Den för samtiden mest chockerande men samtidigt kanske mest insiktsfulla eller rentav sanna beskrivningen av de mångkulturella konflikternas grundkaraktär är en kort dikt benämnd The White Man´s Burden av den viktorianske, brittiske nationalpoeten och nobelpristagaren Rudyard Kipling (bilden visar diktaren själv).
Min barndomsvän den genomtrevlige kompisen Kent Wahlberg har råkat ut för en tragedi. En liten tragedi, kan man säga, ingen är avliden och inget blod har spillts. Men i det stora hela är det ändå en händelse som verkligen skakat om vänkretsen och som, menar jag, kan ha långtgående implikationer.
Denna morgon för exakt 40 år sedan vaknade Sverige till ett nytt Europa, för alltid förändrat. Vi visste det inte inte ännu, den där lördagsmorgonen den 26 april 1986. Vi visste inte att reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl hade fått en härdsmälta.
Först på måndagsmorgonen, när kärnkraftverket i Forsmark slog larm om förhöjda nivåer av radioaktivitet, blev det uppenbart att något hade hänt. Men det tog ett par dagar innan vidden av katastrofen blev uppenbar.
Ett stycke överraskande praktisk livsvisdom är följande sentens som Claude.com säger formulerades av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att skilja på dem båda”.
Historien nedan berättar om avrättningarna av SS-vakter som ägde rum vid koncentrationslägret Dachau 1945, när amerikanska soldater, djupt traumatiserade av kriget, sköt 50 SS-lägervakter. Händelsen ledde till en moralisk och juridisk kris inom den amerikanska armén. Diskussionen reser frågan om rättvisa, lag och moral, och visar på det svåra i att döma handlingar begångna under extrem mänsklig stress.
Att demokratin skulle vara hotad är en ofta förekommande förmodan som ger 417 000 träffar hos Google. Jag ville veta vilka hot som är mest akuta så jag sökte bland de 1 370 hot som uppmärksammats den senaste veckan.
Den amerikanska dollarn håller inte på att förlora sin dominans – men den riskerar att förlora sin exklusivitet. Dollarns andel av de globala valutareserverna har gradvis minskat sedan början av 2000-talet, från över 70 procent till strax under 57 procent i slutet av 2025. En del av nedgången speglar växelkursförändringar snarare än aktiv diversifiering, men riktningen är tydlig.
Om någon utmanade mig genom att hävda motsatsen skulle jag gärna argumentera för att yttrandefriheten är den enskilt viktigaste komponenten i demokratin. I upphetsade ögonblick kan jag till och med hävda att yttrandefriheten möjligen är viktigare än alla demokratins övriga byggstenar tillsammans. Det är viktigt att få lägga en röstsedel i en låda vart fjärde år, det är viktigt att kunna lämna islam utan att bli kastad från en moské om man är bög och det är kanske till och med viktigt att få byta kön till något av de övriga 54 som enligt moderna, skarpa genusfilosofer står till buds. Men om man inte får prata om sådant bara för att någon muhammedan eller könsbytare kan bli kränkt så återstår inte så mycket av demokratin.
Fusionsenergi uppstår när man, enkelt uttryckt, smälter ihop 4 vätekärnor till en heliumkärna. Det är samma process som äger rum i en vätebomb eller i solens inre. När detta sker så frigörs stora mängder energi. Det pågår mycket forskning runt om i världen för att lyckas göra en reaktor som kan fungera kommersiellt. Det är dock mycket svårt, främst på grund av de enorma temperaturer som krävs. Det finns fördelar med fusionsenergin. Väte (eller snarare varianten deuterium) som bränsle är mycket vanligt, det hämtas direkt ur havet. Mängden radioaktiva restprodukter blir obetydlig.
Nyligen inträffade en stor bokrealisation. Jag köpte Iliaden som genant nog saknades i mina bokhyllor. Den visade sig bestå av 450 sidor djup lärdom på hexameter om några månaders händelser mot slutet av det trojanska kriget mellan greker och trojaner, ett krig som totalt pågick i tio år för tretusen år sedan.
Två läkare har fått sina liv förstörda av den svenska staten. Staten, som utgörs av bland annat riksdagen, domstolarna och polismyndighet, bär ansvar för de fel som begåtts. Det är en katastrof, inte enbart för de två läkarna, utan framför allt för den svenska staten och dess institutioner som skapat situationen. En rättsstat kan beskrivas som den enskildes rättsliga skydd mot staten själv. När någon är misstänkt för ett brott ska befattningshavare vid polis eller åklagarmyndighet inte kunna lämna ut uppgifter om fallet eftersom det kan bidra till att stämpla misstänkt person som skyldig och till att hetsa upp en aggressiv stämning mot den misstänkte. Det kan påverka den rättegång som kommer efter ett åtal. I läkarnas fall kunde tidningar dock skriva om fallet under de fyra år som förundersökningen pågick hos polis och åklagare. Uppgifter läckte helt lagligt från någon som deltog i förundersökningen.
Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).
Simona och Jimmie har skakat hand på återupprätta kunskapsskolan, Mycket lovvärt. Men vad behöver göras? Hur återskapa kunskapsskolan? Via staten eller marknaden?
Simona och Jimmie tror att en åtgärd är att skolväsendet förstatligas. Är det verkligen mer statlig inblandning som behövs? Staten (miss)sköter redan idag viktiga funktioner genom diverse skomyndigheter som lärarutbildningen, Skolinspektionen och Skolverket som producerar bl.a. läroplaner. Skolväsendet behöver mindre stat och mer frihet och rörelseutrymme för lärare och skolledare.
”Vi gillar olika” trumpetade Aftonbladets dåvarande chefredaktör Jan Helin ut när det stod klart att Sverigedemokraterna skulle bli en kraft att räkna med i valrörelsen 2010.
”Vi gillar olika… för vi gillar inte främlingsfientlighet.” Underförstått: Om du understår dig att rösta på SD så är du främlingsfientlig och gör ”Sverige kallare”, gubevars. Som om ett samhälle skulle bli kallt och ogästvänligt av att ställa krav på invandrare, hävda majoritetsbefolkningens rätt till sin kultur och sin historia, erkänna att det finns en svenskhet.
Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Särskilt angeläget verkar detta just i dessa dagar när så många européer, inte minst svenskar, tycks anse att kriget i Iran står mellan ett antal vilseledda muslimer och å andra sidan president Trump och att Trump, vad svenskarna anbelangar, gärna kan förlora eftersom han är så äcklig och använder så fula ord. Jag för höra det varje dag. Jag letade därför fram den här gamla texten för återanvändning.
Låt mig börja med en bekännelse: jag är ingen neutral iakttagare.
Jag har tillbringat tid på tillräckligt många av dessa platser — i kaféer i Hebron, Ramallah, Diyarbakır, och på gatorna i Jerusalem och Tel Aviv — för att ha utvecklat något mer än en åsikt. Snarare en tydlig preferens. Kanske till och med lojalitet.
Ett kafé är aldrig bara ett kafé. Det är ett socialt kontrakt som blir synligt om man sitter tillräckligt länge — vem som platsar, vem som tvekar, vem som talar fritt och vem som avbryter sig själv mitt i en mening. Vem som rör vid vem, och vem som låter bli.
När jag bodde ett år i Paris 1983 – 1984 talades det ibland om Libanon, ofta mer specifikt om Beirut. Det som alldeles nyligen (det kändes så i många beskrivningar) kallats för Levantens Paris var sargat av inbördeskrig. Den trevliga och fredliga staden Beirut med sitt franskinspirerade kaféliv, sina badstränder och sitt sprudlande nattliv var 1983 i stora delar en sönderbombad ruin. Olika grupper stred mot varandra, riktig väpnad kamp på liv och död. Flera massakrer av civila hade förekommit.
Aftonbladets ledarskribent Gabriella Kärnekull Wolfe vill att vi ska bli radikalt tillitsfulla mot främlingar. Vi ska möta ”hoten” från Jimmie Åkesson, och andra som värnar svenska intressen före godhetssignalering, med att helt enkelt förutsätta att alla vill oss gott.
Tack men nej tack. Handhjärtats och tillitens tid är över. Däremot kan jag direkt säga att jag känner en radikal misstro mot Gabriella Kärnekull Wolfe och exakt alla andra som ger uttryck för samma djupt förvirrade tankegångar.
En stor del av människors kommunikation består av floskler, alltså standardiserade utlåtanden av oklar betydelse. En sådan floskel är just att demokratin är hotad. När jag förberedde den här krönikan upptäckte jag till min förvåning att jag redan tre gånger tidigare med några års mellanrum hade publicerat texter med samma rubrik som denna och att budskapet då varit detsamma som det jag nu lägger fram. Så går det när man ska försöka tänka nytt; man återupptäcker bara sina egna gamla käpphästar.
Jämlikhet är väl bra
lika lön skall alla ha.
Usch för dem som tjänar mer!
Hoppas de inte blir fler.
Miljonärer ogillar jag stort
de skall alla bort.
Att försöka följa och förstå kriget i Mellanöstern och begripa vad som utspelar sig mellan kontrahenterna Iran, USA och Israel (som av några, till exempel de internationella opinionsbildarna journalisten Tucker Carlson och statsvetaren John Mersheimer, anses styra den amerikanska krigspolitiken) är ingen dans på rosor. Detta gäller desto mer för en sådan som jag, som knappt vet något, framför allt inte om krig och världspolitik, och därför måste fånga upp och dra slutsatser av vad de sakkunniga hävdar. Det underlättas av att experterna har så diametralt motsatta uppfattningar att jag vågar tänka lite själv utan att riskera att göra bort mig totalt. Vad jag än kommer fram till så finns det världsberömda tänkare som instämmer.
Jag har inte noterat något tillräckligt övertygande och slutgiltigt eftersnack om covidpandemin. Kanske har det inte förekommit något seriöst eftersnack, kanske har jag bara inte begripit det. Det finns mycket som jag skulle vilja få klarhet i. Var den svenska pandemipolitiken så unik som jag fått för mig (alltså att vi inte som flera andra länder ansträngde oss för att isolera medborgarna för att de inte skulle smitta varandra)? Vem var det som höll i taktpinnen, var det smittskyddstjänstemännen eller politikerna (eller läkemedelsindustrin)? För att bringa någon ordning i den härva som råder i mitt huvud på dessa punkter bevistade jag häromdagen en glest besökt offentlig diskussion som leddes av Folkhälsomyndighetens förre chef Johan Carlson i närvaro av en regionpolitiker samt några myndighetspersoner.
När Simona Mohamsson och Liberalerna den 13 mars 2026 presenterade Sverigelöftet och tog bort den röda linjen mot SD, valde stora delar av medierna att fokusera nästan uteslutande på intern splittring, avhopp och de kritiska rösternas klagan. Rubriker om ”kaos”, ”sorg”, ”svek” och ”implosion” dominerade. De känslostyrda som saknade en egen överlevnadsstrategi för partiet fick stort utrymme, medan den stora strategiska och sakliga vinsten med beslutet knappt nämndes.
I årets första nummer av skattebetalartidningen Sunt Förnuft avslöjas med påtagligt ogillande att staten har vuxit med mer än 70 000 anställda, nästan 40 procent, sedan år 2008. (ChatGPT påminner vid förfrågan att man inte ska glömma att det utöver staten också finns kommuner och regioner och att dessa under perioden vuxit med ungefär 250 000 anställda vilket motsvarar runt 20 procents ökning.) Tidningen resonerar sedan vad denna vidunderliga tillväxt kan bero på, dock utan att riktigt få korn på några tidigare obekanta tolkningar.
Ett tjockt kuvert från Falu Tingsrätt damp plötsligt ner i min brevlåda. Innehållet – en pappersbunt på närmare 100 sidor – redogjorde i detalj för ett rättsfall gällande ”grovt fordringsbedrägeri”. Riktigt intressant läsning, faktiskt. Jag hann komma en bra bit in i kompendiet innan jag insåg att jag var en av målsägarna.
För fyrtio år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen. (Bilden visar historiens eller historieskrivningens gudinna, musan Clio.)
I Matteusevangeliet 7:5 uppmanar Jesus oss att “ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta ut flisan ur din broders öga”. Det är en del av Bergspredikan och en känga mot hyckleriet i att se problem hos andra, när problemen hos oss själva är större. Jesus lär oss att i första hand hantera våra egna brister innan vi kritiserar andras. Svensk media skryter gärna om hur låg korruption vi har i Sverige och pekar finger åt länder som Ungern. Här vore viss självkritik på sin plats.
Någon frågade mig vilka tre saker jag skulle göra om jag vore statsminister. Det vet jag. En av dem vore att ändra skolpolitiken. Här är ett tal jag skrev för femton år sedan till dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (utan att han bett om det). Texten är ett linjetal som jag tyckte att Fridolin borde hålla inför samtliga Sveriges lärare.
Jag vågar påstå att inget avgörande har skett i svensk skolpolitik sedan dess och därför publicerar jag det igen.
Att Påve Leo XIV i sin välsignelse (Urbi et Orbi) under påsken uppmanade alla de stridande nationerna och grupperna i världen att lägga ner sina vapen och välja fred kan inte ha varit mer än väntat för oss alla. Ty, det ingår liksom i hans ”gudomliga” arbetsbeskrivning att predika fred och en överväldigande majoritet av mänskligheten vill givetvis inget annat än detsamma.
Jag har länge stört mig på Vatikanens politiska utspel. Det började redan under Franciskus tid, när han efter Hamas attack 7 oktober skamlöst poserade intill en krubba där Jesusbarnets svept in i en palestinasjal. Det har inte blivit bättre under påven Leo XIV.
DET GODA SAMHÄLLET 