Jag gillar att förklara saker, inte i första hand för andras upplysning utan för min egen skull. Det är inte klokt hur mycket bättre jag begriper när jag väl fått tillfälle att klargöra saker och ting. Ta till exempel den vanliga föreställningen att gamla människor alltid klagar på unga människors vandel men att detta inte behöver tas på allvar eftersom generationerna i alla tider betett sig på det sättet. Platon, som inte verkar ha varit särskilt förtjust i sin tids ungdom, klagar över dess urartade vanor (samtidigt som han beskärmar sig över sina egna generationskamrater som han ansåg fjäskade för de yngre och härmade deras stil. (Att en mindre välutvecklad civilisation, i det här fallet de yngre, bekymrar sig och vill ha kompensation av mer utvecklade civilisationer, mor- och farföräldrar kanske, ser vi ganska ofta inom kulturpolitiken, där rasifierat folk, vilket betyder bla§§a§, tycker illa om när vita människor approprierar bla§§a§§as kulturyttringar eller stjäl deras oskattbara skelett från 1600-talet eller däromkring).

En behagligt solig försommardag var jag bjuden på en verandalunch med glada, trevliga och väluppfostrade människor som enligt det normala bruket skvallrade om det ena och det andra. Mot slutet måltiden vände sig en herre till mig och frågade om jag noterat vilken person som överhuvudtaget inte diskuterat. Det var självklart. ”Trump”, sa jag.

För snart femtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.

Varje gång man talar med Claude.com är det första gången eftersom han glömmer en konversation när kontakten bryts. Samtidigt lyckas han, hur det nu går till, hålla all annan kunskap vid liv.

På den tiden, som tog slut för femtio år sedan, när samhället var intuitivt begripligt eftersom teorin såg ut som verkligheten, det vill säga att den sociala huvudmotsättningen stod mellan kapitalisterna och arbetarklassen (eller högern och socialdemokraterna), så var även semestern ett begripligt koncept. Arbetarklassen ville ha längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen, kapitalisterna motsatte sig längre semester eftersom det betydde mindre arbete för lönen.

Det känns som Sverige just nu har ett antal samtidigt pågående debatter som ytligt sett kan tyckas handla om vitt skilda frågor men som jag misstänker egentligen gäller samma fråga.

Frågan är en klassiker eller borde åtminstone vara det eftersom den inte har något slutgiltigt svar utan ständigt måste ältas på nytt och anpassas efter nya förhållanden. Saken gäller maktfördelningen i samhället, särskilt mellan centralmakten (kungen och myndigheterna) och det civila samhället (du, tandläkaren och båtklubben).