”Prometheus” är namnet på det skepp som transporterar en besättning på 11 individer, till övervägande del vetenskapsmän och nästan alla mänskliga, till en plats som de har en förhoppning om skall svara frågan om mänsklighetens uppkomst, en planetoid som har fått beteckningen LV 223. Filmen från 2012, vars titel bär samma namn som sagda skepp, utspelar sig i samma universum som filmen Alien från 1979, vilket berättar historien om skeppet Nostromos besättning som flera decennier senare möter ett fruktansvärt öde när den stöter på en främmande organism på planetoiden LV 426.

Jag är en stor fantast av serier som baseras på serietidningar. Det är något med hur seriernas värld skildrar begreppen gott och ont som tilltalar mig. I samhället har begreppen luckrats upp till oigenkännlighet, med gärningsmän som utmålas som offer och som ska daddas och pysslas om, men i serievärlden straffar det sig fortfarande att vara en ondskefull skit.

Men hur mycket jag än gillar den här typen av serier hade jag knappast förväntat mig att bli överraskad av någon av dem. De brukar följa ett visst mönster, ett trevligt sådant men stundom en smula förutsägbart. När jag slog mig ner för att se första avsnittet av HBO Max-serien Peacemaker hade jag därför inga andra förväntningar än att bli underhållen. Men hej vad jag bedrog mig.

Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.

Tidningen Näringslivet berättar om Fabian Jouzdani från Iran som besitter exakt den mångsidiga filmkompetens som produktionsbolaget Gabardin sökte.

När de ville anställa honom visade det sig att Fabian omfattades av ett av Arbetsförmedlingens otaliga stimulansprogram för nyanlända.

I Storbritannien får nu polisen nya verktyg för att hindra klimatanarkister från att blockera vägar och orsaka elände för trafikanter. Under våren har Extinction Rebellion orsakat förödelse då de bland annat saboterat bensinpumpar och hindrat människor från att ta sig till och från sina arbeten.

Teveserien Al Hayba (2017) handlar om en kriminell klan som härskar i en by på gränsen mellan Libanon och Syrien. Den unge klanhövdingen Jabal är både fruktad och vördad. Han är skoningslös mot sina fiender, men barmhärtig mot de svaga och fattiga som söker hans hjälp.

För ett par år sedan hittade min man och jag ett oljetryck av Grindslanten på Myrorna. Det var förstås inte första gången vi stött på den under våra regelbundna besök i second hand-butiker, för Grindslanten är ju ett av de mest reproducerade verken i landet, men det var första gången vi hittade en som var i riktigt bra skick, utan skavanker och med färgerna i behåll. 30 kronor kostade den. En dosa snus, ungefär, om man handlar lågprissnus.

En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet, exempelvis Irak- och Libyenkrigen, vilka troligen berott på att USA inte kunnat låta bli att uppföra sig som en retad tiger efter den elfte september. Men på åtminstone en punkt är USA överlägset i varje fall Sverige och det är i fråga om vitaliteten i den allmänna debatten, inte minst den politiska.

Sverige tycks komma allt närmare en Nato-ansökan. Försvarsminister Peter Hultqvist har sagt att ett medlemskap kan öka säkerheten inte bara i Sverige utan i hela Norden. Men det är bara några månader han sa att Sverige aldrig kommer att gå med i Nato så länge han själv är försvarsminister. Nu får han skarp kritik för sina tidigare kategoriska uttalanden och många undrar om det är dags att han nu avgår.

Det finns inte så mycket mer att säga om gårdagens partiledardebatt i Agenda. Vi har redan hört allt vid tidigare debatter och det mesta är redan kommenterat. Därför tänker jag inte ta upp vad kvinnorna i församlingen sa, utan mer hur de sa det.

(Varning. Den här texten är bara för nördar. Jag har haft den liggande några år i mitt lager för att se om den var en dagslända eller om den kunde åldras med behag. Nu läste jag den igen och fann den lika relevant som någonting statsvetenskapens klassiker kunde ha skrivit.)

Då och då uppträder föreställningen att det existerar ett kontrakt mellan medborgarna och staten som kallas samhällskontrakt. Så här formulerar en debattör tesen om samhällskontraktet:

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat… Men av det statliga löftet återstår inte mycket.

Jag har alltid på något intuitivt sätt – allt tänkande börjar i inälvor, benvävnad och senor – ogillat tesen om att det skulle finnas ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Min första invändning är att det faktiskt inte existerar något sådant fördrag. Om det hade funnit så hade man väl kunnat se det och läsa det, men det kan man inte. Inte ens herr Google har upptäckt något sådant avtal.

Plötsliga och stora flyktingströmmar till Sverige får många att gripas av hjälpandets eufori, utan en tanke på konsekvenserna.

2015 hette det att ”Vi är rika, vi har råd!” och vi:et betydde det svenska samhället, som ansågs besitta outtömliga rikedomar och resurser för att klara av en obegränsad inflyttning från MENA-länderna.

Mycket spännande, underhållande och avslöjande framkommer när en individ tvingas jämföra sin självbild med den uppfattning andra kan ha om honom. Då avslöjas det som brukar kallas för livslögn.

Många romaner och andra konstnärliga verk sysselsätter sig med sådana uppgörelser.

Efter söndagskvällens partiledardebatt i SVT riktas nu skarp kritik mot Centerledaren Annie Lööf. Hon kritiseras för att ha undvikit sakliga debattämnen och istället fokuserat det mesta av sin tid till att beskylla SD och Jimmie Åkesson för rasism. På sociala medier ställs nu frågan om det inte är dags att Annie Lööf börjar debattera sakfrågor istället för att bara diskutera SD.

Du kanske inte ställer upp på premissen att Sverige hatar sig själv. OK, jag skulle väl kunna tona ned anklagelsen men är det inte något skumt med ett land som inte känner stolthet över sig själv? Den svenska mångkulturpolitiken bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda oavsett vad de åstadkommit till nytta för medlemmarna i form av utveckling och framsteg. Att den tanken inte håller måttet kan man lätt bevisa. Det är bara att öppna Somalia för fri invandring från Sverige och Sverige för fri invandring från Somalia och räkna antalet personer som genom röstning med fötterna meddelat sin uppfattning om de två kulturernas dragkraft. Finns det några andra länder än Sverige där några av de mest framstående politiska ledarna – jag tänker på Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – med förakt förklarat att Sverige inte har någon kultur annat än möjligen midsommarleken Små grodorna?

Från ett samtal med en vän om islam.

Det var ett tag sedan vi hördes men vi hade ett långt telefonsamtal härförleden. Han jobbar inom räddningstjänsten, vilket för vanligt folk betyder brandkåren.

I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Eddie (Mohamed Omar) med asakännaren Linus Karlén. På hans sajt Lidskälv finns artiklar, podcast och böcker om asatron, den gamla nordiska religionen, men också om senare tiders folktro. I artikeln ”Den svenska offerseden” vill Karlén visa hur hednisk sed levde kvar i kristen tid.

För åtta år sedan publicerade jag en bok som hette Min oro. Ett av kapitlen var en samproduktion med medicinprofessorn Nina Rehnqvist. Under rubriken De tappade sugarnas sjukvård skrev Nina så här:

Även om det finns mycket som skiljer sjukvårdens värld från skolans och universitetens världar så finns likheter på åtminstone en fundamental punkt: professionerna är deklasserade, vilket märks både i den respekt med vilken de idag möts och i plånboken. Värst ut är nog lärarkåren, men läkarna rör sig i samma riktning.

För två år sedan skrev vår skribent Bitte Assarmo en krönika om svensk punk. Idag är det många som sprider bilden av punken som någon slags vänsterrörelse som kämpade för ”solidaritet”. Nej, säger Bitte. Det handlade mest om att ha kul. Och att hata:

Punkarna hatade faktiskt det mesta och de flesta, om man ska vara helt ärlig. Hela rörelsen byggde på hat, framför allt mot dem som kallades ”svenssons” (det ännu mer nedsättande ordet ”svennebanan” hade inte uppfunnits ännu). Trista töntar som gick till jobbet och betalade skatt och som betraktades som löneslavande zombies utan något liv. Och ju mer de häcklades av punkikoner som Thåström, desto mer jublades det i leden.

Politiken i Europa har förändrats. De gamla partierna som själva, var och en för sig, eller i koalition med något annat parti kunde bilda stabila regeringar har försvunnit, eller så försvagats att de inte längre kan vara bas för stabila regimer.

(Tillagningstid: ca 20 år)

Om man som politiker snabbt vill sno ihop en nationell katastrof finns det två säkra och oumbärliga ingredienser att ta till för att uppnå optimalt destruktivt resultat:

Det kan verka orättvist att bedöma en historisk person efter dagens lagstiftning, men i Muhammeds fall är jag beredd att göra ett undantag. Enligt troende muslimer är han inte bara ett juridiskt rättesnöre, som i det längre perspektivet bör ersätta vår sekulära lagstiftning. Han fungerar också som förebild för hur vi ska bete oss mot våra medmänniskor.

Även om jag inte delar alla Olle Wästbergs åsikter så håller jag honom för en av landets hederligaste och mest skarpögda samhällsbetraktare. Dessutom är han en gudabenådad skvallerbytta som alltid vet allt om alla. Sådan har han varit i över sextio år. Nu har han skrivit memoarer som heter I tidens skugga med den fyndiga undertiteln Verksamhetsberättelse från 1945.

Hans Li Engnell har skrivit en mycket bra text om de kulturskillnader vi lever med i Sverige i dag, som ett resultat av massinvandringen.

Li Egnell är liksom jag socionom och vi har båda erfarenheter från att arbeta inom socialtjänsten. Det är en av de arenor där de kulturella skillnaderna i synen på stat och kommun framstår väldigt tydligt. Jag citerar från hans text:

Allt medan fler och fler banker och butiker slopar kontanter och kallar sig ”kontantfria” (som om kontanter skulle vara ett jätteproblem och alla blir friare och lyckligare utan dem) kommer krav från myndigheterna på att varje svensk bör ha en summa kontanter hemma. Men vad ska vi ha dem till om vi inte får handla för dem? Ska vi lukta och känna på dem, eller kanske äta dem?

Jag är fotgängare. Som fotgängare anser jag att jag har vissa rättigheter. En rättighet är trottoarmonopolet. Det innebär att jag inte behöver dela trottoaren annat än med mina artfränder, det vill säga andra fotgängaren.

Det händer att artfrämmande individer, till exempel cyklister, olovligen gör intrång på mitt och de andra fotgängarnas trottoarmonopol. Detta är mycket kränkande. Ibland cyklar de som raketer och hotar att meja ned mig. Ibland vinglar de fram och tillbaka som om det inte hade funnits något trottoarmonopol. Det gör mig rasande.

Under andra världskriget förekom flera avgörande slag, som slaget vid Stalingrad som stoppade Tysklands framgångar på östfronten 1942/1943. Men kanske det viktigaste slaget var det vid Midwayöarna 1942. Ögruppen ligger i princip mitt emellan Amerika och Asien, eller mellan USA och Japan, därav namnet Midway.  

Vill ni se närmast extatisk salighet och lycka kan ni titta på vår statsministers varma hälsning till muslimerna, där hon önskar dem Glad Eid, eller nåt.

Alltså, hon är verkligen upptänd! Här ligger Maranatafrälsta fanatiker och tungomålstalande Livets Ordare i lä. Hon formligen lyser av glädje och belåten självgodhet!

Från att i stort varit ett etniskt homogent land har vi idag gått till en totalt förändrad demografi där 30 procent av befolkningen har utländsk bakgrund. Går vi längre ner i åldrarna blir denna andel större. I den mest brottsmisstänkta åldern enligt Brå, män 15-44 år, har nästan 40 procent utländsk bakgrund. Läs gärna första delen om demografin här.

En period i svensk historia som inte fått tillräcklig genomlysning är den märkvärdigaste av dem alla. Det var epoken då Sverige förvandlades inte bara i kronor utan även i mentalitet från ett fattigt till ett rikt land, nämligen de så kallade rekordåren ungefär mellan 1945 och 1975. Framtidsoptimism och full sysselsättning rådde, BNP växte med i snitt fem procent om året och när svensken i slutet av denna era blickade ut över landet kunde han se att nästan ingenting, förutom några runstenar och en del hus fläckvis i de stora städernas innerkärnor, såg ut som förut. Husen var nya och låg på helt andra ställen. Folk hade flyttat till städerna. Vägnätet var nybyggt. Överallt fanns bilar där det förut knappt förekommit några transportmedel och då mest cyklar, spårvagnar och till och med hästkärror. Alla fabriker var nya, alla produktionsprocesser var nya. Tittade man inomhus fann man att alla att WC och teve. Folk hade helt enkelt bytt livsstil.