Under ett besök nyligen i Brasilien fick jag tillfälle att för en liten grupp ur landets befolkning beskriva min förundran över situationen i Sverige. Jag sa att jag egentligen inte fattar det här med att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Ej heller begriper jag varför Sverige prompt ska ta emot så många migranter. Varför politikerna beslutat att Sverige ska vara multikulturellt är också en intellektuell stötesten för mig. Hur våra statsministrar oupphörligen, trots att problemen med invandringen blir alltmer uppenbara, kan förmå sig att hävda att migrationen är en bra affär för Sverige går över min horisont. Varför det var så angeläget att Sverige häromåret skulle väljas in i FN:s säkerhetsråd att UD inte verkade syssla med annat än att lobba för vår kandidatur – och i det syftet förödmjukar oss genom att fjäska för skurkstaten Zimbabwe – är mer än min hjärna kan greppa.

Den för samtiden mest chockerande men samtidigt kanske mest insiktsfulla eller rentav sanna beskrivningen av de mångkulturella konflikternas grundkaraktär är en kort dikt benämnd The White Man´s Burden av den viktorianske, brittiske nationalpoeten och nobelpristagaren Rudyard Kipling (bilden visar diktaren själv).

Ett stycke överraskande praktisk livsvisdom är följande sentens som Claude.com säger formulerades av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att skilja på dem båda”.

Att demokratin skulle vara hotad är en ofta förekommande förmodan som ger 417 000 träffar hos Google. Jag ville veta vilka hot som är mest akuta så jag sökte bland de 1 370 hot som uppmärksammats den senaste veckan.

Om någon utmanade mig genom att hävda motsatsen skulle jag gärna argumentera för att yttrandefriheten är den enskilt viktigaste komponenten i demokratin. I upphetsade ögonblick kan jag till och med hävda att yttrandefriheten möjligen är viktigare än alla demokratins övriga byggstenar tillsammans. Det är viktigt att få lägga en röstsedel i en låda vart fjärde år, det är viktigt att kunna lämna islam utan att bli kastad från en moské om man är bög och det är kanske till och med viktigt att få byta kön till något av de övriga 54 som enligt moderna, skarpa genusfilosofer står till buds. Men om man inte får prata om sådant bara för att någon muhammedan eller könsbytare kan bli kränkt så återstår inte så mycket av demokratin.

Nyligen inträffade en stor bokrealisation. Jag köpte Iliaden som genant nog saknades i mina bokhyllor. Den visade sig bestå av 450 sidor djup lärdom på hexameter om några månaders händelser mot slutet av det trojanska kriget mellan greker och trojaner, ett krig som totalt pågick i tio år för tretusen år sedan.

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Särskilt angeläget verkar detta just i dessa dagar när så många européer, inte minst svenskar, tycks anse att kriget i Iran står mellan ett antal vilseledda muslimer och å andra sidan president Trump och att Trump, vad svenskarna anbelangar, gärna kan förlora eftersom han är så äcklig och använder så fula ord. Jag för höra det varje dag. Jag letade därför fram den här gamla texten för återanvändning.

En stor del av människors kommunikation består av floskler, alltså standardiserade utlåtanden av oklar betydelse. En sådan floskel är just att demokratin är hotad. När jag förberedde den här krönikan upptäckte jag till min förvåning att jag redan tre gånger tidigare med några års mellanrum hade publicerat texter med samma rubrik som denna och att budskapet då varit detsamma som det jag nu lägger fram. Så går det när man ska försöka tänka nytt; man återupptäcker bara sina egna gamla käpphästar.

Att försöka följa och förstå kriget i Mellanöstern och begripa vad som utspelar sig mellan kontrahenterna Iran, USA och Israel (som av några, till exempel de internationella opinionsbildarna journalisten Tucker Carlson och statsvetaren John Mersheimer, anses styra den amerikanska krigspolitiken) är ingen dans på rosor. Detta gäller desto mer för en sådan som jag, som knappt vet något, framför allt inte om krig och världspolitik, och därför måste fånga upp och dra slutsatser av vad de sakkunniga hävdar. Det underlättas av att experterna har så diametralt motsatta uppfattningar att jag vågar tänka lite själv utan att riskera att göra bort mig totalt. Vad jag än kommer fram till så finns det världsberömda tänkare som instämmer.

Jag har inte noterat något tillräckligt övertygande och slutgiltigt eftersnack om covidpandemin. Kanske har det inte förekommit något seriöst eftersnack, kanske har jag bara inte begripit det. Det finns mycket som jag skulle vilja få klarhet i. Var den svenska pandemipolitiken så unik som jag fått för mig (alltså att vi inte som flera andra länder ansträngde oss för att isolera medborgarna för att de inte skulle smitta varandra)? Vem var det som höll i taktpinnen, var det smittskyddstjänstemännen eller politikerna (eller läkemedelsindustrin)? För att bringa någon ordning i den härva som råder i mitt huvud på dessa punkter bevistade jag häromdagen en glest besökt offentlig diskussion som leddes av Folkhälsomyndighetens förre chef Johan Carlson i närvaro av en regionpolitiker samt några myndighetspersoner.

För fyrtio år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen. (Bilden visar historiens eller historieskrivningens gudinna, musan Clio.)