Lever vi i Sverige eller Somalia – i Borlänge eller Mogadishu? Den frågan är det nog många som ställer sig just nu, efter avslöjandena om Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali. Det som direkt efter valet målades upp i medierna som en solskenshistoria om inkludering har snabbt förändrats till en solkig true crime-dokumentär.
Det som polisen och Riksenheten mot korruption nu utreder handlar om misstankar som tagna direkt från en bananrepublik. Bilar som hämtar upp väljare från utanförskapsområden, förkryssade valsedlar som sticks i händerna på folk utanför vallokalerna och kontantuttag i bankomater som enligt uppgifter ska ha omsatts i reda pengar mot röster.
Som om inte detta vore nog har härvan nu svällt ytterligare. Ännu en lokal V-politiker, Ahmed Abas Omar – som i skuggan av riksdagsskandalen mirakulöst ser ut att ha kryssat sig rakt in i Borlänges kommunfullmäktige – förekommer också centralt i polisutredningen.
Men det mest unkna i denna historia är kanske hur rättsapparaten har agerat. Polisen inledde nämligen sin spaning redan under förtidsröstningen men utredningen lades plötsligt och obegripligt ner på grund av påstådda ”bevisproblem”. Man valde alltså att titta bort, dra ner rullgardinen och låta valet fortgå trots att man bokstavligen fotograferat misstänkt valfusk i realtid. Varför?
Den givna frågan som varje tänkande svensk nu måste ställa sig är: Hur i hela fridens namn kan vi lita på att det här bara har pågått i Dalarna?
Svaret är lika givet: Det kan vi naturligtvis inte. Om metoder som förkryssade lappar, klanröstning och rena kontantmutor har satts i system i Borlänge är det tvärtom rimligt att tro att konceptet kopierats även i områden som Järva, Angered och Rosengård.
Föga förvånande visar Vänsterpartiet upp hela sitt moraliska förfall i hanteringen av det är. När skandalen briserade möttes allmänheten av en öronbedövande tystnad från Nooshi Dadgostar och när partiapparaten väl vaknade var lösningen inte en omedelbar, principiell utrensning, utan en så kallad ”timeout” – en modern eufemism för att gömma undan problemet tills stormen lagt sig.
Ännu värre blir det av rapporterna om att partiet bakom kulisserna ska ha erbjudit honom ett välbetalt kanslijobb, finansierat med skattemedel, med exakt samma månadslön på 81 400 kronor som en riksdagsledamot uppbär. Allt för att han diskret ska avsäga sig sin plats så att partiets önskade kandidat kan få den istället.
Ett parti som profilerar sig som moralens och rättvisans yttersta väktare verkar nu vilja försöka köpa sig fria från effekterna av ett misstänkt valfusk genom att erbjuda en muta i miljonklassen. Det borde få varje hederlig vänsterväljare att rodna av skam. Men i vänsterpopulistiska ETC och intervjuas gammelkommunisten Lars Ohly och förklarar grötmyndigt att ”Vänsterpartiet måste stå upp för Mohamed Ali”.
Det här är det oundvikliga slutresultatet av den gränslösa naivitet och den identitetspolitiska blindhet som under decennier tillåtits diktera villkoren i det svenska samhällsbygget. När man öppnar dörrarna för klanstrukturer och köpta lojaliteter, och samtidigt avskaffar den rigorösa kontrollen av vem som faktiskt ges tillträde till demokratins allra heligaste rum, då får man precis det här. Man får ett system där röster inte förtjänas genom politiska argument, utan distribueras och kontrolleras av lokala starka män.
Om uppgifterna står sig kan över 220 000 invånare i Dalarna tvingas gå till valurnorna på nytt i ett unikt omval. Det vore ett stort misslyckande för Sverige, men kanske också en absolut nödvändig väckarklocka.
Den svenska tilliten har blivit vår största sårbarhet. Om vi inte skyndsamt börjar försvara demokratin med stenhårda regler istället för med godtrogna värdegrundsfloskler, kommer Borlänge bara att vara början.
Bild: Skärmdump Youtube Riks
