PATRIK ENGELLAU: Varför Sverige knappast kan reformeras

Sverige har ett antal politiskt finansierade och kontrollerade verksamhetsområden som inte fungerar tillräckligt bra och borde styras upp. Skolan, försvaret, energipolitiken och polisen är exempel. Ett märkvärdigt faktum som de flesta vid det här laget har noterat är att inga seriösa försök görs att reda ut problemen trots att de i många fall har varit kända i decennier. Vi ser ett land vars ledare tycks ovilliga att ta itu med sina uppgifter.

Min uppfattning, efter att ha studerat fenomenet under lång tid, är att problemen i grunden inte är emotionellt neutrala ingenjörsmässiga saker som när två elektriker diskuterar den bästa metoden att lägga elkablarna i ett badrum. I stället handlar det om en maktkamp där politikerna och deras myndigheter normalt står på ena sidan och något intresse i det civila samhället står på den andra. Som allmän princip gäller att politiker vill kontrollera det civila samhället medan det civila samhället för det mesta vill bevara sin frihet.

Universitetsvärlden är ett tydligt exempel. Under många decennier har universiteten utsatts för politiska reformer som skadat kvaliteten på utbildningen och troligen även på forskningen. För dem som antar att reformerna motiveras av socialistiska ambitioner hos politikerna kan jag påpeka att en av de mest förödande reformerna infördes av en borgerlig regering i början på 90-talet. Det var det så kallade HÅP-systemet (av helårsprestation) enligt vilket universitetslärarna ger betyg åt sina egna studenter och lärosätet får betalt efter hur mycket kunskap läraren anser att studenten inhämtat. Lärosätet har fått en egen sedelpress. Det är klart att det blir betygsinflation. Studenterna lär sig att de inte behöver anstränga sig och lärarna, som känner ekonomiadministrationens och studenternas krav på enkla, snabba och höga betyg ser sin egen professionalism och position undergrävas.

Politikerna och deras administratörer står på ena sidan och den akademiska professionen på den andra. Den svenska mentaliteten gillar inte att tala om konflikt och maktkamp men här handlar det om just den saken. Det finns troligen ingen annan lösning än att försöka återskapa den akademiska professionens nyttiga inflytande på undervisningen men det betyder att flytta makt till professorer och docenter vilket den politiska motståndaren inte vill. Därför händer inget trots att högskolorna fungerar dåligt.

För sex år sedan skrev jag en bok som hette Universitetsreform! tillsammans med fem andra personer som är långt mer kvalificerade än jag i den akademiska världen. Med det vill jag säga att det inte var några dunungar som presenterade detta förslag. Mycket mer akademisk prestige hade svårligen gått att få ihop (om man då bortser från mig).

Allt analyseras i grunden fast på mindre än hundra sidor och några enkla men ack så revolutionerande reformförslag lades fram. Första punkten var att:

… återställa professionens status. I grunden handlar det om att ge professionen makt över lärosätena. Att lärosätenas kontrollerande styrelsemajoritet enligt dagens regler ska tillsättas på förslag av en nomineringsgrupp bestående av en regeringsutsedd person, landshövdingen samt en student är ett slag i ansiktet på professionen. Den regeln är en signal från staten om att den håller studenternas önskemål högre än universitetslärarnas. Det är fel. Staten måste betrakta professionen som sin viktigaste tillgång och som sitt verktyg för studenternas förkovran.

Den andra punkten var att övervaka professionen genom att inrätta extern betygssättning:

Det handlar inte om att staten ska ge professionen makten över lärosätena och sedan dra sig tillbaka och strunta i vad som sker. Verksamheten måste utvärderas, den faktiska kunskapsproduktionen måste mätas. Att mäta produktionen i termer av helårsprestationer (HÅP) är egentligen ingen dum idé om man inte, som nu skett, låter elevens lärare sätta betygen, vilket ger vederbörande starka incitament att sänka betygskraven i syfte att öka genomströmningen och därmed lärosätets intäkter. Elevernas faktiska kunskapsinhämtning måste mätas på ett mer seriöst sätt. Det behövs extern betygsättning. Studenternas kursbetyg ska inte sättas av studenternas egna lärare eller ens av deras eget lärosäte, utan av universitetslärare från motsvarande institution vid annat lärosäte.

Den tredje punkten var att skapa ett enhetligt betygssystem för jämförbarhetens skull (själv hade jag aldrig anat att något så självklart inte fanns):

För att det ska vara möjligt att åstadkomma den externa betygsättningen på något meningsfullt sätt krävs en enhetlig betygskala för alla ämnen och lärosäten. Idag råder en ordning som gör det omöjligt att jämföra den ena utbildningen med den andra.

En fjärde punkt handlade om att etablera konkurrens mellan lärosätena genom att lättillgängligt rangordna dem på internet till information för sökande studenter:

Detta är den del av utbildningsreformen som ger förändringen kraft och driv. Det handlar inte om konkurrens om pengar och vinst, utan om sådant som akademiska lärosäten världen över värnar om, nämligen prestige och renommé. Lärare och forskare tävlar om att vinna anställning på prestigeuniversitet och studenter om att vinna inträde där. Idag finns på det hela taget ingen konkurrens mellan lärosätena i Sverige.

Reformförslaget var märkvärdigt på det sättet att det var genomtänkt och lättläst och troligen skulle fungera om det iscensattes. En normalt sinnad bedömare hade därför kunnat förvänta sig att boken skulle väcka åtminstone en intresserad debatt. Det gjorde den inte.

Förklaringen är att förslaget, om det genomfördes troligen skulle förbättra svensk universitetsutbildning men samtidigt dra undan mattan för ett maktsystem av politiker och höga tjänstemän inom de akademiska myndigheterna. Att undvika det senare var viktigare än att uppnå det förra och därför fick förslaget självdö.

Inom skolväsendet är situationen analog. Under något halvsekel har lärarkåren deklasserats och förlorat prestige och anseende och troligen just därför även sin auktoritet. Varför ska elever respektera en lärare som byråkrater i kommuner och statliga myndigheter hunsar med? Om man besöker en skola och ser lärare i t-skjortor, gällivarehäng och foppatofflor inser man att inte ens lärarkåren själv orkar försvara sin pondus.

Patrik Engellau