När jag bodde ett år i Paris 1983 – 1984 talades det ibland om Libanon, ofta mer specifikt om Beirut. Det som alldeles nyligen (det kändes så i många beskrivningar) kallats för Levantens Paris var sargat av inbördeskrig. Den trevliga och fredliga staden Beirut med sitt franskinspirerade kaféliv, sina badstränder och sitt sprudlande nattliv var 1983 i stora delar en sönderbombad ruin. Olika grupper stred mot varandra, riktig väpnad kamp på liv och död. Flera massakrer av civila hade förekommit.

Frankrikes historiska koppling till Libanon startade på riktigt runt 1850, när man intervenerade och skilde Libanon från Syrien i det sammanfallande Osmanska riket. Den största folkgruppen i Libanon var kristna Maroniter som stort sett var nöjda med Frankrikes roll som – ja vad? – mer beskyddare än kolonialmakt är en tolkning. Så betraktade man inte alls situationen från Syrien och Damaskus horisont, där man betraktade det muslimsk-arabiska perspektivet som diskriminerat och rent av förtryckt.

Under 1920-talet och fram till 1939 gavs Libanon ökat självstyre. Av olika skäl som hade med växande sociala och milis-militanta orosmoln att göra, intervenerade Frankrike igen och försökte skruva ihop en multikulturell lösning. Presidenten skulle vara en östkatolsk kristen Maronit. Man betraktade den folkgruppen som den största och därmed den dominerande, och ville även få till en kristen profil på landet. Andra poster inom regeringen skulle innehas av shia- respektive sunnimuslimer. Fördelningen av viktiga poster skulle ske enligt principen 5:6, på fem muslimer skulle det gå sex kristna. Nu var de kristna delade i minst tre grupper, maroniter, romersk-katolska och östromerska grekisk-ortodoxa. De tycks för det mesta ha kommit överrens. Muslimerna bestod i synnerhet av sunni och shia, därutöver var dessa indelade i ett antal klaner. I landet fanns även druser med en egen variant av islam, illa tålda av såväl shia som sunni. Mellan de olika muslimska rikningarna rådde ofta lågintensiva inbördeskrig.

Efter bildandet av staten Israel 1948 anlände muslimska araber från det som är Israel, därtill uppmanade av sina imamer och klanledare. Tanken var i huvudsak att de snart skulle kunna återvända när Israel krossats. Vilket alltså dragit ut på tiden. Hur som helst hamnade dessa människor, några decenier senare definierade som palestinier, i flyktingläger eftersom de i grund och botten inte var välkomna i Libanon och varken hade egen vilja eller förmåga att assimileras. Deras närvaro och deras svåra situation kom alltmer att utvecklas till att bli en bricka i det maktpolitiska spelet.

Judarna i Libanon flyttade succesivt söderut till Israel. Före 1975 hade upp till 200.000 judar bott i Beirut. Idag beräknas endast några hundra finnas kvar i hela Libanon, detta trots att judendom är ett av 18 (!) officiellt erkända inhemska religioner.

Livet i Beirut efter andra väldskriget lunkade allt långsammare på i de förfranskade hjulspåren. Restauranger, barer, kasinon, lyxhotell och badstränder där vimlet såg ut som på franska rivieran fanns dock långt in på 1970-talet, även om Frankrike stegvis avvecklade sitt halvkoloniala engagemang efter andra världskriget. Affärsverksamheten var i stora delar inspirerad av västerlandet. Jag nämner gärna vinproducenten Gaston Hochar som etablerade odlingar i Bekaadalen på 1930-talet. Hans ättlingar producerar mot alla odds än i dag viner av hög kvalitet. Finns i Systembolagets sortiment.

Beiruts roll som Mellanöstern pärla vittrade.

Under 1960 och 1970-talet var Beirut en återkommande tummelplats i en mängd spionromaner. Staden och landet utvecklades till en skärningspunkt i det kalla kriget mellan Sovjet och USA. Under tiden mellan 1970 och 1990 spelade Sovjet en viktig roll i Libanons inre liv. Man hade solitt stöd hos regimen al-Azad i grannlandet Syrien och var delaktig i bildandet av Palestinian Liberation Organization, PLO på 1960-talet. PLO var vid den här tiden aktiv i Libanon men ständigt med udden mot USA-stödda Israel. Från tidigt 1980-tal fick de nybildade shiamuslimska Hizbollah-grupperna ett ökande inflytande, detta med massivt support från Iran. Dock med mycket begränsat folkligt stöd.

Ännu en dimension av motsättningar etablerades.

PLO och Hizbollah använde södra Libanon, gränsande med Israel, som uppmarschområde för guerillattacker och raketanfall söderut. Det muslimska hatet mot västerlandet i allmänhet och judar i synnerhet, växte och växer. Otaliga avfyrningsramper för missiler riktade mot Israel byggdes av Hizbollah och byggs än idag. I minst en omgång utlovades att ca 30 km av södra Libanon (söder om floden Litani) skulle vara demilitariserad zon, garanterat av FN. Detta har inte fungerat alls. Israel intervenerar med jämna mellanrum, ’invaderar’, ’anfaller’, ’krigar’ osv enligt vänstermedia. Trots det, när jag skriver detta i mitten av april 2026 beräknas att Hizbollah avfyrat 1.100 raketer mot Israel från denna förment demilitariserade zon under de senaste 40 dagarna.

Libanons öde det senaste seklet har blivit dess ständiga försök att hantera den multikultur som man råkat få sig tilldelad. Tiden under tungt franskt kulturellt inflytande (och militär närvaro) upplevdes av mina informatörer 1983 som en relativ guldålder. Idag försöker Frankrike med president Macron inta en medlarroll som olyckligtvis ser ut att acceptera Hizbollas närvaro i Libanon. Tiderna förändras.

Mina försök här ovan att i någon mån reda ut och förklara alla de inbyggda motsättningar som mest resulterat i kaos och ständiga situationer av allas krig mot alla, har sina brister. Absolut. Men ändå… inga tecken syns i Libanon på att stora grupper skulle sätta samhällets, det allmännas bästa, i förgrunden vid beslut och insatser.

Någon bred samhällelig berikning ’lite längre fram’ av befintlig kulturell och religiös mångfald är det ingen som tror på.

Efter en rad inbördeskrig i det förflutna och i detta nu har förvandlat stora delar av staden Beirut och landet Libanon till en mänsklig tragedi och ett ruinlandskap. Landets mega-multikulti framstår för många betraktare som ett stort fett varnande exempel.

Icke desto mindre…

Om Libanons öde under 1900-talet till nutid varit en fråga om att försöka hantera en multikulturell historia som man hamnat i, så har vi i Sverige gett oss in i ett projekt i andra riktningen, där vi med öppna ögon skapar den permanenta kris som Libanon inte kan ta sig ur.

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.