Nyligen inträffade en stor bokrealisation. Jag köpte Iliaden som genant nog saknades i mina bokhyllor. Den visade sig bestå av 450 sidor djup lärdom på hexameter om några månaders händelser mot slutet av det trojanska kriget mellan greker och trojaner, ett krig som totalt pågick i tio år för tretusen år sedan.

När jag gick i gymnasiet förklarade läraren att man inte vet något om författaren Homeros annat än att han var en okänd grek, men att han lika gärna kan ha varit en annan okänd grek med samma namn. I varje fall verkar författarens budskap vara att kriget – kanske hela historien – styrs av de inblandade hjältarnas känslor. ”Besjung, gudinna, den vrede som brann hos greken Akillevs” börjar det hela. Fursten Akillevs och överbefälhavaren Agamemnon, båda två i det grekiska laget, hatade varandra vilket hade lett till en omfattande manspillan. ”Modiga hjältars själar i mängd har den störtat till Hades och lämnat kvar som rov åt allsköns fåglar och hundar kropparna ovan jord.”

Hade det varit så enkelt att de enskilda mänskliga hjältarnas sinnesförfattning hade bestämt krigets gång så hade det väl gått att knåpa ihop en trovärdig tolkning av händelserna sedan man väl begripit att Agamemnon var en maktlysten typ som mest tänkte på sig själv medan Akillevs drevs av ädelhet och romantisk hänförelse. Men så enkelt var det inte ty Homeros – eller om det nu var en annan grek med samma namn – lägger på ytterligare ett lager av nyckfull och oförutsägbar osäkerhet, nämligen gudarnas vilja. Gudarna kan principlöst hitta på vad som helst och göra det till övergripande reglemente. Till exempel hade guden Apollon spritt en vidrig pest i lägret för att han blivit arg på Agamemnon då denne uppfört sig skymfligt mot prästen Chrysis.

Jag hade väl inte påpekat allt detta om det inte varit för att jag oberoende av det lyckade bokköpet gjort likartade observationer kring det nu pågående kriget mellan USA och Iran. Allt är lika oberäkneligt som om det vore Zeus själv som låg bakom. Man hade kunnat tro att det var antalet missiler och annan materiel som skulle bestämma krigets utfall. Men det är det inte, ty känslorna tycks viktigare än arsenalen. Som jagade råttor i ett hörn blottar mullorna tänderna och fräser av ilska och skräck eftersom deras existens står på spel. På liknande sätt, fast utan personligt risktagande, brölar de svenska Trumphatare som styr det lokala debattklimatet.

Kort sagt vet man ingenting och detta redan innan vår tids vår tids möjligen existerande motsvarigheter till antikens gudar låtit kungöra några avsikter. Ibland tränger motsättningarna nästan intimt nära. I tidskriften The Spectator, en av världens äldsta och mest respekterade, har de invaderat redaktionen. I aprilnumret förklarar skribenten Roger Kimball att USA redan har vunnit trots att landets inre, intellektuella fiender övertygat sig själva om motsatsen. ”De ville så gärna att det vore sant och eftersom de är experter på magiskt tänkande utgår de också från att det de vill också kommer att förverkligas.” Kimball citerar också hånfullt The Economist, en annan gammal engelsk tidskrift med motsvarande prestige, som hävdar att ”ledningen nu intagits av den islamiska republiken”. Kimball håller inte med, bland annat för att ”detta blir det iranska folkets enda chans på generationer att få något att säga till om i sitt land”.

Men i samma nummer av The Spectator förklarar en ledarartikel att ”Operation Epic Fury, trots sina inledande framgångar, har förvandlats till ett strategiskt gyttjekärr och en politisk felkalkyl”.

Sedan har vi gudarna. Den mäktigaste av dem alla, vår tids Zeus, står fortfarande och vacklar. Han är det amerikanska folket. Han tillkännager sin vilja i osäkra opinionsundersökningar och, framför allt men mer sällan, i folkomröstningar. Den tredje november kommer överguden att tala i halvtidsvalen.