Den amerikanska dollarn håller inte på att förlora sin dominans – men den riskerar att förlora sin exklusivitet. Dollarns andel av de globala valutareserverna har gradvis minskat sedan början av 2000-talet, från över 70 procent till strax under 57 procent i slutet av 2025. En del av nedgången speglar växelkursförändringar snarare än aktiv diversifiering, men riktningen är tydlig.

Samtidigt förekommer dollarn fortfarande i nära 90 procent av alla globala valutatransaktioner. Det säger något om hur djupt den är integrerad i det finansiella systemet.

Tecken på förändring finns ändå. En periodvis svagare dollar mot euron, stigande guldpriser och justeringar i centralbankernas reserver pekar mot en gradvis omvärdering av dollarns roll. Den rollen var aldrig en slump. Reservvalutastatusen ger USA en unik position: landet kan finansiera ihållande underskott genom att emittera skulder i sin egen valuta – i praktiken finansiella fordringar i utbyte mot varor, tjänster och reala tillgångar.

Detta minskar valutarisken i statsskulden och förstärker USA:s geopolitiska inflytande. Det dollarbaserade finansiella systemet – från SWIFT till korrespondentbanker och dollar-clearing – gör att även transaktioner utanför USA påverkas. Tillgång till systemet är i praktiken en förutsättning för global bankverksamhet.

Men privilegiet har en baksida. För att världen ska ha tillgång till säkra dollartillgångar krävs att USA upprätthåller underskott – det klassiska Triffin-dilemmat. En dominerande valuta tenderar dessutom att vara starkare än vad de inhemska fundamenta motiverar, vilket kan urholka konkurrenskraften över tid.

Det som gör dollarn svår att ersätta är dock inte bara valutan i sig, utan infrastrukturen omkring den. USA erbjuder något inget annat land kan matcha: finansiella marknader med tillräcklig storlek, djup och likviditet för att absorbera enorma kapitalflöden. Centralbanker och institutioner behöver inte bara en valuta – de behöver tillgångar som uppfattas som säkra även i kris.

Nätverkseffekterna förstärker detta ytterligare. Handel faktureras i dollar, råvaror prissätts i dollar och stora delar av den globala finansmarknaden är dollarbaserad. Systemet är självförstärkande: alla använder dollarn eftersom alla andra gör det. I tider av stress stärks den ofta, inte för att den är perfekt, utan för att alternativen är otillräckliga.

Den mest sannolika utvecklingen är därför inte att dollarn ersätts, utan att systemet fragmenteras. Mer handel i alternativa valutor, fler bilaterala arrangemang och en gradvis framväxt av regionala block är en rimlig riktning. Dollarn behöver inte kollapsa för att förlora inflytande – den behöver bara bli mindre oumbärlig.

Alternativen är dock begränsade. Euron är den tydligaste utmanaren, men saknar en fullt integrerad finanspolitisk struktur och en gemensam säker tillgång i samma skala som amerikanska statsobligationer. Kinas valuta speglar landets ekonomiska tyngd, men begränsas av kapitalrestriktioner och bristande institutionellt förtroende. Särskilda dragningsrätter spelar en marginell roll.

Guld har återfått betydelse som skyddstillgång, med stora centralbanksköp de senaste åren. Det speglar oro för inflation, skuldnivåer och systemrisk. Men guld är ingen fungerande ersättning för ett modernt finansiellt system – det saknar avkastning, flexibilitet och skala.

Kryptovalutor möter ännu större hinder. Utan stabilitet, institutionellt stöd eller möjlighet att fungera som en sista utlåningsinstans förblir de spekulativa tillgångar snarare än reservvalutor.

Om något hotar dollarns ställning är det mer sannolikt inhemska faktorer än externa. USA:s växande statsskuld och återkommande politiska konflikter kring budget och skuldtak kan över tid påverka förtroendet, även om efterfrågan på amerikanska tillgångar hittills varit stark.

Även användningen av finansiella sanktioner spelar en roll. Den är effektiv på kort sikt, men kan samtidigt skapa incitament för andra länder att utveckla alternativa system. Effekterna är än så länge begränsade, men riktningen är tydlig.

Utvecklingen drivs också av teknik och infrastruktur. Alternativa betalningssystem, bilaterala uppgörelser och centralbankers digitala valutor kan successivt minska beroendet av dollarn. Förändring sker sannolikt i marginalerna innan den blir synlig i centrum.

Energimarknaderna illustrerar detta. Oljan har länge prissatts i dollar, vilket har förstärkt dess globala roll. Försök att förändra detta sker, men hittills i begränsad skala.

Historien ger viss vägledning. Det brittiska pundet dominerade en gång det globala systemet, men ersattes gradvis av dollarn under 1900-talet. Den processen tog decennier och skedde inte utan friktion.

Det är också en påminnelse om att reservvalutor inte försvinner över en natt. De tappar först i marginalerna.

På kort sikt framstår dollarns ställning som stabil, förankrad i djupa marknader och global användning. På medellång sikt är en gradvis diversifiering sannolik. På längre sikt är utfallet mer osäkert och beroende av både ekonomiska och politiska faktorer.

Sverige handlar inte “i dollar” i första hand – men en stor del av världshandeln är indirekt dollarbaserad, vilket gör USD viktig även för Sverige. Den svenska kronan är fritt flytande, vilket kan innebära ökad volatilitet, med ökade kostnader för export och import.

Dollarns dominans kommer sannolikt att bestå – men i en värld där den inte längre är ensam. Frågan är därför inte om systemet förändras, utan hur snabbt och hur ordnat det sker. Det är där de verkliga riskerna – och möjligheterna – ligger.

BILD: Nytryckta dollarsedlar inspekteras vid Bureau of Engraving and Printing (BEP) i Washington, D.C. Omkring 1917.

Harry Margulies är författare och ekonom.