Jag har inte noterat något tillräckligt övertygande och slutgiltigt eftersnack om covidpandemin. Kanske har det inte förekommit något seriöst eftersnack, kanske har jag bara inte begripit det. Det finns mycket som jag skulle vilja få klarhet i. Var den svenska pandemipolitiken så unik som jag fått för mig (alltså att vi inte som flera andra länder ansträngde oss för att isolera medborgarna för att de inte skulle smitta varandra)? Vem var det som höll i taktpinnen, var det smittskyddstjänstemännen eller politikerna (eller läkemedelsindustrin)? För att bringa någon ordning i den härva som råder i mitt huvud på dessa punkter bevistade jag häromdagen en glest besökt offentlig diskussion som leddes av Folkhälsomyndighetens förre chef Johan Carlson i närvaro av en regionpolitiker samt några myndighetspersoner.

Det sas en hel del som jag hade svårt att förstå. Det kan delvis ha berott på brister i ljudanläggningen eller på att jag blivit döv, men jag tror att jag ändå lyckades knåpa ihop en hyggligt fungerande berättelse om vad som i stora drag hände i samhället medan viruset lystet efter nya offer ven runt våra knutar.

WHO (World Health Organization) hade sedan lång tid utarbetat planer och hållit konferenser för ländernas smittskyddsansvariga tjänstemän. Den svenska Folkhälsomyndigheten disponerade därför en genomarbetad instruktionsbok för det skadefall som plötsligt bröt ut i februari 2020 och, trots de internationella förberedelserna för smittskyddsfolk i alla länder, tog världen på sängen.

Vi lever i en värld där medborgarna, till skillnad från vad som gällde när spanska sjukan bröt ut hundra år tidigare, förväntar sig att få snabb information om vad som för tillfället står på. Rent praktiskt betydde det att någon måste bestämma hur och av vem befolkningen skulle informeras på teve. Jag tror att detta var en kritisk punkt. Antingen kunde det ha beslutats att ledande politiker, till exempel socialminister Lena Hallengren (bilden), skulle sköta kommunikationen med folket eller också kunde den kontakten hanteras av tjänstemän från Folkhälsomyndigheten och ibland Socialstyrelsen.

Det blev myndigheternas folk som fick i uppdrag – av vem? – att från måndag till fredag på teve hålla genomgångar om smittläget. Jag tror att detta val var tur för Sverige och detta av två skäl.

Det första skälet framhölls flera gånger av Johan Carlson på det offentliga mötet. Det var att svenskarna har tillit till sina myndigheter, i varje fall mer tillit, skulle jag lägga till, än de kan ha för politikerna om det gäller praktisk politik där sjuka människor ska räddas till livet snarare politikerdebatter om struntfrågor. Konsekvensen blev att svenskarna lät bli att andas på varandra när Anders Tegnell sa åt dem att undvika att andas på varandra.

Så småningom, när sjuklighetsstatistiken började samlas ihop och jämföras, visade det sig att Sveriges politik visade sig framgångsrik i bemärkelsen att den ledde till lägre dödlighet än den som drabbade sydligare europeiska länder. De länder som lyckades bättre än Sverige var de övriga nordiska. Förklaringen till att grannländerna lyckades bättre tycks ha varit vår ovanligt höga dödlighet bland de ”äldreäldre”, som Tegnell sa, vilket berodde på att äldreomsorgen i Sverige inte rätt kunde vårda sina åldringar. Bland annat fanns det av ett byråkratiskt skäl inte syrgas på äldreboendena som hade kunnat rädda livet på många smittade. Det byråkratiska skälet var att Sverige då som nu hade olika huvudmän för sjukvården och äldreomsorgen, regionerna respektive kommunerna, och kommunerna inte fick hålla på med medicinska produkter till vilka syrgastuber räknades.

(Exemplet med syrgasen omnämndes knappt på det publika seminariet, ty det var ett städat evenemang utan ömsesidiga tjyvnyp, men jag beskrev det ganska noggrant vid tiden då det begav sig här.)

Några verksamma mediciner mot covidsmittan fanns inte under det första pandemiåret, vilket troligen bidrog till panikartade stämningar. Nu för tiden, till skillnad från läget under spanska sjukan, räknar medborgarna, som vant sig vid att alltid åtnjuta politikerstyrd och skattefinansierad välfärd av olika typer, att politikerna om det behövs på något magiskt sätt ska trolla fram de mediciner som inte finns. För att förmå läkemedelsföretagen att åsidosätta de rigorösa statliga säkerhetsreglerna kring läkemedel lovade president Trump att producenterna skulle hållas straffria bara de snabbt fick fram användbara vacciner. På mindre än ett år började läkemedelsindustrin rulla ut väldiga mängder medicin.

I övrigt visade det sig i de flesta länder där politikerna, snarare än tjänstemännen, tog kommandot över pandemipolitiken att de till den grad hetsades av medborgarnas krav på effektiva åtgärder, något som politikerna inte hade möjligheter att åstadkomma, att de satsade alltför mycket energi på att separera folk och stänga ned sina ekonomier, allt enligt principen att det i politiken ofta är viktigare att göra vad som helst oavsett om det fungerar än att framstå som otillräckligt handlingskraftig.

Vilka lärdomar för framtiden som kan dras framkom inte så tydligt på seminariet. Som allt oftare nu för tiden vände jag mig till ChatGPT för att få ett klart och enkelt besked. Så här sammanfattade han sin egen sammanfattning:

⚖️ Övergripande princip (viktigast)

Det som sammanfattar allt är:

“Tidigt, riktat, flexibelt – och med fokus på skydd av liv utan att stänga ner samhället mer än nödvändigt.”

---

🧾 Kort sammanfattning

En framtida pandemi bör hanteras genom:

• ⏱️ snabb upptäckt
• 🚫 tidig inbromsning
• 🌬️ fokus på luft och inomhusmiljö
• 🧓 skydd av riskgrupper
• 💉 snabb vaccinering
• 💬 tydlig kommunikation

🌍 global samordning