När Simona Mohamsson och Liberalerna den 13 mars 2026 presenterade Sverigelöftet och tog bort den röda linjen mot SD, valde stora delar av medierna att fokusera nästan uteslutande på intern splittring, avhopp och de kritiska rösternas klagan. Rubriker om ”kaos”, ”sorg”, ”svek” och ”implosion” dominerade. De känslostyrda som saknade en egen överlevnadsstrategi för partiet fick stort utrymme, medan den stora strategiska och sakliga vinsten med beslutet knappt nämndes.

Det modiga beslutet handlade nämligen inte bara om Liberalernas överlevnad som riksdagsparti. Det handlade om att ge partiet en realistisk chans att äntligen driva igenom en av sina mest centrala och länge förberedda reformer: att återupprätta kunskapsskolan och lärarens ledande roll.

Liberalerna har i decennier varit den främsta pådrivaren för nationell styrning, förstatligande av skolan och ett starkare kunskapsuppdrag. Ingen tidigare regering – varken borgerlig eller socialdemokratisk – har lyckats vända den mer än 50 år långa trenden där kunskapsförmedling successivt fått ge vika för elevcentrerad coaching, socialisering och stora lokala skillnader.

Genom Sverigelöftet har L nu fått stöd från SD för:

• Ett nationellt huvudmannaskap (förstatligande av skolan)

• Utfasning av vinstintresset i friskolor

• Ett tydligare kunskapsuppdrag där läraren åter blir den som leder undervisningen istället för att agera coach

Kontentan är att Tidö-partierna gemensamt driver kunskapsskolan. Staten ska ta över huvudmannaskapet, vilket ger nationell likvärdighet och möjlighet att ställa tydliga krav på vad skolpengen ska användas till. Därmed kan lärarna åter få tillbaka sin ledande och för skolresultaten avgörande roll.

De ekonomiska förutsättningarna för friskolesystemet – framför allt frågan om vinstintresset – behöver ytterligare utredning och noggranna överväganden. Partierna är dock överens om att de nuvarande avigsidorna måste åtgärdas och att bättre lösningar måste tas fram än de som hittills har funnits.

Redan det att de viktigaste målen – kunskap som skolans kärna, lärarens auktoritet och nationell styrning – nu är fastlagda utgör ett oerhört framsteg efter mer än 50 års successiv försvagning av svensk skola.

Detta står i skarp kontrast till vänsterpartiernas historiska prioritering av jämlikhet, inkludering och social utjämning framför systematisk kunskapsförmedling. Utan ett fortsatt samarbete inom Tidö-blocket hade Liberalerna aldrig fått det politiska utrymme som nu finns för att genomföra denna reform.

De känslostyrda kritikerna inom L tycks helt ha missat denna stora möjlighet. Genom att hota med avhopp eller splittring riskerar de att sabotera det enda politiska läge där Liberalerna faktiskt kan leverera på en av sina kärnfrågor efter många års förberedelser.

Medias misslyckande

När beslutet presenterades valde stora delar av medierna att fokusera på känslor och intern konflikt istället för på den historiska chansen att vända mer än 50 års skolpolitisk utveckling. Den stora vinsten – att L nu har en realistisk möjlighet att genomföra kunskapsskolan – nämndes knappt eller tonades ner till en bisats. Även när medier som DN tidigare dramatiserat Pisa-tapp, glädjebetyg och ordningsproblem har de sällan kopplat problemen till de konkreta lösningar som nu ligger på bordet via Tidö och Liberalernas drivkraft.

Framgången hänger på att Liberalerna nu lyckas förklara denna grundläggande skillnad för väljarna och att reformerna genomförs med uthållighet under många år. Mohamssons modiga steg kan visa sig vara ett av de viktigaste besluten i modern svensk (skol)politik – om det fullföljs.

Utan fortsatt Tidö-samarbete riskerar dessa förändringar att urvattnas eller stoppas. Det är därför L:s roll är så avgörande: endast inom en högerregering med SD som partner finns den politiska kraft som krävs för att genomföra den länge behövda vändningen i svensk skola.

Lars Bernhoff är civilekonom.