Som den skollärare han är har Richard Jomshof skrivit en pedagogisk bok om islam. Det kanske inte låter som en kioskvältare, men redan 24 timmar efter boksläppet var första upplagan slutsåld. Själv lyckades jag säkra ett exemplar.

”Kafir” är det ord koranen använder för att beskriva ”icke-muslimer” – det vill säga såna som jag själv, Jomshof och majoriteten svenskar. Enligt Allah är vi ”de uslaste av alla skapade varelser” (98:6) medan muslimer (också enligt Allah) är ”de bästa av alla skapade varelser”. Jomshof ägnar dryga 300 sidor åt att motbevisa den tesen.

År noll, enligt den islamska kalendern, är inte det år ängeln Gabriel uppenbarade sig för Mohammed och utnämnde honom till Allahs sändebud, vilket ur religiös synvinkel vore det mest logiska.

Istället är det hijra som betecknar startskottet för islam. Det år då Mohammed och hans anhängare lämnar Mecka för Medina och inleder sin militära erövring. Det gör islam mera lik en politisk rörelse, som exempelvis kommunismen, än en religion i vanlig mening.

I Mecka hade Mohammed varit en väckelsepredikant bland hedningar och månggudadyrkare. Trots att hans profetiska förmåga ofta ifrågasattes och möttes av löje och förakt, uttrycker koranverserna från den tiden mildhet och tolerans.

Efter flytten till Medina förändras tonen och Mohammed utvecklas till en hänsynslös maktpolitiker. Inom några år hade han utmanövrerat alla judiska stammar i Medina, fördrivit dem från sina hem och i ett fall dödat samtliga män ur en rivaliserande klan. Kvinnorna och barnen förvandlades till slavar.

Till en början försörjde man sig genom plundring, skatteindrivning, slavhandel och överfall på karavaner. Det sistnämnda var en riskabel syssla som genererade många fiender och krävde därför en stark militär organisation. Påfallande ofta när Muhammed kom i konflikt med sina anhängare, dök ärkeängeln Gabriel upp och levererade en koranvers som passade hans syften.

Flera berättelser vittnar om hur Mohammed hade svårt att uthärda kritik. Kanske ett resultat av tiden i Mecka, då han offentligt utpekades som ”galen” eller ”besatt”. När han steg i graderna lade han stor möda på att söka upp och låta lönnmörda kringvandrande poeter (den tidens populärmedia) som uttryckt sig respektlöst om honom. En lättkränkthet som för tankarna till dagens muslimer, som kan reagera oproportionerligt våldsamt på harmlösa företeelser som Mohammedkarikatyrer, rondellhundar eller skämt i Charlie Hebdo.

Så småningom etablerades en praxis där allt som gynnade Mohammed och islam, också var tillåtet; såsom, mord, plundring, slaveri, våldtäkt, tortyr, upphävande av avtal etc. Icke-muslimer betraktades som underlägsna (dhimmi). Ifall de inte konverterade till islam eller underkastade sig förnedrande speciallagar, kunde de utan vidare dödas.

Efter tio år i Medina kunde Mohammed se tillbaks på ett imponerande livsverk, där hans armé tagit kontrollen över hela den arabiska halvön. Efter hans död följde 20 år då fyra särskilt rättrådiga kalifer avlöste varandra. Tre av dem mördades visserligen, men alla hade haft en personlig relation till Mohammed och perioden kallas därför ”det fullkomliga kalifatet”. Militärt vann man stora segrar och islams maktsfär utökades med Persien, östra Medelhavet och Egypten.

De kommande kalifaten ansågs inte lika rättrådiga, men utsträckte islams välde till Nordafrika, Spanien, Mindre Asien och Bysans. Flera gånger var man nära att invadera Europa men stoppades i sista stund, bland annat i Poitiers 732 och utanför Wiens portar 1683.

En sak som förbluffat mig när det gäller islam är hur ”världslig” den är. Visserligen ägnar man sig åt bön likt andra religioner, men stort fokus läggs på krig, erövringar, politisk makt och kontroll av andra människor. Även bönen kan brukas som politisk manifestation, i form av massböner i gatumiljö och böneutrop som markerar islams territorium. ”Världsligheterna” fortsätter efter döden och ända in i Paradiset. Istället för ett högre andligt medvetande, belönas de rättrogna med obegränsade mängder mat, dryck och vackra kvinnor. Sex, frosseri och dryckenskap är allt Allah har att erbjuda.

Jomshof konstaterar (precis som jag själv) att de flesta muslimer är hederliga människor och definitivt inga jihadister. Samtidigt finns grupper som vill föra arvet från Mohammed vidare och göra oss till undersåtar i ett kalifat. Hur stor procent de utgör är en känslig fråga, att ens beröra ämnet brukar anses ”islamofobiskt”. Många undersökningar tyder dock på att stödet för sharialagar ökat dramatiskt bland unga muslimer, både i Sverige och resten av Europa.

Största hotet mot Europa kanske inte ligger i eskalerande terrorism, utan infiltration av myndigheter, organisationer och politiska partier. För närvarande är det Vänsterpartiet som rört sig längst ut på den islamistiska skalan. Efter senaste valresultatet kommer man troligtvis göra anspråk på en plats i regeringen.

Långt innan mångkulturen nådde Europa konstaterade filosofen Bertrand Russel att islam har mycket gemensamt med vänstern, eller ”bolsjevismen” (som han för övrigt betraktade som en religion)

Båda är expansiva, totalitära rörelser, som vill erövra världen.

Båda tror sig äga monopol på sanningen. Och båda har en tradition av att använda våld för att nå politiska mål.