Denna text är i bästa fall ett tydliggörande av min gårdagskrönika som handlade om en samhällsnorm som västerlandet installerat hos sig sedan hundra år, nämligen mängdrabatten för återfallsbrottslingar, alltså att senare brott, framför allt av samma sort, av domstol ska bedömas lindrigare än tidigare brott.  (USA saknar i stort sett denna ordning varför brottslingar kan dömas till kumulativa fängelsestraff på flera hundra år. En mördare i en masskjutning är skyldig varje offer lika många år i fängelse. Alla döda offer har samma mänskliga värde varför mördaren har samma skuld till var och en. Det kan bli många års inlåsning när man lägger ihop de enskilda domarna.)

I övermorgon ska riksdagen ta ställning till en proposition om en stor reform av den svenska kriminalpolitiken. Bland annat ska den så kallade mängdrabatten – att ett senare brott av samma slag som ett tidigare ska bestraffas lindrigare – avskaffas.

Jag vet inte om du brukar läsa de viktigaste iranska morgontidningarna för att få en mer mångfacetterad bild av krigshändelserna. Jag gör det inte. För det första, om jag lyckades prenumerera och faktiskt fick informationen på papper (på första morgonplanet och med en särskilt beställd Uber från Arlanda) eller elektroniskt (om Elon Musk inte har stängt av alla förbindelser med Iran) skulle det visa sig jag inte förstod språket eftersom jag slarvat med mina studier i farsi (فارسی). Jag skulle då, liksom Ture Sventon, tvingas engagera en herr Omar som på stapplande farsi utan stor framgång skulle försöka ta sig fram. Nästan lika svårt vore det att i SvD eller NYT försöka uttyda vad folk i Iran tänker – och vad censuren släpper igenom.

En fråga som jag ställt i snart tjugo år utan att ha fått något bra svar är ungefär följande: Om Karl Marx kom tillbaka och undersökte vilken som var den härskande klassen i ett land som Sverige, vilken skulle det då vara? Skulle han hävda att det var industrikapitalisterna och de stora jordägarna som när han själv levde? Till min förvåning fick jag napp när jag frågade den artificiella intelligensen Claude.

Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.

Den här krönikan publicerade jag för mer än tio år sedan. Den har nu mognat och känns alltmer relevant varför jag nu presenterar den igen.

Jag tror att universiteten på det hela taget misslyckas i hela västvärlden om man med lyckas menar att stadigt leverera växande kohorter av välutbildade kandidater, magistrar och doktorer som skapar nytta och utveckling för nationerna och ett bra liv åt sig själva. Jag vet att universiteten misslyckas i Sverige. Förra året skrev jag, i samråd med ett antal universitetspersoner, en hyggligt uppmärksammad bok som heter Universitetsreform! där detta faktum påtalades med emfas (se några tankespår här).

Geopolitikens – ett modernt ord som jag aldrig trodde att jag skulle ha någon nytta av – bas är maktens ständigt föränderliga spridning över markområden som alltid är desamma. Australien ligger still vare sig det har kärnvapen eller inte. En av maktbasens viktigaste komponenter är det renommé som de berörda områdena åtnjuter.

Oavsett vad muslimer har för uppfattning om mig, vilket de sannolikt inte har, så har jag splittrade känslor inför muslimerna. Jag har visserligen av dåligt samvete för mina fördomar mot folk som hänger avfällingar och regimkritiker i grävskopor och kastar bögar från moskétak späkt mig genom att läsa Koranen, men det har inte hjälpt. Jag blir inte mer positivt stämd av att ta del av muslimernas djupaste sanningar.