Smeden bakom lyckan att jag upptäckte Det goda samhället (DGS) heter Gunnar Sandelin. Efter att jag dagligen under tre års tid hade bloggen som en daglig omistlig läsning, förmedlade samme Sandelin mina allra första gästtexter, med start i mitten av augusti 2022, till redaktionen för utgivning. Tack vännen! Och ett stort tack till redaktionen som publicerade dem (och det efterföljande femtontalet).

Människan har överlevt i cirka 300 000 år av ett enda skäl: vi anpassade oss till verkligheten. Inte till ideologier och inte till känslor.

Därför är det så anmärkningsvärt att vår tid präglas av idéer som aldrig hade kunnat existera i ett samhälle där överlevnaden stod på spel.

Det närmar sig deklarationstider. När du deklarerar redovisar du vad du har gjort under förra året. Det är nu du ska planera för hur din deklaration kommer att se ut nästa år. När du deklarerar redovisar du bara vad du redan har planerat och genomfört.

Det finns de som avskyr honom, han gör inget rätt bara en massa fel. Att han är äcklig, osympatisk, burdus och mycket annat. Det gäller de allra flesta i Sverige inklusive media finansierade helt eller delvis av statsmedel.

Efter skandalerna i det norska kungahuset och Epstein-filerna vädrar republikaner i Norden morgonluft. Att ändra ett statsskick på grund av skandaler är dock ingen bra idé. Ingenting i det här fallet hade varit annorlunda om Norge vore en republik istället för en konstitutionell monarki. Att människor har dåligt omdöme gäller oavsett statsform. Det är naturligtvis alltid graverande när människor med mycket makt missbrukar sin ställning.

Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro hyllar de spanska socialisternas förslag att bevilja över en halv miljon papperslösa asyl. “Låt Spaniens amnesti vara en inspiration”, skriver Fredrik Kopsch på Timbro. Han argumenterar om samma extra-allt-fördelar med invandringen som Centerpartiet brukar göra. Massinvandringen välsignar oss med såväl ekonomiska, moraliska och mänskliga fördelar. Detta är naturligtvis varken sant eller ett sammanhängande argument. I de allra flesta fall måste man göra ett rationellt övervägande av våra moraliska förpliktelser och ekonomiska realiteter. Vi kan inte ha kakan och äta den.

Även de mest välmenande system som skapats av människor kommer så småningom att missbrukas och utnyttjas. Detta är inte ett misslyckande av medkänsla, utan ett misslyckande att konfrontera förutsägbart missbruk.

När människor – läs: politiker – utformar ett system bör de utgå från att dess gränser kommer att testas. Incitament formar beteenden, ofta på sätt som avviker från de ursprungliga intentionerna. Det som senare fördöms som ”omoraliskt missbruk” är ofta en rationell reaktion från individer som optimerar för egenintresse inom ett regelsystem.

Ibland kommer obehagliga minnen för mig av sammanträden där en odräglig kollega deltog. När det begav sig började varje litet anförande med ett grötmyndigt ”Nu är det så här…”. Han tänkte sig uppenbarligen att på så vis etablera sanningen och förutsättningarna för allt som skulle komma att sägas. I grunden handlade det oftast om halvt patetiska försök till ”eminens över evidens”.

EU beslutade för några år sedan om bindande regler för kvotering till bolagsstyrelser. Senast juli 2026 ska minst 40 procent av styrelseledamöterna i börsnoterade företag vara av det underrepresenterade könet, det vill säga kvinnor. Syftet är att öka jämställdheten.

Trump avstod från att hota med militärt våld i sitt tal i Davos, men inte från att utöva påtryckningar. Därmed lämnades Nato med en svår fråga: vad händer när en allierad behandlar en annans territorium som förhandlingsbart?

Föreläsningsserien Livsviktigt som anordnas i Linköpings domkyrka bjuder in spännande föreläsare och drar stor publik. Medelåldern på publiken är runt sjuttio och när frågor ställs mot slutet av föreläsningarna får man ett hum om vilka värderingar som är rådande bland besökarna. Gång efter annan ventileras ett missnöje och en oro för sverigedemokraternas växande inflytande i svensk politik.

Ett barns framtidsutsikter beror i hög grad på vilket land det föds i och vilket stöd samhället erbjuder. Harry Margulies undersöker hur dessa tidiga ”vinster” och ”förluster” påverkar människors möjligheter senare i livet.

”Så blev kulturen bara en finmöbel i salongen”. Så lyder rubriken och piken i kulturkritikern Stefan Eklunds recension (SvD 18 januari) av Sverker Sörlins essä Kulturens värde (Atlas 2025). Följt av ingressen ”Visionen var att kulturpolitiken skulle förbereda medborgare på de krav som demokratin ställer på dem” och jag undrar vems vision?

I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté (Dir. 2025:70) som skall se över hur äganderätten kan stärkas. Kommittén har uppdraget att undersöka om regeringsformen (RF) bör ge bättre skydd för den som drabbas av att staten begränsar hur man får använda sin mark. Regeringens initiativ är i och för sig lovvärt, men att uppdraget begränsats till enbart RFs negativa inverkan på skyddet av äganderätten är olyckligt. Det finns andra lagar som gröper ur äganderättsskyddet och som borde inrymmas i kommitténs uppdrag. Kommitténs arbete har nått halvtid så dags för regeringen att utvidga uppdraget och utfärda nya kompletterande direktiv. Skyddet av äganderätten är för viktigt för att slarvas bort, så gör om och gör rätt.

Den diskussion som nu pågår är surrealistisk och helt präglad av känslor och väldigt lite realism vilket torde bero på spridningen av the Trump Derangement Syndrome (TDS), en mycket elakartad pandemi. Den kännetecknas av en gränslös avsky mot Trump och oförmåga att se realistiskt på samhällsfrågor.

Dagens Nyheters ledare den 5 januari 2026 om ”fred i Gaza” lider av ett problem som länge har präglat DN:s behandling av Israel: man nöjer sig med halva ekvationen.

Den andra halvan – antisemitismen, Hamas uttalade mål och Israels existentiella hot – behandlas antingen som bakgrundsbrus eller som något som inte tillmäts avgörande betydelse.

Båda mina föräldrar var överlevare från Förintelsen. De deporterades från Rumänien till två olika koncentrationsläger, överlevde kriget, fann varandra igen och beslutade sig för att fly från kommunismen. Deras flykt tog dem till Österrike, där jag föddes.

När någon gör fel så bestraffas denne av samhället med exempelvis böter och skadestånd. När någon gör rätt så belönas denne med betalning och lön. Detta är inget konstigt, och logiken är inte svårt att förstå. Men parallellt med detta så bedriver Sverige (och alla andra välfärdsstater) ett totalt motsatt system där de som gör rätt för sig bestraffas och de som gör fel belönas.

Vänstern har glömt Palestina för en stund. Nu är det Free Venezuela som gäller. Det går trender i vad demonstranterna är emot. Demonstrationerna är att likna vid lajv. Att demonstrera är en social tillställning där man låtsas att man står för något, ungefär som man i ett lajv kan låtsas att man är en medeltida riddare, eller hob från Fylke. Organisationer som Ung vänster och Feministiskt initiativ var snabbt ute på den venezuelanske diktatorns sida. De kan naturligtvis ingenting om Venezuela, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att få skrika och skräna med sina kompisar och låtsas att man har ett engagemang för något.

Läskedryckstillverkaren Coca-Cola hade efter George Floyd-kravallerna en kampanj som kallades ”be less white”. De anställda uppmanades att inte vara så vita av sig. De skulle vara mer som afro-amerikaner. Att ge de mestadels svarta anställda en bättre lön hade varit att föredra om de på allvar ville göra något åt ojämlikhet i det amerikanska samhället. Men det hade blivit dyrt, så en billig kampanj var att föredra för bolagsledningen. Naturligtvis var det bakomliggande syftet att kränga mer läsk. De tänkte att de skulle få ”goodwill”-poäng av konsumenterna som skulle dricka mer Coca-Cola. Sen kom Trump och man städade illa kvickt bort denna famösa kampanj.

Utifrån den av Alexander Bard och Göran Lambertz tankeväckande artikeln som publicerades i Aftonbladet den 5 maj, skulle jag vilja redovisa följande;

Våldtäkt är ett mycket allvarligt brott och förskyller ett kännbart straff. I brottsbalken stadgas i normalfallet fängelse på minst tre år. Är brottet mindre grovt, blir straffet minst sex månaders fängelse.

Bör det finnas gränser för yttrandefriheten? Bör den vara bunden till sanningen? Pontius Pilatus frågade en gång Jesus: ”Vad är sanning?” Det är en fråga som fortfarande är olöst idag. Vissa kanske säger att sanning är det vi alla kan enas om. När var det senast alla var överens om något? Konsensus verkar vara lika sällsynt som sunt förnuft.

För ett par dagar sedan grep tysk polis fem män som tros ha planerat en islamistisk terrorattack mot en julmarknad i Bayern. Någon dag senare begicks som bekant ett bestialiskt massmord på chanukka-firande judar i Sidney. Även i detta fall talar allt för att gärningsmännen var islamister med IS-kopplingar. Trots detta, och trots att islamistisk terror sedan decennier är ett välbekant fenomen i hela västvärlden, behandlas själva grundorsaken fortfarande som ”elefanten i rummet”, alltså något alla ser, men få vågar tala klarspråk om.

Ordet folkmord används numera så ofta att det riskerar att förlora all juridisk betydelse. Gaza är det senaste exemplet: allmänheten har genom protester, rubriker i media och självutnämnda experter, bibringats uppfattningen att Internationella domstolen (ICJ) redan har dömt Israel. Det har den inte, vilket är viktigt att betona.

Vi vandrade ner genom skogen mot klostret där den serbiske prinsen Stefan Lazarevićs (1377-1427) reliker ligger begravda. Tillsammans med Sigismund av Ungern grundade han den aristokratiska Drakens orden (627 år sedan den 12 december 1408) i syfte att skydda kristna intressen, i synnerhet mot Osmanska riket. Serbien är ett land som legat i centrum av otaliga historiska skeenden. Efter kommunismens fall och Jugoslaviens upplösning såg många av de öst- och centraleuropeiska folken väst som eftersträvansvärt. Man såg framför sig ett samhälle präglat av frihet, handel och företagsamhet. Ett flertal av dessa länder skulle söka sig mot EU. Attityden har dock förändrats.

Debatten om muslimsk slöja/hijab har intensifierats. Flera SD-politiker vill seförbud mot slöja för t.ex. lärare och personal i offentlig sjukvård. Webbsajten Kvinnokraft 4.0 för kritisk diskussion om plaggets religiösa och ideologiska betydelser. De vanligaste argumenten är att slöjan är kvinnoförtryckande, att slöja på småflickor i lågstadieålder eller yngre innebär en oacceptabel sexualisering av barn, och att personal i offentliga yrken bör vara religiöst neutrala och därför inte bära slöja på jobbet. Men det finns även andra aspekter på ”sharia-doket” som bör belysas.

Det finns knappast några, som har så stor makt över människors liv och ekonomi på landsbygden som våra avloppsinspektörer. Ja, det skulle möjligen vara djurskyddsinspektörerna. Alla som bor på landsbygden har egen brunn och eget avlopp.