ekonomiska och även sociala kris.

      Ett land med med Finlands låga födelsetal och åldrande befolkning behöver helt enkelt invandring som kompensation för de låga födelsetalen, här förklarar finländska nationalekonomer varför landet behöver öka invandringsvolymerna: http://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/29/eva-rapport-finland-klarar-sig-inte-utan-invandring

      Vi svenskar bör vara tacksamma över hur den tidigare regeringen skötte vårt lands ekonomi och hoppas att även den nuvarande klarar av att hålla avhålla sig från kortsynta populistiska lösningar av den sort som grupper till både höger och vänster försöker pracka på svenskarna

      Gilla

  8. Lennart Bengtsson skriver:

    Med detta inlägg har Nils Lundgren mer eller mindre bevisat att den gemensamma valutan var ett fundamentalt feltänk. Det bästa vore nu att upphöra med äventyret. Europa är helt enkelt för politiskt, kulturellt och ekonomiskt heterogent för att det skall kunna fungera i längden. Inte heller behövs det för ett rimligt och balanserat europeiskt samarbete.

    Det nuvarande invandrarproblemet är ännu värre och här är debatten i det närmaste helt tabuiserad och irrationell. Om detta fortsätter i några år till kommer ett land som Sverige att förlora sin identitet och särart under ledning av politiker som inte tycks förstå eller ens vill förstå vad som håller på att hända utan bara ökar farten mot stupet.

    Gillad av 2 personer

  9. Tritonen skriver:

    Att utkräva ansvar är inte populärt hos dem det kan drabba. Vid val kan man t. ex. bara kryssa för de politiker, som man gillar. Dem man ogillar kan man, numera, inte stryka. Det vore väl pinsamt för dem som partiorganisationen gett topplaceringar på valsedlarna. Med nuvarande politiskt förfall i Sverige skulle jag välkomna oberoende observatörer vid nästa val, som förhoppningsvis inte dröjer till 2018.

    Gilla

  10. Jan W skriver:

    I och för sig är det mycket möjligt att ett medlemskap hade gynnat Sveriges exportindustri genom en lägre valutakurs på grund av Eurons problem. På samma sätt som Tysklands exportindustri gynnats av den låga valutakursen som följt av problemen i de sydeuropeiska länderna.

    Men, kortsiktiga vinster kan väl inte vara skäl att understödja ett projekt som är en katastrof. Dessutom om vi hamnar i någon liknande situation som Finland idag eller som vi själva 1992 då skulle vi stå där med skägget i brevlådan.

    Gilla

  11. Tyrgils Saxlund skriver:

    Jag har under tidigare år vid flera tillfällen lyssnat till Nils Lundgrens analyser och funnit dem beundransvärda. Jag röstade i likhet med flera här på bloggen ja till Euron. Jag trodde på vad som sades från de flesta håll. I dag är jag glad att nej vann och får konstatera att Nils Lundgren och min gamle vän ekonomen Rolf Englund hade rätt och jag fel.
    Finnarna brukar kunna repa sig efter ekonomiska bakslag, men vi får se hur det går denna gång. Delar av den ekonomiska basen är inte längre vad den varit. Den finska utbildningen borde kunna kompensera en del av detta. Finland har fått fram bra politiker genom åren (några av Nordens främsta som Mannerheim, Paasikivi, Koivistu m fl) och vi får hoppas de lyckas även denna gång – även för vår egen skull.
    Men frågan gäller också EU:s framtid. Den explosiva tillväxten av flyktingar och immigranter – och migranter – kommer att medföra problem för EU och dess sammanhållning. Inte minst för det svenska folkhushållet. Politikerna står handfallna eller fattar inte vad som sker. Ett exempel på det senare var lördagsintervjun i P1 med kommunförbundets socialdemokratiske ordförande. Intervjun var en uppvisning i ignorans.Till slut var den närmast komisk. Lyssna gärna på den i efterskott om ni inte gjorde det då den sändes.
    Vad kommer sedan att hända i den engelska folkomröstningen? Kommer den att resultera i ett nej till EU? Jag bedömer – idag – att risken är överhängande mot bakgrund av t ex hur Juncker och Merkel agerar. Och vad händer sedan? Och kommer vi då ens att tycka att det är fel?

    Gillad av 1 person

  12. kim skriver:

    Jag har ytterst blygsamma kunskaper i nationalekonomi. Att jag r:stade nej till Euron berodde p´ en helt annan princip: Jag tror vi b:r vara f:rsiktiga med att l;mna ifr´n oss beslutsmandatet :ver v´rt eget land.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.