BITTE ASSARMO: Idén om den strukturella rasismen är lönsam

”För var dag som går pallar jag inte med vita människor.” Så skrev Bilan Osman, rasifierad viktigpetter med landets största plattformar till sitt förfogande. Och det var helt i sin ordning. Det finns uppenbarligen ingenting som hindrar att man arbetar både för Svenska Dagbladet och för antirasistiska (?) Expo bara för att man är rasist. Om man hatar vita, vill säga.

Men vi andra då? Vi som är födda med vit hud och som är dödströtta på lättkränkta människor som ser vår hudfärg som ett incitament för att hata och förtala oss? Vad har vi rätt att säga?

Den frågan är inte helt lätt att besvara. Det är nämligen högst godtyckligt, vad som räknas som rasism och vad som räknas som yttrandefrihet. När Bilan Osman säger att hon inte ”pallar” med vita människor är det hennes självklara rättighet. Men om jag skulle säga att jag inte pallar med Bilan Osman kan det naturligtvis vara frågan om rasism och hets mot folkgrupp.

De två rasifierade kvinnorna som driver podden ”Raseriet”, som handlar om bland annat kultur och rasism (där man sannolikt riktar raseri mot vita eftersom det är ett raseri som aldrig får några besvärliga konsekvenser) har drivit det hela ännu lite längre än Bilan Osman. De har nämligen bestämt sig för att sluta prata med vita journalister som ställer frågor om rasism. Inte för att de tycker att rasism inte existerar, för det gör det naturligtvis – det är ju det de byggt större delen av sitt yrkesliv på – utan för att det är rasistiskt att ställa frågor om rasism. Om man är vit och ställer frågorna till någon som inte är vit.

Låter det krångligt? Ja, det är det också, i alla fall om man försöker använda sina små grå för att få någon sorts sammanhang här i världen. Men för Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby, som vill synas och höras och som lärt sig att deras etniska ursprung är en tänkbar och kanske till och med lönsam karriärväg, är det hur logiskt som helst. De vet att vita journalister som regel kröker rygg och smeker medhårs, och de förstår också att de här journalisterna blir ännu mer måna om att vara dem till lags om de plötsligt inte får några svar på sina ängsliga frågor.

Det illustreras mycket tydligt av att Svenska Dagbladet, i all sin lismande ödmjukhet, tycker detta är så oerhört viktigt att de slår upp en stor intervju med dessa människor – gjord av en person som själv är rasifierad och har ett namn som inte klingar svenskt.

Kvasisocialistiska ETC tycker också att beslutet är viktigt förstås, och ser noga till att förklara ”bakgrunden” till beslutet, ungefär som om det skulle vara något annat än ett sätt att få uppmärksamhet:

”Enbart under 2020 hamnade vi i flera märkliga, triggande situationer med journalister som ville föra samtalet om rasism på en extremt låg, ibland direkt bakåtsträvande nivå.”

Problemet är, enligt Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby, att de vita journalisterna inte är tillräckligt engagerade i att prata om ”rasistiska strukturer”. Och de rasistiska strukturerna måste förstås dras fram i ljuset, för de är ju så fast förankrade i det genomvidriga vita Sverige. Det är ju just dessa rasistiska strukturer som gör att rasifierade aldrig får viktiga jobb som debattörer, journalister, artister utan alltid är hänvisade till små obetydliga plattformar där de får noll uppmärksamhet.

Eller hur var det nu igen?

”För var dag som går pallar jag inte med vita människor.”

Om Sverige vore det strukturellt rasistiska land som Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby vill ha det till skulle Bilan Osman aldrig ha kunnat häva ur sig något så vidrigt utan konsekvenser. Det är den enkla sanningen, men den är det få som vill orda om, för idén om den strukturella rasismen är ju så lönsam för så många människor.

Låt mig vara helt ärlig: För var dag som går pallar jag inte med lättkränkta rasister som hatar vita människor.

Bitte Assarmo