Att Påve Leo XIV i sin välsignelse (Urbi et Orbi) under påsken uppmanade alla de stridande nationerna och grupperna i världen att lägga ner sina vapen och välja fred kan inte ha varit mer än väntat för oss alla. Ty, det ingår liksom i hans ”gudomliga” arbetsbeskrivning att predika fred och en överväldigande majoritet av mänskligheten vill givetvis inget annat än detsamma.

Men att inte ens ha några tröstande ord för de ca 388 miljoner kristna som trakasseras, förföljs eller till och med mördas i 50 länder, enligt internationella Open Doors organisation, varav 38 är helt eller delvis muslimska, kan inte ha setts med blida ögon varken av hans drygt 2,5 miljarder trosfränder eller hans Chef, nämligen den kristna Guden själv. Men Påven är tyst. Han var tyst om denna viktiga fråga i både det nämnda talet och i övriga yttranden. Yttermera: Igår måndag kl 10:00, lokal tid, landade han, enligt många pressorgan, i Alger, staden med världens tredje största, inte universitet, inte fabrik, utan moské invigd 2024, och huvudstaden för ett av dessa 38 länder. Landet i fråga är numera, trots sina årliga ca 500 miljarder kronor i oljeinkomster, en diplomatiskt isolerad muslimsk diktatur där historieförfalskningar, förtryck, korruption, censur, nepotism och religiös arkaism utgör grundpelarna för en ostadig konstruktion som kallar sig själv Demokratiska och folkliga republiken Algeriet. Du läste rätt: demokratiska.

En nation som under åren 1992–2002 höll på att rämna helt under inbördeskriget som då pågick för fullt mellan islamiska terrorister och den då som nu avskydda regimens försvarsstyrkor. Ett krig som kostade uppemot 200 000 oskyldiga livet, varav dussintals journalister, lärare, läkare och totalt 19 aktiva kyrkomän från fyra olika europeiska länder som bistod med vård och dylikt till en del av de mest utsatta i landet. Avrättningar, halshuggningar och diverse attentat kunde drabba vem som helst oavsett ålder eller kön. Det medeltida islamistiska barbariet var under dessa år all time high i hela landet. Eller i nästan hela landet.

Den berbiska regionen Kabylien kunde, bortsett från några få spektakulära attentat orkestrerade utifrån dess gränser, nästan helt avvärja denna outsägliga bestialitet.

I denna starkt sekulära region där man kan hitta en pub mittemot en moské (som där undertecknad kommer ifrån) och invånare med mottot ”arbete kommer före bön” hade islamisterna svårt att hitta ombud till sin primitiva ideologi. Emellertid, ett kulturellt motstånd allena räcker inte mot barbarer om det inte är understött med väpnarförsvar. Följaktligen tvingade denna enkla logik kabylerna att beväpna sig för att försvara sitt uråldriga och relativt fria sätt att leva. Och i det ingår givetvis valet att vara ateist eller lämna islam, som flertalet betraktade dittills, och fortfarande betraktar, som endast en privat andlig tro. Givet att denna religion, som en överväldigande majoritet kabyler aldrig läst urkunden till, koranen kallad, uppenbarade sig som ett politiskt tankegods vars syfte var att skicka dem tillbaka till 600-talet och förgöra deras berbiska identitet och språk, lämnade en del av dem islam för protestantismen. (Att allt fler kabyler på fredlig väg vill lämna Algeriet med, för att under bland annat ledning av självständighetsorganisationen MAK, grundat 2001, bilda en egen demokratisk sekulär stat, vars strävanden har gett upphov till en debatt i Knesset i början av februari i år, är en annan viktig fråga men som inte hör hit.)

Således, av de 47 evangeliska kyrkor som grundades i Algeriet under de senaste tre dekaderna hade lejonparten av dem sitt säte i Kabylien, samlande totalt knappt 150 000 aktiva protestanter i hela landet (därtill tillkommer ungefär 7 000 invandrade katoliker, afrikanska studenter, diverse experter, etcetera.).

Under inbördeskrigsåren såg regimen mellan fingrarna med alla dessa omvändelser medan de pågick, koncentrerad som den var på att bekämpa den resursslukande våldsamma islamismen med det primära syftet att rädda sitt eget skinn. Några år efter sin militära seger, med hjälp av folket och indirekt inte minst av kabylerna, mot den beväpnade islamismen (inte den ideologiska!) inledde regimen sina förföljelser av alla konvertiter (även andra algeriska demokratikämpar och aktivistiska kabyler som kämpar fredligt (!) för en egen autonomi eller självständighet). Utöver hundratals politiska fångar har över ett 50-tal kristna ”ställts inför rätta eller åtalats” endast på grund av sin religiösa verksamhet, enligt amerikanska Persecution org.

Diktatoriska skräddarsydda medeltidslagar och förordningar, likt artikel 11, som kan sy in under tre år varenda en som ”uppviglar, tvingar eller använder förförelsemetoder i syfte att omvända en muslim” såg dagens ljus år 2006. Samma mörka ukas tillägger att den som ”framställer, lagrar eller sprider tryckta dokument eller audiovisuellt material eller genom något annat medium eller medel som syftar till att rubba en muslims tro” kan också dömas till tre års fängelse. Ett likvärdigt straff kan även drabba, enligt artikel 12, de evangeliska protestanter som ”insamlar pengar eller tar emot donationer utan tillstånd från de lagligen behöriga myndigheterna”. Det är förmodligen onödigt att nämna att något utfärdat tillstånd för ändamålet inte går att hitta. Allt detta och mer utförlig information går att bland annat hitta i den statliga ”United States Commission on International Religious Freedom USCIRF”.

Information och konstateranden i all ära men det som alla dessa förtryckta inhemska kristna bland annat förväntar sig av Påvens 45 minuters hövliga visit hos landets president, är att han ska ha förmått sin värd att inleda återöppnandet av de samtliga 47 evangeliska kyrkor som landets myndigheter har stängt under de senaste åren. Presidenten Tebboune har kanske också hört från Leo XIV:s mun att tro, särskilt i vårt tidevarv, ej går att dekretera. Vem vet?

Men vad vi däremot vet är att de algeriska makthavarna förväntar sig, med detta första påvliga besök sedan landets självständighet 1962, att återfå en viss diplomatisk glans, som lyst med sin frånvaro under minst tio år nu. Och fortsätter de, vilket är mest troligt, med sin antikristna repression mot sina egna medborgare, då är heliga stolens överhuvuds visit enkom en vinst för dessa sluga härskare av en svunnen tid, och en besvikelse för protestanterna. Därtill kommer hans timslånga vistelse igår i ovannämnda moské tolkas av dem som en politisk-religiös seger och inte, som Vatikanen önskar sig, ett främjande av mellanreligiös dialog, som det kallas på ”diplomatiska”.

Men trots alla dessa farhågor får vi ändå hoppas att när amerikanen Leo XIV idag tisdag kl.15:30 deltar i Sankt Augustinus Basilikas mässa i staden Annaba, ca 420 km öster om Alger, kommer han andligen meddela denne kyrkofader, som var biskop under 35 år i staden, från år 395 till sin död vid 76 års ålder, att han, Påve Leo XIV, lyckats få den muslimska diktaturen Algeriet att börja mjukna upp. Då blir Sankt Augustinus, som själv var av berbiskt ursprung, stolt över denne Påve, som säger sig besöka landet för att gå i hans fotspår och vars skicklighet och aura har lyckats med konststycket att bana väg för både kyrkofaderns ”ättlingar” och andra att hädanefter fritt få välja den tro de vill. Men vem har sagt att förhoppningar och drömmar är samma sak?

________________

BILD: Från ett hyllningsreportage till kabylerna i det franska politiska och konservativa magasinet Le Point från i somras.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 35 år invandrad berber från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.